En afropeisk själ

Jag skulle kunna beskriva deras sätt att vara: två väninnor som verkar föra ett seriöst samtal över en bok. Eller miljön: det exklusiva och trendiga Café Beaubourg i Paris, där de har dragit sig undan till det bortersta hörnet på övervåningen. Eller så kunde jag ta fasta på klädstilarna: en cool i keps och t-tröja, en tjusig i kavaj och klackskor.

Men borde jag nämna att de har svart hudfärg? Jag hade aldrig preciserat om de var vita. Det ska ju inte spela någon roll. Inte i Europa, och särskilt inte i Frankrike, där republiken är densamma för alla oavsett ras och kön. Ändå vet alla. Hudfärgen har visst betydelse.

Kring frågan vad det innebär att vara svart kretsar Léonora Mianos författarskap. Att vara svart i Afrika och att vara svart i ­Europa. Att vara en "Afropean soul", en afropeisk själ, som hennes nya novellsamling heter. Det handlar om en ganska okänd grupp människor. Afroeuropéerna omnämns nästan aldrig i den euro­peiska invandringsdebatten, där invandrare ofta likställs med muslimer från Mellanöstern.

- Egentligen är det inte så kons­tigt att debatten mest handlar om islam. Det beror på attackerna den 11 september, de där bilderna hade ett sådant genomslag, de har etsat sig fast. Men det blir lite ensidigt, säger Léonora Miano.

Hon föddes i Kamerun 1973 men har bott i Frankrike i sjutton år. Under tiden har hon gått på universitetet, skrivit tre romaner och vunnit publikens hjärtan, kritikernas gillande och flera litterära priser. Nu sitter hon här, glad, vänlig och skönt tillbakalutad med sin röda keps och turkosa t-tröja. Framför sig har hon en alkoholfri drink med mynta. Kompisen har gått ut på stan för att göra några ärenden.

- Andra generationens afrikanska invandrare upplever ingen skillnad i förhållande till andra invandrare. De växer upp i samma kvarter och har samma svårigheter att inte­greras i samhället. Afrikaner i Europa bevarar kanske sin mat och musik, men i övrigt anpassar de sig enkelt till en ny kultur. De är vana vid kulturella blandningar och många språk. Afrikanska identitetsrörelser handlar egentligen inte om att särskilja sig, utan om att få erkännande och bli en del av gruppen.

Mianos senaste roman, "Tels des astres éteints", handlar om tre unga afrikaner i Europa som förhåller sig till "kontinenten" på olika vis. En drömmer om ett Panafrika, en om att Europas afrikaner ska enas, en tar avstånd från "det svarta".

Alla tre hade kunnat röra sig här i Paris centrum, bland de unga invandrare som kommer hit med pendeltåget från förorten. De hänger i kvarteren kring köpcent­ret Les Halles och kulturhuset Centre Pompidou mitt emot kaféet där vi sitter. Men av någon anledning går de sällan förbi kulturhuset och in i Maraiskvarteren, där vita dominerar. Som om bara medvetenheten om hudfärgen reser inre spärrar.

"Tels des astres éteints" beskriver hur de tre huvudpersonerna kvävs av att leva i en miljö där de aldrig känner sig riktigt hemma och inte blommar ut. Berättelsen om deras personliga öden har essäliknande inslag. "Både ett reportage och en historia", som en av många entusias­tiska kritiker uttryckte det.

Mianos två tidigare romaner är mer renodlade berättelser och utspelar sig i Afrika. Den första, "Nattens inre", handlar om en faslig natt i en afrikansk by, mitt under ett inbördeskrig i det fiktiva landet Mboasu. Den andra romanen, "Konturer av den dag som nalkas", som nu kommer i svensk översättning, utspelar sig i en större stad i Mboasu. Inbördes­kriget är slut och 12-åriga Musango försöker återfinna sin mor, som har jagat i väg henne under förevändningen att hon har onda ögat. Musango kidnappas och säljs till människosmugglare, men bevarar märkligt nog både lugn och insiktsfullhet.

- Det är också en historia om en generation. Musangos mamma representerar ett visst afrikanskt samhälle som nedvärderar sig självt, som kommer och räcker fram sitt barn, det mest värdefulla man har, och säger "ta det här". Så har afrikanska länder gjort i förhållande till västvärlden. Vi har oss själva att skylla.

- Musango symboliserar en ny generation. När hon pratar i egenskap av "vi" är det som en röst för denna generation, som aldrig har fått vara barn och som bär Afrikas framtid på sina axlar. Jag har investerat allt mitt hopp i henne. Jag hoppas verkligen att hennes generation kan ändra utvecklingen i Afrika och att de stannar där och lever på den afrikanska kontinenten.

