Jag har tunna vita ärr på insidan av min vänstra arm. Dom finns där, som ett minne av en annan tid. Jag kan kräkas när som helst, på ren vilja. En uppövad förmåga, också det ett minne från en annan tid. En tid när jag inte var så olik de unga kvinnorna i Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons bok ”Slutstation rättspsyk. Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott”.
Åkerman och Eriksson har träffat och talat med unga kvinnor som tvångsvårdas på grund av sådant som brukar kallas självskadebeteende. Man kan svälta sig själv, skära sig själv, dricka frätande vätskor, kasta sig handlöst i golvet, banka huvudet i väggen, slita av sig naglarna.
Det handlar om kvinnor som är farliga för sig själva och sin egen hälsa men inte för någon annan. Ändå hamnar de inom rättspsykiatrin tillsammans med män som dömts för vålds- och sexualbrott, något som inte är till gagn för dem. Rättspsykiatrin vet inte hur de ska hantera dessa unga kvinnor som tycks drivna av ett intensivt självförakt och en stark drift att skada sig själva.
Vilka är dom, undrar jag när jag läser om Linda, Katarina, Elin, Liv och de andra. De är naturligtvis kvinnor som har stark ångest, som i många fall blivit utsatta för övergrepp och svek, men de är inte svaga, de är inte förlorade, de får inte vara förlorade.
Att skära upp sina handleder kräver styrka. Att vägra äta kräver självkontroll och disciplin. Självskadebeteende kräver egenskaper som kan användas till något gott, något bra.
Det måste finnas ett sätt, tänker jag, att hitta vägar att använda självkontrollen och disciplinen för att bli frisk. Att låsa in dessa viljestarka kvinnor på rättspsyk, bestraffa dem med isolering, tvångshandskar och hjälp är fel väg. Det är åtgärder som väcker kampviljan, som stärker övertygelsen om att resten av mänskligheten är en fiende som skall motarbetas till varje pris.
Etikern Rikard Friberg resonerar klokt om självskadebeteende i sin avhandling ”Att ta skriken på allvar. Etiska perspektiv på självdestruktivt beteende”.
Hur vi tolkar och förklarar ett självdestruktivt beteende påverkar vilka lösningar vi föreslår. Jag föreslår att vi omdefinierar vår syn på de unga kvinnor som skadar sig själva, betonar och bemöter styrkan i stället för svagheten. Framför allt måste vi lyssna. Lyssna på henne som lider. Hon har rätt att bli tagen på allvar.