I det alldeles färska numret av Vi Biografi (2/10) berättar Gunnar Falk om hur det var att växa upp som en av fyra söner till författaren Kerstin Thorvall. Han beskriver hennes ångestattacker, manipulationer och ständiga självmordshot. Han berättar om hur hon skickade i väg honom ensam som tioåring på en två veckors sinnesundersökning och hur han fick provläsa sexscenerna i hennes självbiografiska skandalroman ”Det mest förbjudna”. Samtidigt skrev hon gärna in honom i sina böcker.
För Thorvalls son är saken klar. Hon hade ingen känsla för att barn behöver skydd, säger han till reportern Stina Jofs. ”För henne fanns bara ett jag, som krävde att andra slaktades.”
Hösten 2010 fortsätter den svenska vågen av starkt självbiografiska böcker. Under de senaste två åren har det dessutom kommit flera böcker och artiklar där barn till författare och konstnärer berättar om sin uppväxt. Jag läser dem hungrigt eftersom frågan om till exempel författare har rätt att skriva utlämnande om personer som nämns vid sina rätta namn – tänk Maja Lundgren-debatten – verkligen ställs på sin spets. Här handlar det ju om barn som är helt beroende av dem som samtidigt skriver om dem.
Så med Gunnar Falks berättelse aktualiseras frågorna: Vad får man göra i konstens namn? Vem har rätten att berätta? Och vad händer när de beskrivna skriver tillbaka?
Reaktionerna brukar bli starka. Det märktes inte minst när Carin Evander, dotter till författaren Per Gunnar Evander, i DN Kultur (5/12 2005) skrev om hur illa hon tyckte om faderns porträtt av hennes döda syster i romanen ”I min ungdom speglade jag mig ofta”. Många tyckte det var oetiskt att DN publicerade artikeln. Det visade sig att även de mest vidsynta personer fortfarande höll sig med en egendomlig vördnad för konsten och konstnären.
Nils Claessons bok ”Blåbärsmaskinen” (om författaren Stig Claesson) och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan” (om trubaduren Fred Åkerström) skildrar hur komplicerat det var att som barn växa upp i den vördnaden. Deras konstnärsfäder, vilket det ju oftast är fråga om, kräver att få vara solitärer, men behöver ironiskt nog andra för att få trygghet och sammanhang nog att vara det i. Ingen, absolut ingen, runt dem får ha stora, egna behov. ”Stig skulle få vara vuxnast men också mest barn. Stig skulle få vara den starkaste men också den mest sårbare”, skriver Nils Claesson och närapå ordagranna formuleringar finns hos CajsaStina Åkerström. Båda beskriver hur alla närstående går in i ett sorts medberoende – vilket inte blir lättare för att det ofta också handlar om ”traditionellt” missbruk.
Att till en sådan förälder säga att man inte vill figurera i hans eller hennes bok kräver en del. Eller att säga att man vägrar fotograferas tillsammans när de ska visa att de är moderna föräldrar som kombinerar kreativitet och familjeliv.
Den här diskussionen är verkligen inte enkel. Min egen pappa, Erik, var författare. Han skrev ibland in mig och mina syskon i dikter, pjäser och romaner på ett ofta småabsurdistiskt sätt. I en bok sitter jag som elvaåring och diskuterar eurokommunismen med italienaren Antonio Gramsci och i en annan står jag och repar inälvor i en charkdisk på Ica och tänker ”Jag har en kropp. Det måste jag tala om för någon”. När jag som vuxen blev kritiker och skrev skeptiskt om poeten Stig Larsson skrev han in mig i sin nästa diktsamling. I en mordfantasi funderar han på hur det skulle vara om han högg av mig ena benet så att jag fick hoppa omkring i stan på kryckor.
”Är det inte obehagligt?” frågade folk. Nej, mig rörde det inte i ryggen. Jag var van vid det, det var ju inte jag – och Stig Larsson måste ha rätt till sina egna fantasier.
Nu kan man möjligen säga att detta låter väl moget och storsint. Att det just låter som ett konstnärsbarn som är så van vid att konsten är så mycket värd att det vore futtigt att säga att man faktiskt inte alls har lust att figurera i böcker, med eller utan namn, oavsett om syftet är vällovligt eller inte.
Men motsatsen är absurd: vad får vi för konst om inte konsten är fri att gå mycket, mycket nära verkligheten? I Karl Ove Knausgårds omdiskuterade roman ”Min kamp” säger en god vän ”Du har hög moral”. Något som de av Knausgårds tidigare flickvänner eller släktingar som reagerat mot hans självbiografiska prosasvit knappast skulle hålla med om. Men hans vän har helt rätt. Jag uppfattar det också som att Knausgård har en hög moral som är som en stark ledton genom hela romansviten. Han ska skriva historien om sig själv – och för att den ska bli sann måste dessa personer och episoder finnas med. Visst, han hade inte behövt skriva hur han upprört ruskar sin lilla dotter i armen eller om hur han hatar att sitta och tramsa i lekparken när han vill vara för sig själv och skriva, men det skulle inte ha blivit samma uppriktiga och starka romansvit.
Men det Karl Ove Knausgård och alla andra moderna konstnärer får räkna med är att det inte är säkert att deras historier får stå oemotsagda. Och det är nytt. Vi ser en demokratisering av det konstnärliga rummet. Om man inte överträder lagen tror jag verkligen man kan skriva en roman om sin vårdnadstvist om syftet känns angeläget och kvaliteten är hög. (För så obevekligt är det: den som skriver bra kan skriva nästan vad som helst, den som inte gör det kan det inte.) 2030 är det mycket möjligt att Knausgårds dotter ger ut en lika drabbande romanserie om hur det var att växa upp med en motsägelsefull och egocentrisk far.
I Vi Biografi frågar reporter Stina Jofs Kerstin Thorvalls son Gunnar om det inte finns en motsägelse i att han, som plågats av moderns självupptagenhet och gränslöshet nu – lika egoistiskt – pratar om henne. På det svarar han: ”Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller i verkliga livet.”
Vem har mage att säga att det inte är ett högst rimligt skäl?
Fotnot: Artikeln har tillfogats en rättelse.