Du då, tänker du återvända och leva i Afrika?
- Jag vet inte. Men jag tror ärligt talat att jag inte är tillräckligt … legitim. Autentisk. Det har jag aldrig sagt till franska journalister. Jag har vuxit upp i ett borgerligt hem. Jag känner mig inte tillräckligt nära folket, jag tror att man måste vara det. När jag var liten kallades jag för "den lilla vita". Vi hade video hemma och tittade på amerikans­ka tv-serier. Vi var annorlunda, levde halvt i en annan verklighet.

- Individer kan leva mellan två verkligheter, men ett samhälle kan inte det. Jag tror inte att studier i utlandet ger en rätt att komma tillbaka och styra i Afrika. Länge var det så, men det börjar ändras. De som kommer tillbaka respekteras inte på samma sätt längre. Här i Europa är det ju otänkbart att någon som bott utomlands i tiotals år plötsligt skulle komma tillbaka och regera landet.

- Afrikas problem är att man ännu inte har funderat över ett afrikanskt sätt att ta steget in i moderniteten. Indien och Kina har funnit sina sätt att både moderniseras och bevara en särskild identitet, men inte Afrika. Ett problem är språket, som är en förutsättning för identiteten. Det är fler och fler i Afrika som inte talar ett afrikanskt språk, åtminstone i vissa länder.

Léonora Miano återkommer gång på gång till språkets betydelse och det faktum att många afrikanska länder saknar ett eget, gemensamt språk. För henne är detta en av kolonialismens mest framträdande konsekvenser. Vi uppfattar världen genom språket, säger hon, och på så vis genomsyrar kolonialismen fortfarande allt.

- Hur kan man säga att man är afrikan när man inte talar ett afrikanskt språk? Därför säger jag att jag är en förfalskad afrikan.

Utan anklagelse eller bitterhet i rösten beskriver hon sina föräldrar som "verkligt koloniserade", två kamerunare som pratar franska och bara har västerländska böcker i bokhyllan. Själv snappade hon upp lokalspråket douala på gatan, men hon talar franska med sin egen dotter. Samtidigt upplever hon att hennes författarskap betraktas med helt andra ögon än de infödda fransmännens.

- För fransmännen är den frans­ka litteraturen den viktiga. Man tar för givet att böcker från och om Afrika är antingen verkliga vittnesmål eller gamla fabler, nedtecknade från en oral kultur. Eftersom mina böcker uppenbarligen inte är fabler tror man att det är realistiska verklighetsbeskrivningar. Men det är det inte, det är fiktiva verk. Om man vill lära känna Kamerun får man sätta sig på ett flygplan och åka dit. Jag har aldrig bott i en afrikansk stam.

Léonora Miano använder emellertid verkliga företeelser som utgångspunkt för sina berättelser, vilket ger en lite kittlande blandning av fiktion och verklighet. Hur realistiskt är det? Hur många afrikanska mammor är så desperata att de anklagar sina barn för att vara häxor? Hur ofta används frikyrkorna för att lura kvinnor att bli sexslavar? Särskilt undrar jag över kvinnorna, som står i centrum i ­Mianos böcker om Afrika. De tycks ha en tvetydig roll som både förnyare och bakåtsträvare.

- Det stämmer att kvinnorna har en dubbel roll, både i böckerna och i verkligheten. De driver på för förändring men försvarar samtidigt den rådande ordningen. Afrikanska kvinnor är starka, om de ville förändra samhället skulle de göra det. Men de vill inte alltid det. De vill bevara tingens naturliga ordning. Traditioner förs vidare från kvinnor till kvinnor, de som har blivit omskurna gör samma sak med sina döttrar. Men när kristen­domen kom till Afrika förändrades också synen på afrikanska kvinnor. Tidigare var det fult att vara oskuld när man gifte sig, nu är det tvärtom.

Vad tror du krävs för att afrikanska samhällen ska förändras?
- Jag tror att samhällen reformeras inifrån. Det finns alltid rebeller. Och i Kamerun har det hänt mycket på senare år, det finns fler kvinnliga truckförare och garageinnehavare där än här. Jag säger inte att det saknas problem, men det har hänt saker.

Kompisen kommer tillbaka. De är överens om att folk på gatan är schysta i Frankrike. Problemet är de som anställer. Och de som har makt över vallistorna. Men det är tuffare tider också för vita nu, menar Léonora och hennes kompis. Många vita har inte heller råd med höga Parishyror. Alla har det kämpigt. Men jo, kanske särskilt de svarta. Afroeuropéerna.

Léonora Mianos prosa har åtminstone lyft dem ur anonymiteten.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut