Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Bok

Ebba Witt-Brattström: Jag vill få kvinnor att sluta skämmas

Efter debatten om Kulturmannen kommer nu Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debut med ”Århundradets kärlekskrig”. Matilda Gustavsson har träffat litteraturprofessorn för ett samtal om kärlekens dödsdanser.

Foto: – Jag är skitnervös, är det första Ebba Witt-Brattström säger under vår intervju om hennes nya bok, diktromanen ”Århundradets kärlekskrig”.

Vi står i parken utanför Kungliga biblioteket. Tomma trädkronor. Det har slutat regna men grenarna fortsätter att droppa. En hund trampar i lervällingen.

Varför?

–  Det kanske förändras nu, men för många är detta inget man får skriva om. Det är ett ämne kvinnor tigit om i årtusenden, säger Ebba Witt-Brattström medan vi går mot biblioteksporten.

Jag har intervjuat henne förut. Det här är en annan bild.

•••

Under de senaste åren har litteraturprofessorn och den kända feministen Ebba Witt-Brattström tagit en allt synligare roll i offentligheten. Hennes bok ”Stå i bredd”, om det ofta litterärt hånade 70-talet, fördjupar bilden av ett decennium med flera nyskapande kvinnliga författarskap. Hon skriver att skiftet till det postmoderna, experimentella 80-talet var laddat med ”en aggressiv, ungmanlig arrogans” drivet av den litterära tidskriften Kris. I den kretsen ingick Horace Engdahl, som hon för över trettio år sedan mötte på Kungliga biblioteket.

År 2014 var skilsmässan mellan de två intellektuella storheterna ett faktum.

Han har valt att inte kommentera och fokusera på sin allt mer lågmält folkliga tv-persona medan hon emellanåt gett medierna roliga citat (hennes första kommentar ekade det gamla börssalsskämtet: Äntligen!).

Men framför allt har Ebba Witt-Brattström stormat landets kultursidor för att avslöja och göra upp med Kulturmannen (ett begrepp som myntades av Dagens Nyheters Åsa Beckman). Maktspelare som skyddar och bekräftar varandra – och som upphöjer sitt eget skapande till konstnärlig kvalitet. Mot Kulturmannen ställs den fria demokratiska Kulturkvinnan, och hon har drivit bilden så hårt och underhållande att de blivit två figurer helt utan mänskliga drag.

•••

”Århundradets kärlekskrig” är motsatsen. En dialog inifrån ett långt äktenskap som närmar sig slutet. Mellan ett stiliserat ”Hon” och ”Han”. En dödsdans utförd av två människor som älskat och som därför är experter på att skada varandra, vet exakt var de ska sikta: sexpreferenserna, såren. Som inte stannar där utan rör sig ännu djupare – ner mot alla relationers lägsta punkt.

Och mitt i allt finns ögonblick av hopp. Återblickar. Minnen av kärlek.

– Det har varit viktigt för mig att gestalta, att i botten av dem finns en så stark känsla. Ett långt gemensamt liv. Och där ryms också ett av svaren på den omöjliga frågan om varför ”Hon” in i det sista stannar hos honom.

Bokens ”Han” misshandlar henne fysiskt.

–  Ja. Många kvinnor har upplevt det. Äktenskapets nedersta helveteskrets. ”Hans” brott är ett konglomerat. Våld, hot om våld. Hån och förnedring. Att inte hitta utgången är en vanlig upplevelse. Klaustrofobi. Och när kvinnan rest sig drar mannen tillbaka henne: ”Gå inte! Du är mitt liv”. Hon stryker ett streck, försöker glömma. Ytterst handlar det om konsten att ta den andres självförtroende. Att kontrollera. Det behöver inte innebära fysiskt våld.

Men våldets inträde i diktromanen är något annat. Sinnena förändras. ”Hon” blir rädd för höga ljud.

–  Det finns en skillnad där, som är mer. Som är att ”Hon” faktiskt börjar frukta för sitt liv. Ja, hon gör det. Hon vet inte om det finns någon gräns. Hon kan inte lita på honom, säger Ebba Witt-Brattström och nämner ett ord ur boken. Ett brott: kvinnofridskränkning.

–  Det kan ge upp till fyra års fängelse. Vi har lagar i det här landet men vi tillämpar dem inte. Varför tillämpar vi dem inte?

”Hon” anmäler inte.

– Nej. ”Hon” anmäler inte. Och det är svårt att förstå henne på den punkten.

Vi har satt oss nere i Kungliga bibliotekets källarkafé.

Ebba Witt-Brattström pratar mycket och obrytt när hon för in samtalet på sådant hon sysslat med i decennier. När hon plötsligt upprörs av nätpornografin och samhällets sexualisering (”Hur kan vi kalla piskor och handklovar för sexleksaker?”). När hon återkommande och moderligt förminskande kallar unga män, inklusive fotografen, för ”gulliga”. När hon sätter in sin egen roman i en litterär tradition:

Vid 1800-talets slut skrev Victoria Benedictsson ett manus som synade sin tids manipulativa män, och särskilt kritikern Georg Brandes – som hon hade haft en hastig och häftig relation med. Hon visste att det var lysande men också att hon aldrig skulle få det utgivet.

–  Min teori är att hon då tog sitt liv. Hon fick inte ge världen sin version. Sin sanning, säger Ebba Witt-Brattström och rör sig vidare mot Stina Aronsons ”Feberboken”, en skildring av Aronsons förhållande med den unge Artur Lundkvist. Och Märta Tikkanens 70-talsklassiker ”Århundradets kärlekssaga”, som hennes egen betydligt mörkare titel går i dialog med.

Men när Ebba Witt-Brattström talar om anledningen till att vi ses, om det konkreta innehållet i sin egen bok, är det i kortare meningar. Ibland uttalade med smärta.

Foto: Thomas Karlsson

Har du också skrivit självbiografiskt?

– Som alla författare använder jag mina egna erfarenheter som litterärt material. Men jag går inte lika långt som Karl Ove Knausgård. Jag har skrivit en diktroman. Det är vad jag kan säga.

Hur ser du på risken att vissa läser boken biografiskt, utifrån ditt avslutade äktenskap?

– Att säga att boken handlar om det är att begränsa den.

Kan du inte känna ett ansvar inför den tolkningen?

– Man kan inte styra hur folk läser. De kan få börja med den ingången och sedan förstå att skildringen är så mycket mer. Den har bäring på vad väldigt många människor upplever i destruktiva parförhållanden.

Varför har du skrivit om den här sortens relation?

– Det är en vulgärfördom om feminister, att de bara sparkar ut männen: ”passar det inte så försvinn”. Jag känner många kvinnor i olika generationer som går in i förhållanden med en väldig vilja. De ska få det här att fungera, och de ger inte upp lätt. Kvinnor är sega. Det kan den här typen av män utnyttja. Om en kvinna lämnar en man efter lång tid så tänker jag alltid: Hjälp, vad har han för konstruktionsfel? Som får henne att ge upp?

”Hon säger: Min skuldbörda är enorm/Hur många systrar har jag lurat?”

– Ja. Vad jag vill är att kvinnor ska sluta skämmas. Man ska inte fråga det där som jag också börjar göra: varför lämnar inte kvinnan i boken sin man? Utan: Varför gör mannen så här mot den han säger sig älska? Skammen ska läggas där den hör hemma.

I ”Århundradets kärlekskrig” är en återkommande bild att ”Han” är en dubbelnatur. En klassisk litterär manstyp som fått sin tydligaste illustration i Robert Louis Stevenson kortroman ”Dr Jekyll och Mr Hyde”, där den bildade Dr Jekyll med hjälp av en drog förvandlas till sin motsats – en best som lever ut i skydd av natten.

– Kvinnor kan också ha dubbelnaturer men det är en mycket mer etablerad och accepterad roll för män att använda sig av. Hos män med makt skapar dubbelheten en karisma: man känner av att det kan finnas något annat och större bortom ytan. En lockande brutalitet bakom masken. Men charmen fungerar bara så länge strålkastarljuset är på. Vi måste sluta beundra maktens män. Det värsta som kan hända ett oförstått geni är att genomskådas. Att bli sedd. Ester får vara med Hugo Rask bara så länge hon inte ser vem han är.

 

Vi måste sluta beundra maktens män. Det värsta som kan hända ett oförstått geni är att genomskådas. 

 

Är det därför ”Han” i din bok föraktar att gå i psykoanalys: för att det skulle förminska honom?

–  Ja. Att på något sätt tvingas förklara sig själv – eller bli förklarad utifrån. Det skulle krympa honom till människonivå. Och han vill vara en övermänniska.

Som en kontrast är ”Hon” ibland ganska schematisk. Hon benämner skeendet som ”mansplaining”, ”vit kränkt man”, eller genom att bocka av olika härskartekniker. Är de orden verkligen tillräckliga för att fånga vad som sker på det djupet i en relation?

– Jag anser att alla våra privata val är politiska. Även hans. ”Han” tillbakavisar att han på något sätt skulle ha en ideologi men citerar Wagner: ”politiska kvinnor är ett avskum”. Det är också en kulturell tradition. Så fort en kvinna inte är en dörrmatta är hon farlig. Så fort kvinnor reser sig anses det vara politik.

