– Deckaren kom ur ett tomrum, kan man säga. Vi var båda färdiga med våra böcker, manuskripten var inlämnade. I det läget skriver jag oftast dramatik. En pjäs som ingen har beställt, och som kanske aldrig kommer till användning, berättar Alexander Ahndoril.
Vi träffas på Albert Bonniers förlag. Förlaget som agerade blixtsnabbt när de fick det anonyma deckarmanuskriptet och på rekordtid gjorde ”Hypnotisören” till en säljsuccé.
– Vi ville faktiskt vara anonyma. Och hade gärna fortsatt med det, även om det nu känns skönt att vi är avslöjade. Men vi har inte ljugit, bara förtigit, säger Alexandra Coelho Ahndroil.
Båda är publicerade författare. I höst kommer ”Diplomaten” av Alexander och ”Mäster”, en bok om August Palm av Alexandra. Alexander Ahndoril fick härom året stor uppmärksamhet för sin bok ”Regissören” som handlade om Ingmar Bergman.
– Kepler är vårt gemensamma författarnamn som vi inte ville blanda ihop med våra andra böcker. Spänningsgenren har alltid intresserat oss. När vi inte skriver eller umgås med våra döttrar ser vi spännande filmer och TV-serier. Det är vår avkoppling, fortsätter Alexandra.
Så deckargenren lockade och att tillsammans prova ett helt annat sätt att berätta en historia.
– Vi bestämde intrig och inriktning tillsammans. Och så har vi skrivit olika partier och skickat över dem till varandra. Det har varit härligt att skriva ”och han lutade sig fram och tittade ut genom fönstret och såg xxxx” … och så få tillbaka en helt ny tanke, en helt ny vy från Alexandra, säger Alexander som avslöjar att de drack te och åt citronkex när de hade frukostmöten och lade upp dagens arbete.
– Vi gjorde saker som vi normalt inte gör – för att komma i Kepler-stämning, fortsätter Alexandra.
Det låter osannolikt med te och småkakor, men med den engelska traditionen av skickliga deckarförfattare så kanske det är perfekt start på en blodig dag. För Keplers ”Hypnotisören” är blodig, otäck och våldsam.
– Men inte värre än andra svenska deckarna på marknaden, protesterar Alexander.
– Vi har lusläst Stieg Larsson, Mankell och andra just för att vi inte ville vara värst. Och man gör ju en pakt med läsaren, det ska gå bra på slutet. Då klarar man alla läskigheter, säger Alexander som tidigare försökt sig på att testa gränser.
Alexandra erkänner att hon är mörkrädd och inte vågar tänka tanken på att det skulle hända barnen något. Men i fiktiv form är allt möjligt, även kidnappning av en tonårsson med blödarsjuka.
– Vi laddar våra scener och läsaren bygger på med egna erfarenheter. Vi läser deckare för att bli rädda, men vi vet att det inte är verklighet. Det verkliga våldet hålls på avstånd, vi talar om en hanterlig rädsla, säger Alexandra.
Den finlandssvenske kriminalkommissarien Joona Linna får stå för tryggheten i boken. Han är en ljusgestalt och har inspirerats av de lekkamrater Alexandra hade som barn.
– Joona är trygg, han kan se klart och tänker efter före. Vi har använt oss av bilden ”Jona i valfiskens buk”. Ramverket ska vara samma i böckerna, men han möter olika människor, ställs inför olika problem, fortsätter Alexandra och berättar att paret tänker sig en svit om åtta deckare, en episk berättelse där Joona Linna stegvis får utvecklas.
– Om vi får ihop så många, säger Alexander ödmjukt.
Alexandra och Alexander lyckades bevara sin hemlighet under lång tid. Bara några nyckelpersoner visste vem Lars Kepler var. Inte ens Alexanders bror, som är hypnotisör och inspirerat paret till boken, var informerad.
– Han hittade boken i bokhandeln och köpte den på grund av dess titel. Men när han läst ett tag så insåg han att det var vi. Vår familj medverkar i boken på ett ställe och det fanns detaljer han kände igen, säger Alexander som inte trodde att de skulle bli avslöjade.
Läkaren Erik Maria Bark är i deckaren Sveriges bäste hypnotisör. Han har egentligen lovat att inte längre använda sina färdigheter, men när Joona Linna ber om hjälp gör han ett undantag. Vilket får ödesdigra konsekvenser.
”Hypnotisören” har delat recensentkåren i två läger, hyllning eller sågning. Och några författarkolleger har varit ytterst kritiska till pseudonymen Kepler och förlagts marknadsföring. Att skapa intresse kring en hemlig person, saluföra honom hårt utomlands och därmed också få försäljning i Sverige har ansetts förkastligt. Ett billigt knep att skapa ”hype”, har kritikerna uttryckt det.
– Jag har inte följt alla skriverier, men hade nog gärna varit hemlig ett tag till. Vi har varit på landet hela sommaren, avskilda från alla spekulationer. Jag har ägnat mig åt ett läckande tak – och det var nästan bara på taket, i tjäran, som man hade täckning på mobilen, säger Alexander som just kommit hem från Västkusten.
Annars bor paret med tre döttrar (4, 7 och 9 år) på Kungsholmen, nära polishuset, vilket de avslöjat i e-mail-intervjuerna som gjorts med Lars Kepler. Avslöjade blev de bland annat genom en registrering hos Bolagsverket - Green Eyes Fiction AB som först hade Crime med i namnet.
– Vi är grönögda båda, och något måste ju ens bolag heta. Men vi har ännu inte fått några pengar för ”Hypnotisören”. Pengarna till bolagsstarten är mina skattepengar som jag nu tillfälligt lånat ut till mig själv, säger Alexander som är förvånad över det idoga arbete som lagts ner på att spräcka pseudonymen.
Pengarna lär rulla in om ett tag. ”Hypnotisören” är såld till 28 länder och det har talats om förskottsarvode på nio miljoner från utlandet.
– Är man författare så köper man sig tid när arvodet kommer. Tid att skriva, säger Alexander som från början trodde han skulle bli konstnär. En målande sådan.
– Många har suckat över mitt efternamn, Ahndoril. H:et kommer alltid fel. Jag bytte namn när jag var 16 år och hette Gustavsson. Jag tänkte att Ahndoril skulle vara en bättre signatur.
Ingen av författarna vill spekulera i vad som hänt om de skickat in deckarmanuset under egna namn.
– Det hade aldrig gått in på omslaget, suckar Alexandra Coelho Ahndoril. Och nej, jag är inte släkt med författaren Coelho. Det är ett vanligt portugisiskt namn som betyder kanin.
Att det blev Kepler som efternamn var visserligen Alexanders idé, men det är Alexandra som skrivit en prisbelönt bok om astronomen Tycho Brahe, ”Stjärneborg”.
– Tycho Brahes medarbetare hette Johannes Kepler. Han var lite mystisk, en man som också löste gåtor..
Men paret får nog öva på sin pseudonym. I alla fall om de ska signera böcker i framtiden. De båda vänsterhänta författarna lyckas få till ett Lars (Alexandra) och Kepler (Alexander) i boken.
– Men det ser ju mest ut som om någon försökt förfalska ett namn, säger Alexandra spontant och skriver till sitt eget namn också.