Doktor Fisk och döden

Robert Fisk är, både enligt egen utsago och att döma av hans yttre framtoning, in i märgen trött. I över ett år har han flackat runt Nordamerika, Sydamerika, Europa och Mellanöstern för att presentera sitt 1.200-sidorsepos "The Great War for Civilisation. The Conquest of the Middle East" - hittills sålt i 16 länder. Nu sitter han i baren på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm och avverkar på två dagar dryga dussinet intervjuer i samband med utgivningen av den svenska översättningen: "Det stora kriget för mänskligheten. Kampen om Mellanöstern" (Norstedts).

Det är ett mäktigt verk om Fisks egna dryga tre decennier i krigens hetluft i Mellanöstern, på Balkan och i andra hörn av det forna turkosmanska imperiet. På en och samma gång en personlig och privat berättelse, en gedigen storpolitisk historiebok och en närmast skönlitterär skildring av alla de namnlösa mänskliga offer för krigshandlingar som ingen av offren bett om, och få förstår motiven för.

Trots den hektiska marknadsföringsturnén av boken hinner Fisk på något sätt med att dessutom producera sina två krönikor per vecka i den brittiska tidningen The Independent, plus andra artiklar, plus talrika offentliga föredrag och debatter runt om i världen. Döm därför om vår överraskning när denne Beirutbo sedan ett drygt kvartssekel tillbaka plötsligt häver ur sig:

- Jag använder aldrig internet. Och jag skickar aldrig e-post.

Men hur kan karln jobba och hålla sig à jour med vad som händer i hela världen och hela Mellanöstern utan att utnyttja dessa numera så självklara journalistiska redskap? Fisk svarar genom att berätta en anekdot.

En kollega till honom frågade nyligen: "Varför använder du inte internet? Före klockan tolv varje dag skulle du hinna läsa massor av tidningar som Jerusalem Post, New York Times, Washington Post, Los Angeles Times etcetera. Jag svarade honom: Varför skulle jag läsa New York Times? Före klockan tolv varje dag hinner jag i stället göra tre intervjuer och dessutom skriva en artikel för The Independent."

Fisk fortsätter:

- Problemet med internet är skapandet av en massa information som är totalt värdelös även om den på sitt sätt är korrekt. Alla läser samma sak och därför drabbas alla av samma ytlighet och grundläggande brist på förståelse av vad som verkligen sker i samhället. Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa. Eller på plats uppleva de döda och dödade, vilket jag har gjort i hela mitt yrkesliv.

Och att läsa böcker. Fisk hävdar att han läser uppemot 18 timmar om dagen när det är praktiskt möjligt. Även när han reser. För honom är inte passagerarplan liktydiga med "flygande barer" som det är för vissa passagerare. Snarare "flygande läskammare" där han kan beta av volym efter volym av historia och skönlitteratur.

En lite annorlunda världsjournalist alltså, eller kanske snarare ambitiös på ett gammaldags sätt. Fisk vägrar definitivt att prata om sitt nuvarande privatliv ("Jag är ingen politiker, så jag behöver inte vika ut mig"). Men han berättar gärna om sin uppväxt i Kent i sydöstra England och om att föräldrarna tog med tioårige Robert till Normandie i Frankrike där fadern hade kämpat mot tyskarna under första världskriget.

Fisk drar en historisk tråd från "sin fars krig" till de krig Fisk själv upplevt:

- Efter de allierades seger 1918 styckade segrarmakterna upp sina före detta fienders områden och drog upp gränserna för Nordirland, stora delar av Balkan och större delen av Mellanöstern. Och paradoxalt nog har jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt just de katastrofhärdar som min fars krig placerade på kartan: Belfast, Bosnien, Beirut, Bagdad, Iran, Palestina.

Irland, förresten. Före journalistkarriären doktorerade Fisk i statsvetenskap på temat irländsk neutralitet under andra världskriget. Det förde honom bland annat under långa tider till Sverige där han gjorde jämförande studier med svensk neutralitetspolitik under samma krig - en politik som han för övrigt anser var den enda möjliga för Sveriges del. Och i Sverige träffade han en flickvän i Malmö, vilket förklarar att han både hälsar på och senare småpratar med oss på svenska.

Doktorsavhandlingen om Irland blev en bästsäljare om irländsk historia och används fortfarande på högskolor. Så Fisk reser då och då till Irland och föreläser om modern irländsk historia - i egenskap av akademikern doktor Fisk, inte utrikeskorrespondenten Fisk.

Efter några år som "lokal krigskorre" i just 70-talets Belfast, och senare som reporter från "nejlikornas revolution" i Portugal, fick Robert Fisk som 29-åring sitt livs chans. Tidningen The Times erbjöd honom 1976 att bli chef för dess Mellanösternkontor i Beirut, mitt under brinnande inbördeskrig, ett krig som han skildrat mästerligt i sin förra bästsäljare "Pity the Nation. Lebanon at War" (1990, flera uppdaterade utgåvor).

Och sedan har det bara rullat på: Libanonkriget (1975-90) med upprepade israeliska invasioner (senast sommaren 2006), kriget mellan Iran och Irak 1980-87, två palestinska intifador (1987-93 samt 2000-2005), Kuwaitkriget 1990-91, inbördeskriget i Algeriet (1992-2000), elfte september 2001, USA:s invasioner i Afghanistan och Irak - allt elände har Fisk bevakat på plats, med inhopp även i det bosniska inbördeskriget 1992-95.

Men finns det inte en risk för att en utrikeskorrespondent som stannar för länge i ett land eller en region blir så fäst vid platsen att han eller hon börjar byta roll och nästan uppträda som "ambassadör" för landet, undrar vi. Det brukar vara ett argument för att västerländska medier byter korrar med några års mellanrum. Men Fisk bara fnyser.

- Det finns ingen Mellanösternreporter som någonsin skulle bli ambassadör för Mellanöstern. Det vore alltför farligt. Men det är ju först när man varit några år i regionen som man lärt sig något om den - skapat mänskliga kontakter, lärt sig historia och kanske språk, begripit hur det lokala livet fungerar. Tvärtom är det en garanti för dålig rapportering från Mellanöstern om massmedierna plockar hem sina korrespondenter efter bara ett fåtal år.

Vi frågar om det finns någon enskild kuslig händelse under de här trettioen åren som berört honom mer än det mesta. Fisk funderar inte länge.

- O ja. Massakern i Qana i södra Libanon 1996, då israeliskt artilleri träffade ett FN-flyktingläger och dödade 106 människor och sårade ännu fler. Då låg överallt barns armar och ben flytande i sitt eget blod. Ett barn hade kastats upp i ett träd och brann oavbrutet.

- Eller kanske massakern i det palestinska flyktinglägret Sabra- Shatila i Beirut 1982, när Israels allierade, den libanesiska falangistmilisen, sändes in i lägret och mördade nära 1.700 civila - män, kvinnor och barn. Jag tog mig in i Shatila med amerikanska och norska kolleger när falangisterna fortfarande var kvar i lägret och skjutandet pågick. Vi fann högar med lik som låg och ruttnade i solskenet, vi måste krypa över dem med våra händer och knän. Jag minns särskilt en ung kvinna som låg på rygg med händerna utsträckta med en gloria av klädnypor runt huvudduken. Hon höll på att hänga tvätt när hon mördades, och från hennes rygg flöt ett brett spår av blod. Jag hade aldrig sett så berått, grymt massmördande förut, övervakat av den israeliska "civiliserade" armén.

Senare skulle Fisk tvingas bevittna människoslakt i ännu större skala, under Irak-Iran-kriget och under Kuwaitkriget när den USA-ledda FN-alliansen jagade ut Saddam Husseins arméer ur det ockuperade Kuwait. Det beskriver han i stor och kväljande detalj i sin nya bok. Ändå fäster sig hans skildringar av individuella tragedier kanske ännu starkare i läsarens medvetande, exempelvis denna ofta citerade passage från den irakiska fronten mot Iran:

"Jag stöter på ännu en kropp i ett skyttevärn, en ung man i fosterställning, ihopkurad som ett barn, redan svärtad av döden men med en vigselring på fingret. I den heta gyllene morgonen glittrar och gnistrar ringen som av friskhet och liv. Var kom han från, detta soldatlik: Var han sunni- eller shiamuslim, kristen eller kurd? Någonstans norr om oss väcker hans hustru barnen, lagar frukost, betraktar fotot av maken på väggen, omedveten om att hon redan är änka och att hennes mans vigselring som skiner av kärlek för henne denna fantastiskt vackra morgon omsluter ett dött finger."

Efter någon timmes samtal ser Robert Fisk ännu tröttare ut. Men han pratar oavbrutet, och det är när allt kommer omkring kanske inte främst det myckna kringflackandet för att göra pr för boken som mattat ut honom. Han säger att han har tänkt mer och mer på döden på senare år, och att han efter 11 september-katastrofen med Bushadministrationens oupphörliga "krig mot terrorismen" har fått en dystrare syn på världen.

- Jag har levt ett jäkligt hårt liv i många år. Och jag vet inte om jag orkar fortsätta med det. Jag kunde nog ha haft ett lyckligare liv, säger han spontant.

Men så funderar han ett tag.

- Fast om jag vore 29 år och visste vad jag vet nu skulle jag ändå gripa chansen om jag erbjöds Mellanöstern som arbetsfält.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut