Vårens barnböcker vantrivs i kulturen

Skärmberoendet kryper allt längre ner i koltåldern. Dagens knattar fingrar vant på fjärrkontrollen, datorn och pektelefonen innan de hunnit sluta med blöja. Nyligen startade Nickelodeon knattekanalen Nick Jr och sedan två år pågår ”Bolibompa” mer eller mindre nonstop i Barnkanalen – två säkra tecken på att tv-tittandet ökar lika snabbt som barnfetman.

För parallellt med teknikrevolutionen kommer larmrapporter om stillasittande, hålögda barn som aldrig sticker sina bleksiktiga nosar utanför dörren. I boken ”The last child in the woods” menar Richard Louv att unga i dag lider av ”nature deficit disorder” – en ”naturbriststörning” som yttrar sig i bland annat övervikt, koncentrationssvårigheter och alienation från den naturliga omgivningen.

Är det mot denna lcd-upplysta bakgrund man ska betrakta den våg av naturskildringar som sköljer över vårens barnkultur?

I kampen mot barnappar, play-tv och datorspel har bilderboken tagit hjälp av träd, gräs och stenar – skogens äkthet mot teknikens bländverk. Men även Hollywoods 3d-animerade hjältar är numera stridbara trädkramare.

Filmen ”Yogi Björn”, som har premiär i dagarna, handlar om två nallar som försöker rädda nationalparken Jellystone Park från skövling. Unga Dramaten gör sitt bidrag till civilisationskritiken med den kommande pjäsen ”En egen ö”.

I den svenska barnboksvärlden är det Rabén & Sjögren som arrangerar flest naturutflykter. ”Smarta små upptäcker naturen” visar 3–8-åringar vägen till fåglar, blommor, insekter och däggdjur och ser ut att vara mer konstnärligt gestaltande än den gängse faktabilderboken.

I ”Floras egen bok” återkommer Kristina Digmans sagopoetiskt tecknade Flora, nu med sina flygande, hoppande och tassande skogsvänner. Och för att riktigt stilla barnens vildmarkshunger – eller om det är föräldrarnas – inleds också naturbokserien ”Känn igen 25”, först ut med blommor och fiskar.

På Alfabeta är naturbilden mer dramatisk. Faktabilderboken ”Jag är hungrig” handlar om att äta eller ätas: glupska björnar, fula gäddor och djur som med stor förtjusning äter upp varandra.

”Paraplyresan” skulle kunna vara den barntillåtna versionen av översvämningarna i Australien. Lilla Kim ska köpa bullar inne i stan, men blir överraskad av ett ösregn och spolas genom kloakledningar, förbi farliga råttor, och ut på landet bland de vilda djuren. Kanske blir extremvädret vanligare även i bilderboken? Från stad till land går färden också i ”Mitt vilda liv”, där sommarlovet tillbringas vid morfars kåta i skogen med bärplockning, älgskådning och nattvaka till vargens ylanden.

För dem som söker en mer besjälad natursaga kommer Almapristagaren Kitty Crowthers ”Rotbarnet” nu i svensk översättning.

100 år efter Selma Lagerlöfs sagolika naturskildringar verkar naturen hur som helst göra en storslagen återkomst i barnlitteraturen – något man också kan läsa om i senaste numret av tidskriften Barnboken. Där menar redaktören Janina Orlov att den nordiska naturen drog sig tillbaka från litteraturen i takt med 1900-talets urbanisering. Från romantikens efterdyningar vid förra sekelskiftet dröjer det till 60-talets miljölarm innan den kommer tillbaka med ett kort gästspel, för att sedan tona bort igen.

Skärmberoende barn och globala miljöhot är säkert bidragande orsaker till naturvågen i barnkulturen. Men samtidigt är det en cirkel som sluts. Både barnkulturen och naturskildringen har gemensamma rottrådar i romantiken, som betraktade barndomen och vildmarken som två sidor av samma mynt – bägge ansågs vara oförstörda av civilisationen. Det lär man kunna läsa mer om i den kommande fackboken ”Barndomens skogar”, där Gunilla Halldén ger en idéhistorisk grund till sammankopplandet av barndom och natur.

Men att vårens dragkamp står mellan teknik och romantik – det kan man kanske konstatera redan nu.