Själv är jag för gammal för David Eddings. Jag var tonåring på 1970-talet, när vi var ett fåtal underliga nördar som läste Tolkien och Ursula LeGuins Övärldstrilogi, Isaac Asimovs stiftelsetrilogi och Clifford Simaks framtidsvisioner.
Vi var alla djupt oattraktiva och åtminstone i andanom iförda glasögon, slipover och gabardinbyxor.
Medan alla de andra ungdomarna var ute och brölade på lördagkvällarna med en mellanöl i handen och tio i en kasse i skogen satt vi på våra rum i övergiven ensamhet och närstuderade hobbitarnas middagsvanor (stekt svamp på bonden Maggots ägor, kaningryta i ödemarkerna utanför Mordor).
För att inte tala om Robert A Heinleins syn på demokrati ("Sjätte kolonnens" ganska obehagliga övermänniskotankar till exempel, men anarkismen i "Revolt mot jorden" var roligare).
Det var mest science fiction på den tiden, riktig tänk-om-litteratur, och till och med i nördgruppen var vi fantasyläsare ett udda inslag. Vi var de mjäkiga sagofånarna, som i allra värsta fall klädde ut sig och lekte hobbitar i Tolkienföreningen Forodrim.
Men alla våra samtal om fantasivärldarna pågick i smyg, som om vi ägnade oss åt något ytterst pinsamt. Sjuttiotalet var ingen bra tid för fantasier.
Döm om vår förvåning när David Eddings fem böcker i ”Sagan om Belgarion” plötsligt blev storsäljare någon gång på 1980-talet! Det var nu fantasyn blommade upp, det kom ut en oändlig mängd nyskrivna, fantasifulla historier i långa bokserier, och fantasyn utvecklades till att bli en stor, glad, spretig – och stundtals märkligt feministisk genre.
Slipoverpojkarna fanns förstås kvar och ökade också i antal, men nu tillkom en överraskande stor mängd tämligen enstöriga kvinnor.
Vi fantasykvinnor var aldrig bra på att samlas och nörda i grupp. Vi var riktiga bokläsare, som inte har ett smack intresse av att träffas och umgås. Ingenting bräcker ju en bra bok hemma i soffan, inget i verkligheten bräcker fantasin. Vi var inbitna hetsläsare. Böcker ska vara tjocka och många och gå att förlora sig i.
Så det är klart att vi läste Eddings. Tolkien lämnade oss ju med en längtan efter mer, och den längtan stillade onekligen Eddings. Böckerna tog aldrig slut! Men är man skolad på Tolkien och LeGuin upptäcker man ju snart bristerna.
Eddings var en stilbildare, men för den mer ytliga fantasyn, den som har mer gemensamt med enkla datorspel eller actionthrillrar. Där är en märkligt personlighetslös huvudperson som lever i frid och ro, som plötsligt blir indragen i Stora Makters Spel, och slåss med än den ena, än den andra. Att inte tala om den tredje, tolfte och nittonde motståndaren.
Av detta förändras huvudpersonen inte alls, mer än med tillfälligt svårmodiga ansiktsuttryck som en blygsam eftergift åt trovärdigheten. Det är inte som hos Tolkien, där Frodo trasas sönder för all framtid, eller som hos LeGuin, där själva trollkraften förlorar sin styrka.
I Eddings värld går ingenting djupare än att man raskt kan sätta fart efter nästa monster utan att ens behöva borsta av sig emellan.
Det går som på räls, och själv började jag gäspa ganska snart. Jag rörde ihop böckerna och började kalla dem för Belgarions lilla mössa, Belgarion drar västerut, Belgarion på nya vägar. Böckerna blev trista upprepningar, persongalleriet återkom ständigt om än med nya namn, och i bästa fall var åtminstone de nya motståndarna försedda med någon rolig talang.
Språkligt var Eddings enkel, lättsmält, snabbläst. Han ägnade sig inte heller åt filosofiska djup och existentiella frågor, det som alltid varit fantasyns yttersta försvar: att vara sagan om det omöjliga.
Nu låter det som om jag är väldigt föraktfull mot Eddings, men det är jag inte alls. Han har förlett många ungdomar till ett livslångt fantasyintresse genom sina lagom okomplicerade underhållningsböcker. Det behövs lättlästa böcker att börja med.
Nåja. Det behövs kanske inte fullt så många. För Eddings fick inte bara läsare, han fick även skockvis med entusiastiska epigoner som skrev ännu fler oändliga serier med tegelstensromaner.
Alver och orcher, drakar och demoner marscherar i täta led och trampar ner allt annat längs fantasyns allfarvägar, och det finns inte en endaste liten stuga där det inte växer upp en föräldralös stackare som det vävts en urgammal profetia kring. Kung Arthur och den keltiska mytologin har blivit lika vanligt förekommande som McDonaldsrestauranger.
Samtidigt ska det få vara just så vildvuxet i litteraturens utmarker. Deckare, skräckromaner, romantik och fantasy ska pendla mellan högt och lågt, mellan det fantastiska och det banala, mellan det lättillgängliga folkvimlet i Belgarions skogar och den tysta ensamheten hos Ogion i Övärlden.
Allt ska få blomma. Visst finns en risk att somliga ogräs tränger ut allt annat, men det finns alltid en chans för en ung och ettrig maskros att växa sig stark.
Och vore det inte för David Eddings framgångar, så skulle vi fantasyläsare kanske fortfarande se oss som en liten skamlig sekt. Han gjorde fantasyn inte bara rumsren – utan också till en allmänt lönsam affär.
Vilket ju, som minsta Harry Potter-läsare vet, är det allra viktigaste om man ska bli accepterad.