Detta är en text som du har läst förut. Inte desto mindre spekulerar vi som varje år vid den här tiden om vem som får årets Nobelpris i litteratur. Är det möjligen dags för en poet? en icke-europé? en kvinna? en vild överraskning? en för gemene man fullständigt okänd människa?
Förra året uppkom misstankar om en läcka, efter att oddsen för le Clézio plötsligt dykt hos spelbolaget Ladbrokes. Det kan ha varit en vanlig spekulationsbubbla, men rutinerna kring Akademien har skärpts.
Vem kan läcka något mer än gissningar? Ledamöterna själva riskerar uteslutning om de skvallrar. Fast de måste läsa in sig, och där skulle hemlisarna kunna avslöjas. De experter och översättare som gör beställda provöversättningar och författarskapsutredningar har givetvis ett hum.
Fast det kan vara enklare än så: för elva år sedan sågs Horace Engdahl på Kungliga biblioteket fördjupad i José Saramago. Det visade sig vara en utmärkt ledtråd.
Namn som återkommer i spekulationerna är Amoz Oz, Assia Djebar, Joyce Carol Oates, Philip Roth, Herta Müller och Adonis, i år samtliga favoriter hos Ladbrokes. Hoppfulla svenskar nämner gärna Tomas Tranströmer. Vill man lita till siare kan man hålla ett öga på det tjeckiska Franz Kafka-sällskapet, som två år i rad delade ut sitt Kafkapris till den som samma år fick litteraturpriset.
I år gick sällskapets pris till Peter Handke, en person som också nämnts i Nobelprissammanhang. Man kan fråga dem som har vinnarvädrat förr, som DN:s kulturchef Maria Schottenius. Hon tror i år på Herta Müller.
– Det vore bra tajmning, inte minst efter den nya boken “Atemschaukel”, en vittnesskildring, säger hon.
De flesta som DN har talat med tror att den ständige sekreteraren har visst inflytande i prisfrågan, Horace Engdahl hade det utan tvivel, men att det syns först på sikt.
– Horace Engdahl var beläst, verbal och kunnig och har en intellektuell förmåga som slår de flesta. Peter Englund aktar sig nog för att börja med att propsa på ett namn som luktar för mycket Peter Englund, säger mångårige förläggaren med mera Svante Weyler, som därför tror att årets val blir mer väntat men som sedan gör helt om:
– Eller så går det till någon totalspejsad. Som när Elfriede Jelinek fick det.
Själv blir Weyler gladast om nigerianen Chinua Achebe får priset.
DN:s litteraturredaktör Jonas Thente betonar att Nobelpriset alltmer verkar ses som en huvuduppgift för Akademien: den har de senaste åren valt författare, och inte språkvetare, till nya ledamöter.
– Enskilda, starka ledamöter har helt klart påverkat valet av pristagare. Kanske mindre vilka som har fått det, men mer vilka som absolut inte har det.
Artur Lundkvist, till exempel, vägrade ge det till Graham Greene. Också i dag händer det dock att en ledamot nobbar: när nämnda Jelinek belönades år 2005 marscherade Knut Ahnlund ut genom dörren.
Svante Weyler säger att de interna positioneringarna har blivit svåra att avläsa:
– Nya ledamöter har på sistone varit personer med högt litterärt värde, men de är otydliga offentliga profiler. Akademien har undvikit till exempel Agneta Pleijel, P O Enquist, Eva Ström eller Sigrid Combüchen. De har valt in bra författare – men man vet inte vilken smak de har.
Kanske är det gruppen som prioriterats, inte främst individen. En sammanhållen akademi borgar också för att bibehålla prisets status. Och den är viktig inte bara för glittret i december, men också för den svenska utgivningen av översatt litteratur, framhåller även Norstedts förlagschef Eva Gedin.
– Det är lika spännande varje år, inte bara för att vi har haft flera pristagare. Också spekulationerna är roliga för att det pratas om litteratur, säger hon, som själv hoppas på ”en kvinnlig, kanadensisk författare”, men aldrig uttalar namnet Margaret Atwood.
Men vilka som har en dominerande ställning runt bordet i Börshuset, och om de äldre ledamöterna uppfattas som visa och de yngre som naiva, eller om de yngre tvärtom anses ha större koll och de äldre som såsiga – är förstås omöjligt att säga för oss som inte är med.