Varför är ni inte nöjda och glada? Jag tycker att bibliotekarier och andra kulturarbetare är gnälliga, det är mycket tjat om den låga lönen till exempel. Borde ni inte vara glada över ett jobb som innebär att man kan sitta på sin rumpa och läsa nästan hela dagarna?

Oscar

Oscar, min förmodligen Handelshögskolestuderande vän med ögon blå som röstsedlar: Bibliotekarier får i allmänhet INTE betalt för att läsa på arbetstid. Vår läsning måste läggas i samma livspussel som alla andras, det vill säga i den svettluktande bussträngseln till och från jobbet, i tvättstugan medan strumporna torktumlar, i den snabba vindpusten mellan kvällstandborstning och knegarsömn.

Upplägget är idiotiskt – bibliotekarien förväntas kunna sin Coelho och Derrida och rubbet däremellan, och dessutom göra ett professionellt urval i det inferno av böcker som vräks ut, men har ytterst små möjligheter att uppdatera sina litteraturkunskaper på avlönad tid. Klassiker i all ära, men vem vill ha boktips av någon som slutade läsa år 1973?

Jag hoppas på en snar ändring av den här kulturfientliga synen på läsning som något som hör hemma i bibliotekariernas hobbyrum. Tills vidare, Oscar, ge oss gärna ett uppmuntrande leende när vi med jagad blick smyggooglar romanreferat i informationsdisken.

Kan du tipsa om Australien? Hej Jenny! Vet du om det finns någon bok om hur Australien gick från straffkoloni till land, mer specifikt: processen hur det blev mestadels laglydiga medborgare av mestadels brottslingar?

Mikael

Dessa spretiga specialämnen som odlas i läsarrabatterna, jag älskar dem! Landet down under har fallit i skugga på sistone. Annat var det på åttiotalet, då älskade vi Australiens blandning av brittiskt gemyt och soldränkt hillbillykultur, vi knarkade den uppiggande mixen av surfmode, diftongglädje och hjulbenta cowboyer på krokodiljakt.

En fördomsprofil, förstås. Landets berättelse är – som alltid i kolonialhistorik – full av svårläkta sår, konflikter, brutal fördrivning av aboriginer och en komplicerad självbild som står långtifrån omvärldens glättiga omdömen. Läs bara Sven Lindqvists reseskildring ”Terra Nullius”, en roadtrip genom australisk vildmark och idéhistoria, så får ni se.

Vad gäller straffkolonierna var det kung George III som någon gång under 1780-talet fick den suspekta snilleblixten att skeppa i väg 160 000 brittiska brottslingar (mestadels småtjuvar) till det avlägsna landområdet, med syfte att förvandla det till en enorm fängelsehåla på anständigt avstånd från den europeiska redligheten. En fa-scinerande och obehaglig process, och ingen har förmodligen beskrivit den bättre än Robert Hughes i storsäljaren ”De dömdas kust”, en åtta hundra sidor lång historik som trots tyngden av sin bibeltjocka notapparat är skriven med lätt hand. Boken är översatt till svenska och hyfsat lätt att hitta på bibliotek.

Kulturtanten i mig måste pracka på dig lite skönlitteratur också. Problemet med historiska romaner är att de ofta glider in i det sentimentalt korkskruvslockiga ack och ve-facket, och ingenstans blir det tydligare än hos australiska dramaqueens som Tamara McKinley och Collen McCullough. Vill du inte bli haffad rödögd över en hög med fårfarmsromantik är det säkrare att läsa Patrick White, Australiens enda Nobelpristagare som skildrat landets historia i nybyggareposet ”Livets träd”. Min egen favorit i ämnet är Richard Flanagans ”Goulds bok om fiskar” en ovanligt egensinnig fiktionalisering av en verklig straffånges liv (i Tasmanien i och för sig, men det är ju nästgårds).

Jenny Lindh är bibliotekarie på Biblioteket Plattan i Kulturhuset, Stockholm.