En statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författaren till förläggaren. Förslaget väcker starkt motstånd. Det kan leda till en feg och urvattnad bokutgivning, menar kritikerna.
Vad innebär förslaget för författare och förlag?
Svante Weyler, förläggare på Weyler förlag:
– Det finns två krux med det här förslaget. Dels är det komplicerat att jämställa författare och journalister. En journalist är anställd eller agerar på uppdrag av utgivare. En författares relation till sin text är mycket starkare, eftersom han/hon inte agerar på uppdrag av förlaget. Dels är det mer komplicerat att kontrollera en text som är på 400 sidor än en artikel. Dessutom skriver författare ut en expertis. Det kan göra att förlag tar det säkra före det osäkra och blir fegare.
Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag:
– Om vi forstätter att ha ett sådant starkt skydd för yttrandefriheten tror jag inte att det blir så stor skillnad. Vi går igenom med våra författare även i dag. Men om yttrandefriheten inskränks kan det naturligtvis påverka. Vi förläggare måste tänka igenom mer och det blir viktigare att synliggöra hur man tänkt.
Kristoffer Lind, bokförläggare på Lind & Co:
– Det här förslaget skulle innebära oerhörda förändringar. Jag är förvånad över att det inte diskuterats mer. Som exempel kan jag ta arbetet med ”Den ofrivillige monarken”. Jag och författaren tyckte ibland olika och hade den här lagen funnits hade den diskussionen sett helt annorlunda ut. Då hade han fått stryka viss saker. Förslaget skulle primärt få två konsekvenser. Det blir en inskränkning där författaren reducers till en kolumnist och vi kommer att få en mer förlagsstyrd och försiktigare litteratur. Jag begriper inte lagstiftarnas intention. Man gör det svårare för författare att föra fram självständiga och skarpa åsikter. Som förläggare tycker jag inte alls att detta är önskvärt.
Maria Sveland, författare:
– Det finns en fet poäng med att författare ska skriva känsliga saker och att fiktionen är ett frirum. Så måste det få vara. Man måste får skriva exakt vad man vill, saker som stör, som Maja Lundgren. Det är roligt med böcker som rör sig i gränszonen. Med en sådan här lag finns risken att man sänker det taket. Det känns dumt. Man kan inte likställa en författares roll med en journalistroll.
Ann-Marie Skarp, Vd för Piratförlaget:
– Det är en stor skillnad på en författare och en skribent på en tidning. På en tidning har den ansvariga utgivaren sista ordet. Jag anser att en författare alltid har sista ordet och det är den bästa ordningen. Grunden i författarskapet är att man har något att säga och mitt jobb är att hjälpa till så att det kommer ut på bästa sätt. Den här lagen skulle innebära en enorm förändring. Det blir en perspektivförskjutning, helt oavsett det juridiska. Jag tror att någon har tänkt fel här.
Maja Lundgren, författare:
– Var och en bör ta ansvar för sina egna grejer. Ett förlag ska inte vara någon förmyndare. Det nya förslaget riskerar att sänka taket och göra förlagen fegare.
Unni Drougge, förattare:
– Lagförslaget har knappast någon praktisk betydelse för romankonsten, eftersom det är så ytterst ovanligt att en skönlitterär bok blir stämd, ja böcker överhuvudtaget.
– Förlagsbranschen är dessutom en av de få publicistiska verksamheter som präglas av stor noggrannhet. Baksidan av det myntet är en överdriven rädsla att bli kritiserade. Förlagen är med andra ord redan framme med rödpennan när det gäller publicering av text som skulle kunna leda till tryckfrihetsåtal. Den nya lagen lär dessvärre inte uppmuntra förlagen att bli djärvare, så jag föredrar nog att författarna själva står som ansvariga utgivare för sina verk.