- Det tog tid att sminka av.
Imre Kertész och hans förläggare är försenade till den avtalade intervjun. De har spelat in ett inslag för tv. Den sjuttioåttaårige Nobelpristagaren från Ungern gör ett blixtbesök i Stockholm för att lansera två nya mästerverk: "Dossier K", en självbiografisk dialogroman, samt "Det landsförvisade språket", en essäsamling.
Under väntetiden grips jag av samma ängslan som förra gången jag intervjuade Kertész. Uppgiften är absurd. Vad vill jag egentligen veta? Alla Kertész erfarenheter, idéer och drömmar är redan grundligt inspekterade i hans böcker: internatskolan i Budapest dit han sändes efter föräldrarnas skilsmässa, upptäckten att han var jude, tiden i Auschwitz och andra koncentrationsläger, den mirakulösa överlevnaden, lyckan över att återvända till Ungern, olyckan att hamna under ett nytt totalitärt styre när Stalin tog grepp om Ungern 1948, brödjobben som pjäsförfattare och översättare, genombrottet i Tyskland, murens fall, den nya friheten, ängslan över att inte kunna skriva något nytt när han inte längre behövde stångas mot förtrycket, bilfärderna genom det gränslösa Europa och den första hustruns död.
Han har levt ett märkvärdigt liv. Av sitt liv har han tillverkat ett av Europas märkligaste författarskap: en löpande tolkning av vilka slutsatser man bör dra om människan och det moderna samhället utifrån den egna erfarenheten av Auschwitz och totalitarismen.
Så vad kan tilläggas med en intervju? I all synnerhet som Kertész ägnar hela sin nya bok "Dossier K" åt att intervjua sig själv! Bokens tillkomst är talande. Kertész lät sig djupintervjuas av sin ungerske förläggare. När han efter det mödosamma arbetet fick resultatet kastade han utskriften åt sidan och började om, med sig själv som både intervjuare och intervjuad.
Bokens svenska översättning bär undertiteln "En självbiografi". I den tyska översättningen heter det "Eine Ermittlung" (ett förhör, en rannsakning), vilket ger en bättre bild av bokens karaktär.
- Men det ungerska originalet har ingen undertitel alls, förklarar Kertész. För i grund och botten är alltsammans naturligtvis en fiktion.
Lät det inte så lättsinnigt kunde man säga att Kertész karriär varit en teater där han spelat med och mot alla de roller som omvärlden försatt honom i. Rollen som jude den värsta, men illa var också rollen som kamrat medborgare i kommunismens stat.
Livet har bestämts av dessa totalitära fiktioner. Kertész har kämpat emot genom att i romanens fiktioner förvandla sig till någon annan, som bryter mot den identitet makten velat att han ska finna sig i. I hans berättande iscensätter människan sin flykt från ödet som ligger framför henne. Kertész ger oss en fiktionaliserad självanalys: så stark att den även ur den hemskaste katastrof lyckas bärga livskraft och lycka.
Och därför är det ändå så angeläget att intervjua honom. Hans författarskap tillhör de skarpaste och bästa. Och författaren själv är lika älskvärd som chosefri.
Imre Kertész börjar med att konstatera att den europeiska kulturen är sönderslagen. I den mån det kvarstår någon sanning måste den sökas hos individen. Det enda sättet att finna sanningen är att granska sitt eget liv, och i den nya boken "Dossier K" har han velat göra det så osminkat som möjligt.
- Vad Förintelsen och nittonhundratalet lärt oss är att den europeiska humanismen är osann. Den är förbrukad. Alla våra moraliska och etiska begrepp är krossade. Den europeiska historiens summa visade sig vara totalitarismen och krematoriet. Vi lever alltjämt i deras skugga. Generationerna efter Förintelsen måste antingen skapa en ny kultur eller misslyckas.
Hur skapar man en ny kultur?
- Det är frågan. När man ställer den formuleras den vanligen som ett val mellan diktatur och demokrati. Men vad betyder detta val? Europa lyckades besegra totalitarismen, men bara med USA:s hjälp. Sedan har det uppstått en europeisk union. Basen för denna union är vänskapen mellan Tyskland och Frankrike. Det förstod Churchill redan 1946. Att denna vänskap förverkligats ger ett hopp åt alla européer.
- Annars heter dagens viktigaste fråga globalisering. Den tvingar Europa att komma till klarhet om sin plats i världen. Efter kriget blev Europa en andrarangsmakt efter USA. Europa tycker sig ofta ha rätten på sin sida. Mer sällan är man medveten om att man är en stormakt som deltar i utsugningen av världen.
