Det första man träffar på när man letar efter kännetecken för den nya vågen mexikanska författare är Crackmanifestet, en livfull uppgörelse med den magiska realismen och sextiotalskolosserna Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa och Carlos Fuentes.
– Manifestet fick mycket större betydelse än vi någonsin hade vågat tro, säger en av upphovsmännen, författaren Ignacio Padilla. Vi var i tjugoårsåldern när vi skrev, ingen av oss hade slagit igenom. Men det gav kraft och röst åt en ny generation som började om från början. Innan dess var debutanter Márquez-epigoner.
I en av paragraferna står det i biblisk ton att en crackförfattare måste älska Marcel Proust mer än allt annat. I en annan att man inte får åtrå varandras romaner. Man ska vörda schizofrenin och lyssna till andras röster. Men man tillåter faktiskt gudar jämte Proust, som Jorge Luis Borges och Italo Calvino.
Både Ignacio Padilla, vars ”Amfitryon” kom ut på svenska i våras, och David Toscana som nu kommer med sin andra roman på svenska, ”Den sista läsaren”, skriver prosa som andas lätthet och lekfullhet.
”Amfitryon” leker med identiteter. Den tar sin början under första världskriget. Två män spelar schack med sina öden som insats. Den ene är på väg till östfronten. Den andre har anställning som banvakt. Berättelsen vindlar runt i världen tills den landar i London 1989.
– Romanen började som ett mentalt fotografi. Det föreställde en bild av en gammal man som spelade schack med en mycket ung man på ett tåg. Jag visste inte vad det var för ett tåg eller varför de spelade. Så jag skrev boken för att avkoda bilden.
Det var föresatsen att undersöka 1900-talets ondska som ledde honom till Europa under första världskriget.
Men om Padilla gett sig ut i världen, åtminstone litterärt (för han bor kvar i Mexiko). Så har Toscanas litterära plats förblivit Mexiko (fast han numera bor i Polen).
David Toscanas roman doftar av Italo Calvino och Miguel Cervantes och handlar om en osannolik bibliotekarie på den mexikanska landsbygden, Lucio. Om hur det går när hans son får en ung flickas lik på halsen.
– Jag fick syn på den där lilla byn nedanför bergen på en utflykt. Och så tänkte jag: Vad skulle hända om det fanns ett bibliotek där? Jag fantiserar ofta om människor som inte lever sitt eget liv, utan försöker vara någon annan.
Boken blev en hyllning till läsandet med Lucio som ett slags läsandets Don Quijote. Toscana skriver inte om mexikanska samhällsangelägenheter. Han ägnar sig i stället åt fantasi och nostalgi. Det finns poliser i romanen, men de är oviktiga, påpekar han.
– Många skriver deckare just nu, och helst med de våldsamma drogkrigen i förgrunden. Det är det redaktörerna vill ha. Men jag vill inte.
Toscana säger att bokmarknaden är skiktad. Den litterära utgivningen sker egentligen inte i Mexiko, konstaterar han, utan i Spanien. Där finns de stora förlagen, som också delar ut de stora litterära priserna. Det är de som bestämmer vad man ska läsa i Mexiko.
– Sen finns förstås en oberoende marknad men den är mycket liten. Det är små kvalitetsförlag runt om som samarbetar och ger ut oss.
Det Toscana säger blir tydligt när man läser det finstilta i seminariepresentationerna inför årets bokmässa i Göteborg. Oproportionerligt ofta står det ”arrangör: Bokförlaget Tranan”.
Litteraturen kallas inte heller mexikansk, utan spanskspråkig. Men är de här författarna just mexikanska i någon mening?
– Ja, att leva i Mexiko präglar dig som författare även om du inte skriver om den samtida verkligheten. Erfarenheterna finns i litteraturens färger, säger Toscana.
– Absolut, befäster Padilla. Jag bor i Mexiko, jag arbetar här. Men jag är inte mexikansk författare i den vulgärnationalistiska bemärkelsen att jag tänker skriva om problemen i tredje världen hela tiden.