Vi lugnar henne. Förklarar att den dova skälvningen hon och vi just kände berodde på sprängningar för det nya pendeltågsspåret.
Hennes axlar sjunker ner. Hon sitter i en fåtölj på Norstedts förlag på Riddarholmen i Stockholm en av novembers grafitgråaste dagar och hon ler lättad.
– Ja, man vet inte … nyligen kände vi av en jordbävning i Kalifornien.
– Men var var jag? säger hon.
Jo, jag frågade om din uppfattning om Kina i dag, det land du föddes och växte upp i?
– Det som är bra med Kina i dag är att folket är medvetet om väst på ett helt annat sätt än tidigare. De känner till hur människor lever i andra länder och har kunskap om sina mänskliga rättigheter. Det är enormt viktigt att de börjat försvara de rättigheterna. Den ekonomiska utvecklingen är också bra, fortsätter hon. Den har varit fantastisk de senaste 20–30 åren.
– Men det som är dåligt med Kina är censuren som bara blivit värre. Liksom korruptionen. Det kommunistiska partiet var tillräckligt korrupt tidigare men nu är det …
Hon söker efter ord.
– ... och ingen tycks kunna stoppa det. De stora bolagens pengar hamnar i privata händer. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Det är ingen stabil utveckling för ett land. Kina är stort, ingen vet vad som kommer att hända, men det som händer i Kina har betydelse även för resten av världen.
Yiyun Li är på Sverigebesök för att prata om sin novellsamling ”Be för mig i tusen år”. Den skrev hon 2005, det var hennes första bok, och den har belönats med flera priser och utmärkelser. Ytterligare en novellsamling har hon skrivit, som inte har utkommit i Sverige, och en roman, den lovprisade ”De hemlösa”.
Hon skriver om den lilla människan. Hon i marginalen. Han som inte står i centrum men får sin frihet och sina möjligheter beskurna av kommunismens lagar, men också av det uråldriga Kinas traditioner. Det är vemodiga, sorgsna berättelser där längtan efter någon form av kärlek löper som en röd tråd, och de handlar om människor som glömts bort i de historiska penseldragens svep.
– Jag är ingen politisk författare, slår hon fast, men jag kan inte bortse från att den politiska historien har påverkat människor, ja i minst tre generationer bakåt. Jag skriver för att jag är nyfiken på människors berättelser. Hur deras öden har påverkats av historien. Jag läser kinesiska tidningar varje dag, håller mig uppdaterad om vad som händer där. Vad man skriver om men också vad man inte skriver om. Små notiser är intressanta. Oftast har tidningarna bara början på en berättelse som jag kan använda, hitta på vad som sedan hände.
Flera av hennes berättelser är också minnen från den egna uppväxten, vad hon sett och hört i Peking där hon fortfarande har sin familj och många vänner kvar.
– Jag använder hela min generations minnen i mina berättelser. Man kan säga att jag lånar andras minnen.
Egentligen hade hon kommit en bra bit på sin forskarutbildning, grundad i Kina och fortsatt i USA, när hon plötsligt fick tid och lust att gå på en skrivarkurs.
– Jag hade aldrig skrivit några berättelser innan dess. Och aldrig på kinesiska. Jag blev kär i att skriva, säger hon enkelt. Och kär i att skriva på engelska. Jag har ingen längtan att skriva på kinesiska och kommer aldrig att göra det.
När du tänker, gör du det då på ditt modersmål kinesiska eller på engelska?
– När det är enkla ord som äpple eller ägg så tänker jag dem fortfarande på kinesiska, men ju mer komplicerat ett resonemang blir, desto mer tänker jag på engelska.
När hon började skriva var hennes barn små och hon ville inte att hennes nyvunna intresse skulle gå ut över tiden hon hade med dem. Så – och det låter oroväckande bekant och typiskt för kvinnor – hon skrev på nätterna.
– Jag tog en liten tupplur på kvällen och skrev sedan mellan midnatt och fyra på morgonen. Sedan sov jag tre fyra timmar. Nu när sönerna blivit större, de är sex och tio år, och jag inte undervisar eller är ute och reser, skriver jag på mornarna.
Om längtan efter kärlek är huvudtemat i novellsamlingen ”Be för mig i tusen år” så finns där också sidoteman. Ett är den äldre generationen versus den yngre. Gamla traditioner och riter mot den moderna framrusande tiden. Ödmjukhet mot rastlöshet.
Som läsare är det är inte svårt att se hos vilken generation hennes sympatier ligger.
Yiyun Li ler snabbt och nickar.
– Jag är mer intresserad av den äldre generationen. De har levt och har historier att berätta. Den yngre generationen är inte så intressant, säger hon men ändrar sig. Jo, deras känslor. Annars lever unga människor mest i nuet, men vi bär alla det förflutna och framtiden inom oss.
Jag frågar henne om detta gap mellan generationerna är särskilt påtagligt i ett traditionsrikt land som Kina.
– Ja, och det märks också hos författarna. De unga kinesiska författarna är trötta på Kinas historia. De skriver inte om den. Men vi kan aldrig bli av med vår historia, konstaterar Yiyun Li lugnt.
Hennes roman ”De hemlösa” utspelar sig under slutet av 70-talet och är ett rekviem över förtryckarsystemets bortglömda offer. En ung kvinna, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet, ska avrättas och domen väcker oro men också gryende protester i provinsen.
Är den förståeliga rädslan den verkliga fienden för människor som lever i en diktatur?
– Det finns många rädslor: för vad som kan hända din familj eller en misstroenderädsla mot en vän. Människor kan förstås känna rädsla även i USA och där är det tillåtet. I Kina tilläts man inte att visa rädsla eller sorg. Jag dras till sorgliga berättelser. Det enda utrymme personerna i mina berättelser känner till är det som finns i deras inre rum, i deras hjärtan. De låser in friheten där så att samhället inte ska påverka den. Det är ett återkommande tema i mina böcker.
Hur påverkades din egen familj av utvecklingen i Kina?
– Det var och är förvirrande för mina föräldrar, för hela deras generation. De föddes i ett republikanskt land, sedan tog kommunisterna över landet, och nu är det på många sätt ett kapitalistiskt land. Jag tror aldrig att de kommer att förstå vad som hände, inte minst på grund av censuren. De fick ju inget veta.
Hon berättar om sin egen mamma, född i en familj vars män stred på den antikommunistiska sidan i inbördeskriget. Men Yiyun Lis mor var sju år när kommunisterna tog makten och skolades sålunda in i deras propaganda, utbildade sig till lärare och förde enligt regelboken vidare propagandan till sina elever.
Den yttre ofriheten och den inre friheten – Yiyun Lis tema finns nära i hennes familjs historia.
Hur hanterar du själv det förflutna, historien?
– Genom att skriva om den och att ständigt ifrågasätta det som påstås. Att aldrig ta något för självklart, säger hon och reser sig för att bli fotograferad av DN:s Roger Turesson denna den grafitgråaste av alla grå novemberdagar.
– Jag gillar gråväder, säger hon. I Kalifornien är det sol hela tiden.