P O Enquist fick Augustpriset för den självbiografiska "Ett annat liv" och alla var glada och nöjda. Vår dramatiska världsstjärna återvände till hembyn i det västerbottniska kustlandet, präglat av köld, moralism och stark religiositet. Man förstår att han aldrig lämnat byn och känner igen motiven från romanerna och pjäserna.

Mumma för alla nationella provinsialister.

Och så den lilla skandalen: att han, den skötsamme och framgångsrike författaren, tillika gamle idrottsmannen och socialdemokraten, fallit för alkoholens frestelse, blivit en simpel missbrukare under den långa exilen i Danmark. Ska han få förlåtelse?

Vägen från flaskan är den dramatiska finalen i boken. Hur han räddas, återuppstår, skriver "Kapten Nemos bibliotek" och aldrig rör en vinare igen.

Det är ett bra drama, ingen tvekan om det. Och språket! Få kan som Enquist blanda korta meningar och ålderdomliga uttryck utan att det känns falskt. En sällsam bladning detta: kvällstidningens moderna direkthet och frikyrkans puritanska eld. Det är bitvis en väldigt rolig bok och värd sitt pris.

Men vad är det för en självbiografi vi egentligen läser? Den är berättad som en roman, skriven i tredje person. Jag har blivit "han" och mellan dem ligger en ocean av fiktiva möjligheter och distanseringseffekter som bara en romanförfattare kan älska. Det kan skapa driv och nya vinklar men också förkonstling; en fiktiv hinna.

Enquists självbiografi saknar liv och spontanitet. Den är en hårt regisserad berättelse, lika överspänd som frostig. Det enda som tycks betyda något är det inre dramat. De verkliga människor som förekommer i boken används som matriser att flytta runt i en kulissvärld, som vagt påminner om verkligheten. Det är möjligen en triumf för fiktionen. Knappast för trovärdigheten och uppriktigheten.

Leif Zern är den ende kritiker jag läst som haft bärande invändningar. Han påpekade att "Ett annat liv" inte är så mycket en självbiografi som en dokumentärroman om författaren Per Olov Enquist. Boken skakar inte om på allvar därför att den naturligtvis vet för mycket om författaren. Och läsaren vet dessutom hur det ska gå.

Varför alla dessa fiktiviseringar när vi ändå får ett så förbluffande opersonligt facit?

Jag läser "Ett annat liv" mot några andra manliga självbiografiska böcker jag tycker om: Luis Buñuels "Min sista suck", James Salters "Brända dagar", Martin Amis "Experience", Lars Forssells "Vänner". De är väldigt olika men har en sak gemensamt: en vid blick för andra människor och miljöer.

Det inre dramat spränger aldrig lusten att beskriva och berätta om något annat. De kastar loss, ger fan i att älta, skriver om människor de älskat, rent av hatat. Driver i väg bakåt i tiden och återkallar ljusa och mörka minnen. Ger indirekt inblickar i den konstnärliga verkstan. Man förstår varför vissa motiv och ämnen återkommer i verken.

Visst, det gör P O Enquist också. Men det inre dramat dominerar. Berättaren gör sig lustig över det då och då. Jag tycker han koketterar. Inte ens fiktiva medel kan dölja att den blygsammaste författaren i Sverige tycks ha ett självrättfärdigt ego trist som ett bönehus på landet. Och de som borde vara riktigt nära benämner han aldrig. Det är kusligt.

Kanske är det denna sturska och distanserade svenskhet som får alla att falla? Provinsbon som erövrar centrum men förblir misstänksam. Svensken som erövrar världen men inte faller för den. Många långa år i exil och raka vägen hem för att agitera mot EU.

En dramatiker med Paris för sina fötter som sitter inlåst i en stor våning och pratar med sin katt. En moloken före detta världsreporter som inte vill festa när alla andra firar murens fall i Prag, vandrar hem till hotellet och dricker upp två flaskor vin i svensk ensamhet.

Ingen riktig glädje. Asocial och duktig. Ingen känsla för kollektiva övningar utan karta. Till exempel att en bar skulle kunna vara ett roligt ställe och människorna där värda att beskriva.

Berättaren P O Enquist surdricker som en tyst norrlänning men skyller inte på andra. Det måste man ge honom - bra att han slutade. Men varför det ges så kitschigt religiösa dimensioner förstår jag inte alls.