Nioåringen i pyjamas såg vädjande på mig med slutna ögon:
– Pappa, jag är så trött!
Vi befann oss på verandan till ett hyrt skärgårdsruckel. Det var svart augustinatt strax efter midnatt och en helt osannolik sprakande stjärnhimmel spände sitt valv över oss. Svanens stjärnbild glidflög däruppe längs Vintergatan och vore jag inte astigmatiker skulle jag svära på att det gick att urskilja delstatsgränser i Nordamerikanebulosan. Det var en natt på tusen.
Jag hade ryckt upp äldsta ungen ur sängen och burit ut honom för att visa universums härlighet, men det ville sig inte. Jag fick bädda ner honom igen. Vemod.
Till tröst har jag haft rika tillfällen vintertid att plåga mina barn med postorderteleskopet uppställt i vår lilla innerstadstäppa. Barnen har huttrande med egna ögon fått se Mars frostiga polartrakter och Saturnus ringar och stirrat ner i månkratern Copernicus centralbergsprydda balja. Om tjugo år kommer de att tacka mig. Tror jag.
Styrkt av den insikten och med anledning av det sedan länge utlysta astronomiåret 2009 vill jag härmed tillkännage en motsvarighet till den litterära kanon som då och då dryftas med stora ord i hörnet av en liten jord halvvägs ut i en av miljarder galaxer. Ha! Här kommer något av verkligt grundläggande existentiell betydelse – en rymdkanon!
Till dina oräkneliga, tyngande plikter som förälder hör nu också att visa barnen universum, det äkta universum utomhus, inte teves och datorspelens konfettisprättande fuskuniversum eller rymdsondernas visserligen fascinerande men artificiella bilder på nätet. Låt barnen fyllas av verklighetens stjärnljus, lukten av natt och den dova tonen av oändligheten, innan de stelnar till vuxna. Det kommer att värka som en liten vacker blomma i bröstet resten av livet, en liten påminnelse om det väldiga i tillvaron, världsalltets sköna ödslighet och existensens mysterium.
Visserligen har vägarnas och sportarenornas strålkastare i tätorterna gråmålat himlavalvet och dränkt alla utom de ljusaste stjärnorna. Men mycket är trots det åtkomligt genom ett öppet fönster mitt inne i stan och kan kompletteras med besök i någon skogsglänta.
Så ut och beundra Karlavagnen, ta reda på de individuella stjärnornas ljusårsavstånd och försök att särskilja Mizar och Alcor utan glasögon om du är närsynt. Orion hittar du i söder vid rätt tid på dygnet och året. Begrunda också här stjärnornas avstånd och sörj den tydligt röda, åldrande jättestjärnan Betelgeuse, som endera dagen exploderar. Försök få syn på den lilla dimfläck som kallas Orionnebulosan, upplyst av miljonårsgamla stjärnbebisar. Plejaderna eller Sjustjärnorna, den lilla svärmen av stjärnsyskon som somliga kallar lilla Karlavagnen är ett måste.
Vartannat år syns Mars rostprick. Omväxlande på morgon- och kvällshimlen visar sig Venus, vars svavelsyramoln speglar gnistrande solljus.
Och månen, följ faserna och lär dig namnen på månhaven och de färskaste kratrarna. De syns för blotta ögat! Berätta historien om den första månfärden och tvåan Aldrins bitterhet. Besök ett observatorium. Får du se månens slätter i teleskop blir du stum. En stund.
Till sist, stirra in i en beckmörk fläck på himlavalvet, gärna i närheten av Karlavagnens glesbeströdda himladel, och betänk att de största teleskopen ser myriader avlägsna galaxer i samma fläck, och att universum förmodligen fortsätter i oändlighet där bortom.
Och hur gör ni för att hitta allt detta, undrar du? Jo, att ta reda på det är halva äventyret. Dela även det med barnen. Det är stort att vara liten.
Jonathan Lindström är författare och har bland annat skrivit ”Allt om universum”, som belönades med Carl von Linné-plaketten som årets bästa faktabok för barn och ungdom 2006.