Plötsligt avbryter han sig:
- Men nu talar vi politik, och jag gillar inte dagspolitik.
Sedan går han lugnt vidare som förut:
- Fast vi måste förstås ha klart för oss vilka nya stormakter som uppstår omkring oss. Vi har det farliga Ryssland, det oberäkneliga Kina, och den fanatiska och okända makt som gav sig till känna den 11 september. Eftersom Europa har lyckats lägga sin egen totalitära historia bakom sig kan Europa i bästa fall hjälpa dessa makter att göra det samma.
Vad kan Ungern bidra med till det europeiska projektet?
- Bra fråga. Naturligtvis är den erövrade friheten en stor sak. Men när man är fri måste man också stå på egna ben. Vi måste fråga oss om människor i Östeuropa är förmögna att rannsaka sin historia. Det har uppstått en nostalgi för diktaturen. Diktaturen var angenäm och bekväm eftersom makten axlade allt ansvar. Det skapade en annan människotyp än i demokratin.
Därför är Imre Kertész inte förvånad över att fascismen åter frodas i Ungern.
- Landet saknar demokratisk tradition. Efter förlusten i första världskriget bearbetade man aldrig nederlaget. Sedan följde 1920- och 1930-talens chauvinistiska rörelser som banade väg för andra världskrigets katastrof. Och denna katastrof bearbetades inte heller, eftersom den ryska totalitarismen tog över. Resultatet är ett Ungern av i dag som kännetecknas av sin avsaknad av medvetet bearbetad historia. Det råder till exempel ingen enighet om vad som skedde 1945. Var det en seger? Ett nederlag? Det är som om andra världskriget vore oavslutat. Högern säger att det nya förtrycket började. Vänstern talar om befrielsen från fascismen. Judarna talar om vägen ut ur gettot och koncentrationslägren.
Och vad var då 1945?
- Naturligtvis en befrielse. Liksom 1948 var början på ett nytt förtryck. Liksom 1989 var en ny befrielse, som vände samhället uppochned.
- I dagens Ungern måste alla acceptera att de demokratiska institutionerna är på plats. Men människors tänkesätt släpar efter, säger Kertész. Även i västeuropeiska länder demonstrerar fascisterna och antisemiterna. Men någon säger alltid emot, det förekommer motdemonstrationer och avståndstaganden.
Inte i Ungern?
- Nej. Det betyder inte att alla tänker som fascisterna. Men de är trötta och vill helst leva ostörda av politiken.
I "Dossier K" finns en förbryllande mening: "Om det i Ungern fanns ett genuint konservativt parti då skulle jag vara en varm anhängare av det." Jag frågar Kertész vad han menar med en genuin konservatism.
- En som har en äkta och positiv uppfattning om traditionen, en sådan som finns i England, Frankrike och Tyskland, en konservatism som inte använder traditionen som ett vapen mot demokratin och allt främmande och utländskt, en konservatism som erkänner att Förintelsen ägt rum. I Ungern har det knappast funnits en sådan.
Det låter som de tyska kristdemokraterna?
- Ja, ett parti vars ledande politiker entydigt tar avstånd från antisemitism och använder historien ansvarsfullt. Du kan inte tänka dig vilken nytta ett sådant parti skulle göra i dagens Ungern!
Samme Imre Kertész som i tonåren sattes i koncentrationsläger ser dagens tyska förbundsrepublik som ett föredöme. Detta Tyskland är i hans ögon ett levande bevis på att det vore möjligt att skapa en ny europeisk kultur, bortom de totalitära systemen.
I essäsamlingen "Det landsförvisade språket" skriver han dessutom att det är Tyskland som gjort honom till författare: "Det är tack vare det tyska språket som jag tagit mig ur en mycket trång och ensam existens och trätt fram inför den europeiska offentligheten."
Att han numera tillbringar sin mesta tid i Berlin skulle alltså bero mer på hans kärlek till Tyskland än på hans avsky för den växande intoleransen i hemlandet?
- Budapest förblir min hemstad och ungerskan mitt språk. Men ärligt talat. I fyrtio år var jag instängd i ett land där jag inte ville leva. I dag lever jag i EU och kan bosätta mig var jag vill. I Berlin känner jag mig bättre underrättad om allt, till och med om Ungern. Dessutom började jag känna mig frustrerad i Budapest därför att det verkar som om jag inte har någon egentlig publik där. Jag känner mig lättare och mer som hemma i Berlin. Det är faktum.