Ebba Witt-Brattström skrev från början om ämnet i form av mer traditionell prosa. Under arbetet uppstod ett spill av spridda repliker som hon lade i ett särskilt dokument. Som störde.

– Till slut insåg jag att det var boken. Jag vill skapa en dialog, som ett sätt att bryta männens ständigt pågående monologer. Återskapa de samtal som funnits i alla epoker, mellan briljanta kvinnor och deras män. Jag är ju lite besatt av det där mötet.

Men varför är ”mötet” med män så viktigt? Intellektuella kvinnor har de senaste åren lagt väldigt mycket tid på att diskutera Kulturmannen. Medan han antagligen ägnar sig åt annat.

– Ja, han struntar fullständigt i detta. Men vi kan inte ha det så här, med två skilda offentligheter. Jag kommer att fortsätta sparka igång könsdialogen! Bråken! Män måste ta kvinnor på allvar. Svara.

Har sådant som dialog och relationer fortfarande lägre status i konsten?

–  Ja. Om till exempel ”Han” i boken skulle beskriva händelserna i efterhand skulle det vara via omvägar, med fokus på sitt eget missförstådda lidande. Han skulle inte låta henne vara med. ”Hon” skulle inte få tala. Men allt det här handlar om hur patriarkatet definierar relationer. För även när män skriver om sig själva har de en stark relation – till sitt eget jag. Eller till historiens stora män. Näringslivets toppar sitter omgivna av mansporträtt, säger Ebba Witt-Brattström.

Hon har skrivit varje rad i ”Århundradets kärlekskrig” med opera i hörlurarna. Ofta har hon beskrivit konstformen som en av få att gestalta kvinnors känslor och ge dem stort utrymme.

Var det ett medvetet val att skriva din roman som en teaterpjäs – som en opera?

–  Det har jag inte tänkt på, men det vore drömmen... Att se den sättas upp som opera. Och det finns en likhet. Operans urkonflikt är att mannen inte ser och lyssnar på kvinnan. Först mot slutet inser han att kärleken till henne var livet. Och ångrar sig. I sista akten. Inför döden. Därför attraherar operan lika mycket män som kvinnor: de sitter ofta i salongen och gråter. De får kontakt med sina känslor – via konsten.

Foto: Thomas KarlssonTänker du att ditt verk skulle kunna ha den funktionen?

– Kanske. Jag hoppas det. Jag vill inte ge vidare en uppgivenhet till kommande generationer. ”Hon” i boken har verkligen trott på att stå i bredd och det är vackert.

Hur ska yngre generationer undvika att hamna i den här typen av relationer?

– Män måste börja jobba med sig själva. Samhället säger till unga kvinnor: ta för er, sluta skära er. Men vad säger vi till killarna? De måste behandlas som vuxna, sluta ursäktas och omplåstras. Och så måste vi sätta ord på och genomskåda situationen.

– Om min bok kan rädda en enda kvinna från en manipulerande man som utnyttjar hennes kärleksberedskap är jag glad. Om den dessutom kan få unga män att ta avstånd från beteendet är jag ännu gladare.

Åsa Beckman skrev nyligen om upprättelselitteratur. Med föregångare som Carina Rydberg och Maja Lundgren ser vi i dag allt fler kvinnor – Martina Haag, Aase Berg – som bryter kärlekspakten. Ser du dig som en sådan röst?

–  Ja, jag blev lycklig när jag läste det. Min bok är upprättelselitteratur. Vi kommer att få se en våg framöver, tror jag. Det är verkligen en enorm förändring: att männen inte längre kan vila tryggt i tron att kvinnan tar på sig skammen. Och tiger. Man får inte lägga ansvaret på enskilda kvinnor, men jag tror att det finns kraft i att åtminstone försöka kliva ut och berätta.

Foto i text: Thomas Karlsson

Fakta. Ebba Witt-Brattström
  • Ebba Witt-Brattström (född 1953) är litteraturprofessor vid Helsingfors universitet. Hon har skrivit flera litteraturhistoriska böcker. Hennes bok ”Å alla kära systrar!”, en personlig skildring av 70-talets kvinnorörelse och Grupp 8, utkom 2010 och följdes 2014 av ”Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur”. Tidigare i år kom essäsamlingen ”Kulturmannen och andra texter”.
  • ”Århundradets kärlekskrig” (Norstedts) är hennes första roman.
  • Ebba Witt-Brattström har tilldelats Ivar Lo-Johanssons personliga pris för att hon i sitt författarskap ”lyft fram arbetarlitteraturens kvinnor, inte minst i en banbrytande avhandling om Moa Martinson”, liksom 2015 års Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik.
  • Hon är också feministisk aktivist och debattör.