Willy satt i soffan, vi satt i var sin fåtölj. Det är längesedan, ”vi” är jag och litteraturforskaren och kritikern Ulf Olsson, på besök i Uppsala för en BLM-intervju. Vi framlade våra synpunkter. Han tittade skeptiskt på oss och lutade sig framåt och sade: ”Nå, låt oss nu skärskåda era argument!” Vi darrade lite inför den väntade attacken, men gladdes åt hans lystenhet, som yttrade sig i att han metodiskt vek upp byxbenen högre och högre upp tills benen var nakna nedanför knäna. Han ville inte småprata, han ville disputera och analysera, fast inte nödvändigtvis för att nå ett resultat, snarare för att tillsammans med oss betänka avståndet mellan människan och hennes förnuft. Han fortsatte skärskåda oss, medan vi förhäxat såg hur askpelaren på hans cigarett växte utan att falla. Han sade att han höll fast vid logiken som redskap för människans tanke, vilket annat ljus finns?, men vi förstod att han samtidigt såg logiken som väsensskild från människans vara, det vill säga i grunden omänsklig. Men för den skulle inte möjlig att undvara eller undgå.
Det finns berättelser om mystiker som går ut i öknen och nås av en omskakande och genomträngande förnimmelse av Gud. Kyrklund skrev sin pendang i ”Till Tabbas” (1959) – där går den sökande ut i öknen och finner att Gud icke finns. Kyrklunds poäng är att den upplevelsen inte behöver vara mindre omvälvande än mystikerns.
Det blev fler samtal och besök. En sak jag minns starkt är hur han med en sådan blossande harmfullhet beskrev de militaristiska nationalistiska stämningarna vid andra världskrigets inledning (han blev själv inkallad till krigstjänst som artonåring 1940 som stabsskrivare i Vasa). Åter stod västerlandet vid Thermopyle, spartaner mot perser, kulturens vita sköna marmor mot barbariet, så var den chauvinistiska ideologi Kyrklund fann motbjudande. Det litterära skrivandet blev för honom ett språk bortom ordergivningen från officerarna i Vasa. Han revolterade genom förflyttning och expansion. Dels genom flytten till Sverige 1944 (stipendium på Stockholms högskola), dels under hela sitt liv genom utforskandet av andra språk, andra platser. Arabiska, persiska, ryska, kinesiska, grekiska, sanskrit. Turkiet, Irak, Iran, Indien, Pakistan.
Jag hade kommit över en bok med vackra avbildningar av all världens skriftspråk. Många orientaliska, många utdöda. Jag skickade honom en kopia på något särdeles knepig skrift, som han snart hade deschiffrerat.
Sista åren med hustrun Karin ägnade han åt att läsa Euripides i original och översätta vissa svåra ställen. Jag frågade honom om vad han ansåg om de översättningar som fanns. Han verkade inte ha så stor kännedom om dem. Han ville gå till källan.
Officerarna i Vasa hade fått honom att börja skriva – och den främste officeren av alla tänkbara officerare är väl Odysseus, vår klassiska kulturs superhjälte? Kyrklund som väjde för hjältesagor skildrade honom i en bok som inte hette ”Odysseus” utan Elpënor (1986), en liten anti-odyssé vars titelgestalt är den mest obemärkte figuren i Homeros epos. Där är han en enkel roddare som får sitt namn bara för att man ska kunna berätta att han ömkligt ramlar ner från ett tak och slår ihjäl sig, berusad.
Homeros låter honom få en återkomst efter döden, nämligen när Odysseus uppsöker Hades för att få hjälp av siaren Teiresias. Då störtar alla döda, tomma skuggor, fram för att ett ögonblick få erfara livet från den besökande. Endast Elpënor vänder sig bort, tigande. Just den frånvändheten och tystnaden blir orsaken till hans återkomst hos Kyrklund. Vanmakten är verklig hos Kyrklund, makten är abstrakt.
Odysseus finns med också i Polyfem förvandlad (1964), där han dödar kyklopen, som hos Homeros. Men medan Odysséen skyndar vidare till nästa ö, dröjer Kyrklund vid kyklopen som vandrar på stranden, sitter på klippan, mumlar i vinden, spejar och, väntar tills han uppgår i klippan, förvandlad till sten. Odysseus är förnuftet, men kyklopens brister och tomhet är mänsklig. Kyrklund vänder på perspektivet. Han ställer sig i diket och ser på allfarvägen.
Förra sommaren var vi en liten konstellation beundrare som satt runt honom, där han nu bodde. Det var fint. Vi talade om trojanska kriget. Man kände åter harmen hos honom. Hans enorma motvilja mot kriget och vad det gör med människor.
Kyrklund återkom till människans vanmakt. Till hur hon befolkas av främmande strukturer som bor henne en stund och sedan drar vidare. Om bilder som vandrar igenom oss, som vågor genom vatten. Hans hållning kan te sig defaitistisk, ödesbunden på ett otäckt sätt. I ”Om godheten” (1988) står etik mot biologi, och biologin vinner. Eller: etiken är en effekt av biologin. ”Godheten” är ett uttryck för flockinstinkten. Varghonan är ”god” mot medlemmar av den egna flocken, inte mot andra. Jag har svårt att följa Kyrklund hela vägen i det där. Men jag tror att alla hans hänvisningar till något utanför ”jaget” i grunden innebar en lättnad för honom. Matematiken, logiken, biologin är omänskliga – men erkännandet av deras världar och av vår egen bristfällighet innebär en frigörelse från självtillräcklighet. I ”Mästaren Ma” från 1952 uttrycks det sålunda: ”Det enda sättet att stå ut med sig själv är att betrakta sig ur den omänskliga naturens synpunkt.” Men Kyrklund ogillar att sätta punkt. Därför fortsätter det. ”Och huru skall man kunna göra det då man ändå är en människa? Detta liknar att spela schack med sig själv.”
Faktiskt är ”Mästaren Ma” en betydlig mer dialektisk och ironisk bok än man kan tro av alla citat därifrån som grasserar. Följeslagerskan Yao brukar punktera sanningarna. ”Mästaren hävdar den vises oberoende av livets lockelser. Han hade ofta anledning att tala härom, sedan pannkaksmjölet hade tagit slut.”
Förvandlingar sker. Flickan, hustrun, i Solange (1951) förvandlas till en tuva ängsull. Kyklopen till sten. Man slipper. Slipper ur. Även stenen förvandlas, i slutdikten i Om godheten. ”När stenen utträder ur sin stenighet. När sparven utträder ur sin sparvighet. När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.”
Efter ett av besöken gjorde jag en anteckning:
”Hos Willy Kyrklund torsdag 31 juli 2003 kl 14–15.30, Nöthårsvägen 18, Nåntuna, Uppsala. Vi sitter på verandan utanför hans sovrum. Willy sitter med ryggen mot sovrummet. Han har nästan helt löst ett korsord i Dagens Nyheter. Han jämför korsordslösandet med tydandet av Euripides i original. Han säger att medan Euripides har velat uttrycka sig så klart och tydligt som möjligt, har korsordskonstruktören försökt uttrycka sig så tillkrånglat som möjligt.
Willy vill för mig berätta en hallucination som han tycker är intressant och som han har memorerat. Den börjar med att han befinner sig ombord på en ångare mellan Nordkalotten och Sibirien. Han sitter tillsammans med officerare och diplomatiska beskickningsmän och dricker och samtalar med dem. Så kommer hans dotter Nina och ska föra honom till hans hytt. Han kommer till en hytt som är identisk med hans sovrum, men han känner på detta stadium inte alls igen sitt sovrum. I stället gläds han åt att ha fått sig tilldelad vad som måste vara en förstaklasshytt. Då ber Nina honom att stiga ut på verandan. Han tänker att utanför hytten finns väl knappast någon veranda - där finns väl endast den ganska smala passagen innanför relingen. Han kommer ut på det som sagts vara verandan och känner då igen sin egen veranda på Nöthårsvägen. När han därefter kommer in i sitt sovrum känner han utan vidare igen det.
I just detta ögonblick blir han också helt klar över det sanna förhållandet att Karin, hans hustru, är död. Willy uppfattar att Nina har velat återföra honom till verkligheten. Man kan säga att hon har gjort det och att Willy har vaknat upp från en galenskap. Men galenskapen, säger Willy, kan ha sin funktion, att skydda från verklighet. (Antecknat på kvällen samma dag.)”
Magnus Florin är författare och chefsdramaturg vid Dramaten. Under hans år som radioteaterchef 2000-2006 inspelades föreställningarna ”Solange” och ”Mästaren Ma”, samt ”Bilderna vandrar igenom oss” – ett litterärt-musikaliskt collage av Willy Kyrklund och tonsättaren Sten Sandell.