”Jag är Zlatan Ibrahimovic” är berättad i jag-form, rakt och kronologiskt. Med författaren David Lagercrantz vid tangentbordet har den oberäknelige anfallaren från Cronmans väg i Malmö samlat minnen från sina första trettio levnadsår. Fotbollen står förstås i fokus – åren i landslaget och i MFF, Ajax, Juventus, Inter, FC Barcelona och nu AC Milan. Bråk, konflikter och glädje. Men det här är också en skildring av en Svinalängsk förortsuppväxt kantad av för många tomburkar, av missbruk, skilsmässa, ständiga flyttar, småstölder, pengabrist och en torftig tomhet som fotbollen kom att fylla.
”Ingen frågade: ’Hur har du haft det i dag lille Zlatan’, inget sånt. Ingen vuxen hjälpte med läxor eller undrade om du hade några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig”, berättar han i boken.
Den etablerade mediebilden av en blingblingad alfahanne med svårartad hybrisproblematik får några motbilder, fler skiftningar.
”Jag var en liten kille. Jag hade en stor näsa och jag läspade och fick talträning. En kvinna kom till mig i skolan och lärde mig säga S och jag tyckte det var förnedrande, och jag antar att jag behövde hävda mig. Dessutom spratt det i kroppen. Jag kunde inte sitta still en sekund och jag rusade runt hela tiden. Det var som om inget ont kunde hända mig om jag bara sprang tillräckligt fort.”
Du är känd för att värna ditt privatliv, men boken är väldigt öppenhjärtig.
– För mig var det viktigt att för mina svenska fans – svenska folket – skapa en bild av hur det verkligen var runt omkring mig, vad jag fick gå igenom, så att de förstår mig på ett annat sätt. Själva människan, inte bara sportdåren. Att jag gör tre mål varje match det vet alla – det står i tidningarna dagen efter, säger han när vi träffas i styrelserummet på hans förlag.
Var det något som du bestämt avstod från att ta med i boken?
– Nej, det är antingen all in eller ingenting. Boken handlar om mig, han som är på omslagsbilden och hur han växte upp. Jag älskar min mamma och pappa, de gjorde sitt bästa för mig. Bättre än så hade de inte kunnat göra det. Och allt som de gjorde var meningen för att jag skulle bli den som jag är i dag. Pappa lärde mig till exempel hur viktig disciplinen är och det använder jag i dag med mina barn; man gör allt för dem, tar hand om dem när det gäller, men disciplinen är också mycket viktig.
Läser du mycket?
– Nej, inga böcker. Jo ”Alkemisten” (av Paul Coelho) Jag har inget tålamod. Jag har aldrig fastnat för det, jag kan inte sitta still. Jag spelar inte golf heller, jag har inte tålamodet för det. Jag förstår film bättre än böcker.
Hans egen bok är den första och sista, försäkrar han.
– Det behövs inte en bok till, folk vet vem jag är för det jag gör i dag. Så kommer det inte att vara om trettio år från nu.
Känns ett sådant här bokslut på 422 sidor befriande?
– Ja, som en lättnad, det känns mycket bra. Nu går man naken på staden (skratt).
De dryga fyra hundra sidorna är resultatet av över hundra timmar inspelade samtal med huvudpersonen och hans krets under otaliga möten i och utanför Sverige. David Lagercrantz inledde arbetet med att bo en månad i Milano.
– Jag gick hem till Zlatan på kvällarna och åt middag och sedan åt vi en massa godis och pratade på så länge vi orkade. På morgnarna lyssnade jag igenom inspelningarna och tokgooglade alla namn på fotbollsspelare som jag inte kände till, säger han.
Det svåraste var att finna berättelsens form och tilltal – något som lät Ibrahimovic, ”men ändå gestaltat”.
– Det som överraskat mig mest är att killen är så analytisk och det är förstås något som han lärde sig redan som barn för att överleva: ”Vem är den här killen? Vem är stark? Vem är den här tränaren – vad vill han? Vad måste jag lära mig? Hur kan jag bli bättre?”
Vad anser du vara den största missuppfattningen om personen Zlatan Ibrahimovic?
– Att han bara är en kaxig kille som levt på talang och attityd. Det där är ju bara en roll som han spelar. Många har inte fattat vilken otrolig resa som han gjort och hur han fått kämpa för att nå dit där han är. Han kom fram under en tid när Sverige fortfarande var en plats där ingen skulle sticka ut, laget var allt, men han stod för något helt annorlunda och nytt också som spelare.
Om Zlatan Ibrahimovics gästspel i litteraturen börjar och slutar med detta så lär hans intresse för musik, tv-spel och film bestå. Senast såg han regissören JC Chandors skildring av den amerikanska börskraschen, ”Margin call”.
Betraktar du dig som en underhållare? En del i den underhållningsindustrin där artister, skådisar och tv-spel också ingår?
– I början var det mycket så. Jag ville ge publiken allt, nu gör man det också, men på ett annat sätt. Spelar man i Milan så måste det vara mer än tricks. De brukar säga: ”Gör först dina tre mål så kan du börja showa sedan.” (skratt).
På bokens slutsidor åker han till en gångtunnel i sitt gamla hemkvarter där någon skrivit ett Zlatancitat med stora bokstäver: ”Man kan ta en kille från Rosengård – men man kan inte ta Rosengård från en kille”. Han säger att han fortfarande och ”i allting” ännu har nytta av det han lärde sig där.
– Jag har ju kommit in i helt nya världar nu, som det här rummet, säger han och gör en gest mot väggarna i styrelserummet där vi sitter omgivna av imposanta oljemålningar på medlemmar av Bonniersläkten.
– Det här är inte min värld – jag vet inte vem någon av dem där är på tavlorna, men jag har fått det förklarat i dag för jag tror att man ska vara sig själv, tro på sig själv, men också visa respekt. Om du respekterar mig så respekterar jag dig. Det är det som jag har tagit med mig. Att man är från Rosengård betyder inte att man ska gå ut på stan och vara uppkäftig.
Vi gör paus för att gå ner till den chaufförskörda bilen som väntar nedanför på Sveavägen med destination Bromma flygplats. Sambon Helena Seger och de två sönerna väntar redan ute på taxibanan i privatjet. Snart ”stängs luftrummet” för kvällen. Skandinaviens mest berömda idrottsfamilj ska till jugendvillan i Malmö. Landslagssamling i Köpenhamn står på Ibrahimovics schema. EM-uppladdning. Under bilfärden mot planet tar vi de sista frågorna.
Vad har varit det bästa med din framgång?
– (Lång tystnad) Fotbollsmässigt är det att jag blivit den jag ville bli från början. Vid sidan av planen är det att jag har en fantastisk familj som följt mig hela vägen.
Det sämsta?
– Vad skulle det vara … att man inte får vara osynlig ibland. Men det där tillhör jobbet.
När du ser den här ständiga löpsedelscirkusen kring dig – och just nu kring din bok – vad tror du är förklaringen? Vad är det utöver din fotbollstalang som gör dig så intressant för många?
– Att jag har varit mig själv hela tiden. Folk har respekterat det och gillat det. Det kvittar om jag har spelat i Malmö FF eller Milan, jag har alltid varit den jag var från början. Och det här fokuset på mig har funnits sedan dag 1, det är inget som jag valt, utan något som jag lärt mig att hantera på mitt eget sätt.
I boken berättar du om hur du som ung bestraffades av både tränare och omgivning för att du var så obstinat.
– Så var det, men i dag tror jag att de respekterar den attityden jag hade mycket mer: Jag har inte gett upp, inte gett mig. Och så länge du presterar så är det ingen som kan säga något.
Vad tror du att din historia betyder för dem som i dag befinner sig där du var som ung?
– Jag hoppas att jag ger dem hopp. Att man får vara annorlunda och att man kan lyckas ändå. Man måste inte vara som alla andra.