Länge hade jag för vana att först läsa sista meningen när jag fick en ny roman. Som ett slags pekfinger i luften och temperaturtest, förmodligen inspirerad av Marcel Prousts monstruösa ”På spaning efter den tid som flytt”, vars legendariska sista mening, efter 3 000 sidor, slutar med att berättarjaget börjar skriva den roman vi just har läst klart.
Märkligt nog finns Proust inte med när brittiska livsstilsmagasinet Stylist listar världens 100 bästa slutmeningar (www.stylist.co.uk/life/the-best-100-closing-lines-from-books), under den lovvärda devisen ”Döm inte boken efter omslaget – försök i stället vänta till sista meningen”.
Så urvalet är egocentriskt anglofilt, men blandar i alla fall högt och lågt. Allt ifrån Daniel Defoes ”Moll Flanders” och Jane Austens ”Stolthet och fördom”, till Joanne Harris ”Choklad” och Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada”.
Ett fåtal utlänningar passerar det anglofila nålsögat: Gustave Flaubert (”Madame Bovary”), Haruki Murakami (”Norwegian wood”), Isabel Allende (”Andarnas hus”), Władysław Szpilman (”Pianisten”) och, faktiskt, Åsne Seierstad (”Hundra och en dag”).
Påfallande få av de 100 slutmeningarna är dock särskilt bra. Ofta är de pratiga, sockersöta, menlösa.
Få når upp till elegansen i George Orwells 1984 (”He loved Big Brother) eller ironin i Yann Martells ”Berättelsen om Pi” (”Very few castaways can claim to have survived so long at sea as Mr Patel, and none in the company of an adult Bengal tiger.”)
Listans urval tycks betingas mer av böcker som Stylists redaktion gillar, snarare än att man verkligen jagat efter riktigt bra slutmeningar. Då är det mer spännande att ögna igenom läsarnas (upprörda) kommentarer och alternativa (aggressiva) förslag, där äntligen ytterligare en sublim slutmening i Prousts elliptiska anda dyker upp, García Márquez ”Hundra år av ensamhet”.
Ska villigt erkänna att jag har en svaghet för elliptiska romaner, där berättelsen så att säga biter sig själv i svansen. Genrens mästare, guatemalanske författaren Augusto Monterroso, saknas på listan. Så är hans romaner gärna, ska vi säga, summariskt fåordiga. Andlösa.
Monterroso har rentav skrivit ett antal berättelser som börjar och slutar i samma mening (se exempelvis boken ”Samlade verk och andra berättelser”). I sin helhet lyder Monterrosos och sannolikt världens kortaste berättelse – med den omständliga titeln ”Att börja från noll” – så här: ”0”.
Jag föredrar Monterrosos mer mångordiga och poetiskt suggestiva bok ”Dinosaurien”. Pass på, här kommer den: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar.”
Fullkomligt lysande. En ”roman” som tål otaliga omläsningar.
Nästa vecka tar vi strypgrepp på världens bästa förstameningar. Monterroso är förstås given i förstalaget.