Drastisk betraktare

PARIS. Med välvässad penna penetrerar hon undertryckta tankar när hon gör upp med familjelivets tabun. Drastiskt eller roligt, elakt eller skarpsynt? Förmodligen allt på en gång.

– Jag tror egentligen inte på familjen. Men den är en osinlig källa, konstaterar den franska författaren Claire Castillon, som hellre skriver romaner än lägger sig på analyssoffan.

– Det är ändå väldigt ovanligt att se en familj med ett harmoniskt barn, en mor och en far som lever tillsammans och i sin tur kommer överens med sina respektive syskon och föräldrar. Oftast är broderns fru en idiot, systerns man helfånig – det är inte vidare vackra saker man får höra av folk.

Den gräddgula labradoren Lulu makar försiktigt på sig mellan de två hopskjutna borden. Det är sömnig förmiddag strax före lunchruschen på ett kafé vid en av de branta trapporna i Montmartre, Claire Castillons hemkvarter.

– Han är fjorton och ett halvt år och har magsår, säger hon och tittar nästan skamset ner på sin trötte men trogne följeslagare.

Ett knappt decennium har gått sedan den då 25-åriga Claire Castillon slog igenom med dunder och brak i Frankrike med romanen ”Le grenier” (Vinden). Med sin svalt exakta berättarstil parad med makaber humor hamnade den unga och vackra Castillon snabbt i tv-sofforna. När det dessutom blev känt att hon hade en kärlekshistoria med en av Frankrikes mest kända tv-profiler blev hon även skvallerpressens älskling. Något hon i dag ser tillbaka på med blandade känslor.

– Det gjorde det förmodligen möjligt för mig att träffa människor jag inte skulle träffat annars. Men det fanns journalister som inte läste mina böcker eftersom de sett mig hamna i rampljuset på grund av en kärlekshistoria och som sade sig att det jag skrev därför måste vara värdelöst. Min förläggare fick verkligen kämpa.

Sedan dess har hon publicerat åtskilliga romaner och novellsamlingar, inte minst ”Insekt”, som blev hennes stora internationella genombrott och som även finns på svenska. Alla versioner på samma allmänmänskliga tema. Historier som gör läsaren illa berörd – just därför att de berör.

– Skammen, nötningen i en parrelation, obligatorisk kärlek – allt det där återkommer eftersom det med nya romanfigurer får en ny form, förklarar Castillon medan hon tar ännu en klunk av sitt svarta kaffe och för ögonblicket lyfter en av händerna, som annars ligger stilla på kafébordet.

De många tabun som återkommer i åtskilliga av hennes historier – som incest, oviljan att fortplanta sig – vet hon egentligen inte riktigt varifrån de kommer.

– Jag förmodar att de här ämnena hör till min egen historia, men jag vet inte riktigt på vilket sätt. Och jag föredrar att skriva en bok framför att gå i psyko­analys och förstöra allt!

Hon skrattar och tittar över kaffekoppen med sin sanningssökande och samtidigt lekfulla blick.

– Jag har uppfattningen att om jag gick och vecklade ut allting inför någon skulle jag förlora en massa. När jag skriver släpper jag i stället ut lite åt gången, förklarar hon.

Steget till psykoanalys är dock inte långt när man fått någon av Claire Castillons böcker i sin hand. Att läsa henne är som att sitta på botten av en bassäng och med ett visst förvrängt perspektiv se allt som pågår under ytan. Medan många andra författare sakta men säkert närmar sig sina romanfigurer utifrån för att blottlägga deras inre får man känslan av att Claire Castillon hoppat över hela den inledande fasen och redan från börjat placerat sig på insidan. Som om hon satt sig någonstans mellan hjärtat och levern för att få en så bra utkikspunkt som möjligt.

Även i levande livet är hon mycket av en betraktare.

