Nästa vecka innehåller tvära kast: först kommer fettisdagens ystra semmelfrosseri, sedan askonsdagen när vi går in i den återhållsamma fastetiden före påsk. På torsdagen är det alla hjärtans dag, en sent tillkommen firardag i den svenska kalendern.
Alla hjärtans dag råkar i år hamna direkt efter askonsdagen. Så är det ju inte alltid, påsken irrar ju omkring i kalendern på ett skenbart planlöst sätt (påskdagen infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen).
Till min förvåning vill jag fira alla tre dagarna. Fettisdagens semla är ett sånt vårtecken! Fyrtiodagarsfastan inför påsk brukar jag aldrig lyckas genomföra, men idén med att tänka lite mer på själen är för bra för att hoppa över. Askonsdagen firar jag med att läsa om T S Eliots ”Ash-Wednesday”, en av ytterst få dikter som jag, inbiten romanläsare, har lyckats ta till mig. ”And the lost heart stiffens and rejoices.”
Och vips kommer alla hjärtans dag! Passar finfint. Nej, jag tänker inte köpa rosor och choklad till min själs älskade (nå, kanske lite choklad). Jag fortsätter i stället i askonsdagens eftersinnande tecken, och tänker igenom vad jag älskar. Givetvis min närmaste familj, men jag går också ett litet varv hemma och klappar mina kära böcker. Läser om mitt favoritcitat från Tove Janssons ”Sommarboken”: ”Det är konstigt, anmärkte Sophia. Ju mer man älskar någon, desto mindre älskar den en tillbaka. Alldeles riktigt, sa farmor pedagogiskt. Och vad gör man då? Man älskar mer och mer, sa Sophia hotfullt.”
Vi älskar egentligen en hel massa konstiga saker, vilket är tydligt i veckans böcker där kärleken är stark till katter, hundar, baseboll, bokhandlar. Och givetvis till människor. Själv tittar jag ut genom mitt köksfönster och tänker att jag omfattar även skogen utanför med stor kärlek. Aldrig har jag haft en vackrare utsikt: rufsiga granar, höga tallar och milda björkar. Man kan älska en skog.