– Väldigt mycket i mina böcker kommer från mitt eget liv men även från and­ras. Särskilt i mina noveller. Där finns mycket som jag hört, sett, fått mig berättat. Jag har perioder då allting förvandlas till historier, det är underbart. Jag kommer precis ut ur en period på ungefär två månader då jag hörde en historia varje gång någon pratade med mig.

Hon tittar med sin intensiva blick ännu en gång.

– I mitt liv finns det män som är väldigt rädda för att förvandlas till romanfigurer. Men jag skriver aldrig som en uppgörelse. Det handlar mer om ...  medelbar reparation: någon sårar mig, eller gör mig illa – och genast kommer det med i en bok. Och jag har aldrig fått några negativa reaktioner. Däremot händer det att folk känner igen sig själva – även sådana som jag inte tänkt på. Det är roligt, säger hon med sitt mörkt pärlande skratt.

Claire Castillon började skriva tidigt.

– Min första bok skrev jag på min farfars begravningsdag. Jag var tolv år.

En text om hennes kärlek till farfardern, om tankarna som begravningen väckte. I tonåren blev det kärleksbrev till en betydligt äldre fransklärare.

– Jag tror att skrivandet väldigt snabbt knöts till kärleken. Och snabbt insåg jag att skrivandet var väldigt behagligt, en behaglig kokong. Som barn hade jag inte förmågan att knyta an till andra barn. Jag var rädd för att ingen skulle prata med mig, rädd för bollspel och att man skulle skrika på mig för att jag inte var tillräckligt snabb eller inte kunde fånga bollen, sådana saker. I tonåren gillade jag inte heller stora kompis­gäng, förklarar hon.

– Jag förstod snabbt att skrivandet skulle komma att ersätta många saker, i stunder av sorg, när kärleksförhållanden tar slut.

Så har det också till stor del blivit.

– Varje gång något är smärtsamt har jag möjligheten till en bok i huvudet. Som om det fanns ett ljus varje gång himlen fylls med moln.

I hennes senaste roman, som i dagarna kommer på svenska, ”Därunder ett helvete”, slåss huvudpersonen, en kvinnlig författare, med sin oförmåga att älska samtidigt som hon gör upp med sin barndom. Men boken handlar inte bara om familjehelvetet utan också om det helvete som kan finnas under själva skrivandets yta.

– Glädjen som skrivandet för med sig i början tär efter ett tag på livet. Ibland har jag lust att gråta rejält och vara riktigt olycklig på grund av sorg som drabbar mig i stället för att säga till mig själv ”det är inte så farligt, gör en bok av det”. Visst är jag en känslig person, men jag tror att jag inte vet vad det innebär att leva utan skrivandets filter.

Allteftersom sida läggs till sida i hennes senaste roman vet man som läsare knappast längre om det är livet som inspirerar huvudpersonens i hennes skrivande eller om det är tvärtom. Riktigt där befinner sig inte Claire Castillon själv ännu.

– Jag har inte den känslan. Men det är klart, egentligen vet jag ingenting om det. Har jag till exempel inte en tendens att skynda på att avsluta ett kärleksförhållande för att jag saknar material? Handlar det egentligen inte om en önskan att vara ensam, verkligen ensam, för att kunna skriva på djupet? Jag vet inte.

Skriver på djupet, det gör hon framför allt på landet, utanför Marseille.

– Jag skriver sämre och sämre i Paris. Här korrigerar jag mina texter och brottas med det faktum att jag har svårt att skriva ...

Svårigheter som dock inte märks för en utomstående. Just nu skriver hon på en novellsamling som är tänkt att komma ut om ett år. Där finns en berättelse om en kvinna som rabblar kakrecept när hon älskar med sin man, en annan om ett par som tycker att det först är vid åttonde barnet som det börjar bli verkligt intressant ...

En ny roman hamnar på de franska bokhandelsdiskarna redan i januari. Ännu en gång är huvudpersonen en kvinnlig författare. Med boken läggs ännu en byggsten till Claire Castillons litterära universum.

– Det är en roman om en kvinna som älskar att bryta relationer, för varje brytning leder till en bok. Så kan man säga.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut