En kärlekshistoria i Nobelprisklass

William Faulkner och Else Jonsson på en servering vid Holmenkollen i maj 1952.

William Faulkner och Else Jonsson på en servering vid Holmenkollen i maj 1952.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Else Jonsson var en ”kulturslukare”

Else Jonsson föddes Dahlberg 1912 och växte upp i Piteå. Hon var tidigt litterärt intresserad men fick till skillnad från en äldre och en yngre bror inte studera vidare. Hon flyttade till Stockholm i mitten av 1930-talet och arbetade i en bokhandel på Hornsgatan.
Hon gifte sig 1937 med författaren Thorsten Jonsson, och flyttade tillsammans med honom 1942 till New York, där han arbetade som korrespondent för Dagens Nyheter.
Under de fyra åren i New York umgicks hon och hennes man i tidens litterära kretsar, liksom efter hemkoms­ten till Stockholm 1946. Efter Thorsten Jonssons död 1950 arbetade Else Jonsson på flera av det Bonnierägda Åhlén & Åkerlunds veckotidningar och så småningom på Jultidningsförlaget.
Författaren Per Wästberg, som träffade Else Jonsson, beskriver henne som ”en kulturslukare, med överallt, läste, såg på teater, kunde mycket, något av en yrhätta, ständigt vital, pratsam, nyfiken”.
Else Jonsson dog 1996.
William Faulkner (1897–1962) räknas som en av de stora amerikanska modernisterna. Han fick Nobelpriset i litteratur 1949, men tog emot det först 1950.
Faulkners mest kända verk är romanerna ”Stormen och vreden” (1929), ”Ljus i augusti” (1932) och ”Absalom, Absalom” (1936).
Han föddes och dog i Mississippi, och det är i den amerikanska Södern som hans romaner utspelar sig.

I december 1950 kom amerikanen William Faulkner till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Då träffade han författaränkan Else Jonsson och blev blixtförälskad. Kurt Mälarstedt har läst Faulkners brev till Else och berättar historien om en ovanlig litterär kärleksaffär.

I december 1950 kom amerikanen William Faulkner till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Då träffade han författaränkan Else Jonsson och blev blixtförälskad. Kurt Mälarstedt har läst Faulkners brev till Else och berättar historien om en ovanlig litterär kärleksaffär.

Den 15 december 1950, fem dagar efter det att han hade tagit emot Nobelpriset i litteratur, skrev William Faulkner ett glödande kärleksbrev till Else Jonsson, änka efter författaren och kulturjournalisten Thorsten Jonsson, som gjorde mer än kanske någon annan för att introducera den amerikanske författaren för svenska bokläsare.

– Jag älskar dig, jag tänker på dig hela tiden, skrev den nyblivne Nobelpristagaren till Else Jonsson. Han trodde sig inte kunna stå ut med att behöva återvända till USA utan att få träffa henne igen. Att vara ”a Nobel Prize bloke” (en Nobelpriskille) var ingenting mot att få tillbringa en eftermiddag med henne och njuta av hennes ögon, hår, mun, tunga och kropp.

Annons:

Brevet var det första av sextiotvå brev som William Faulkner skrev till Else Jonsson under de följande nio åren. Deras brevväxling fortsatte även efter det att deras kärlekshistoria i praktiken upphört vid årsskiftet 1953/54, tre år efter deras första möte.

Många av Faulkners brev är mycket intima, erotiska och bitvis uppseendeväckande frispråkiga i ordvalet. Vid ett tillfälle använder han svenska könsord.

Men breven innehåller inte bara kärleksförklaringar. Heta avsnitt följs ofta av prosaiska skildringar av livet på lantbruket utanför Oxford, Mississippi, om väder, vind, vardagsbekymmer och resor. Breven ger värdefull information om Faulkners liv och verksamhet under det sista decenniet av hans liv, om hans personliga problem, om hans längtan efter att kunna avsluta sitt författarskap – Else Jonsson var den första han skrev till om ”att bryta pennan”.

Faulknerforskaren Michael Gresset ansåg att breven till Else Jonsson har det högsta litterära värdet av alla brev som Faulkner skrev, med undantag för breven till hans egen mor och den amerikanske författaren och litteraturkritikern Malcolm Cowley.

Gresset uttryckte denna uppfattning i en artikel 1987 efter att bara ha haft tillgång till tjugofyra av de sextiotvå breven, och i starkt censurerat skick. Else Jonsson var restriktiv när litteraturforskare tog kontakt med henne, men för en av dem, Joseph Blotner, fick hon ändå så stort förtroende att hon lät honom läsa alla breven. Tillsammans bestämde de vilka delar av Faulkners brev som kunde ingå i den utgåva ”Selected Letters of William Faulkner” som Blotner gav ut 1977.

I sina brev till yngre älskarinnor och beundrare kunde Faulkner uttrycka ”en pinsam blandning av faderlig omsorg och förlägenhet”, skrev Michael Gresset i sin artikel. Else Jonsson behandlade Faulkner däremot ”som en like i mognad”.

– Hon kan mycket väl ha varit den mest intelligent receptiva läsare som Faulkner någonsin hade.

William Faulkner och Else Jonsson träffades första gången lördagen den 9 december 1950, kvällen före Nobelprisutdelningen, på en middag som Faulkners svenske förläggare Kaj Bonnier gav till hans ära i sitt hem Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Kaj Bonnier själv var sängliggande i förkylning, hans bror Tor Bonnier ryckte in som värd.

Else Jonsson berättade många år senare om middagen för Joseph Blotner, som skrev en stor biografi över Faulk­ner.

– När jag kom dit var Bill redan där. Han stod ganska ensam med alla de blyga svenskarna på behörigt avstånd, värdinnan var upptagen någon annanstans. Som ett slags extravärdinna gick jag direkt fram till honom. Vi började på en gång prata med varandra som om vi var gamla vänner.

Även om hon själv inte hade träffat William Faulkner tidigare var det inte så konstigt att Else Jonsson tyckte att hon kände honom väl; hennes man Thorsten Jonsson, som var Dagens Nyheters New York-korrespondent 1943–46, hade besökt Faulkner och intervjuat honom i hans hem Rowan Oak i Oxford, Mississippi våren 1946.

Thorsten Jonsson hade länge beundrat William Faulkner och skrivit om honom, bland annat i sin bok ”Sex amerikaner” (1942). Under mötet i Oxford sade Jonsson till Faulkner att han var övertygad om att denne en dag skulle få Nobelpriset i litteratur.

Blotner beskriver Else Jonsson som en vacker kvinna med glänsande rött hår, lilagrå ögon och fina anletsdrag. När hon träffade Faulkner var hon trettioåtta år gammal, femton år yngre än författaren. Hon talade en utmärkt engelska; hon och hennes man hade bott i Greenwich Village i New York under hans tid som DN:s korrespondent.

Else Jonsson måste ha gjort ett starkt intryck på Faulkner. Hon sade senare att ”han såg genom mig” när hon antytt att hon nyligen förlorat sin man.

– Bill sa ”jag har känt dig i hela mitt liv”, och jag bara nickade. Det var sant, och hela tiden kändes det som om Thors­ten stod vid min sida.

Först när värdens bror Tor Bonnier vid middagen utbringade en skål för ”den man som inte är ibland oss men som bär det största ansvaret för att vi samlats här i kväll” förstod William Faulkner att Else Jonsson var änka efter Thorsten Jonsson, som hade avlidit fyra månader tidigare, fyrtio år gammal.

Under kvällen framhöll Faulkner själv att han inte skulle ha suttit där utan Thorsten Jonssons insats, skrev Faulkners svenske översättare Mårten Edlund några dagar senare i en artikel i Expressen. Edlund berättade också att kvällens samtal hade handlat om allt från jakt, fiske och hästar till litterära spörsmål. Kort före uppbrottet hade man kommit in på ostronfiske i Mexikanska golfen. En av damerna hade frågat om Faulkner själv någon gång hade hittat en pärla.

– Nej, men framför mig ligger alltid en pärla och väntar, hade Faulkner svarat.

Else Jonsson uppfattade en underton i repliken, och hon glömde den aldrig. Av hennes brev till Joseph Blotner framgår det att det var hon som ställde frågan.

Efter Nobelprisutdelningen kom William Faulkner och Else Jonsson överens om att äta lunch följande dag.

– Det var ju nästan jul så vi åt en del tung julmat medan vi andlöst försökte leva upp till vår livslånga vänskap, mindes Else Jonsson senare.

Efter lunchen på hotell Aston vid Mariatorget, nuvarande Rival, gick de ”genom den grå vinterdagen” hem till Else Jonssons våning på Björngårdsgatan i närheten. Else och Thorsten Jonssons dotter Helen, som då var fyra år gammal, minns William Faulkner som en liten man som satte sig i den fåtölj i det Jonssonska hemmet som små män i vänkretsen alltid valde, till exempel Herbert Tingsten.

På kvällen gav kungen sin traditionella Nobelmiddag. Följande morgon reste William Faulkner till Paris.

Else Jonssons skildring av deras samvaro under dessa decemberdagar 1950 är ganska återhållsam. William Faulkner minns det första mötet och de följande dagarna mera intensivt. I ett brev till Else Jonsson den 6 januari 1951 skildrar han sin upplevelse med en viss hetta.

Han visste att de var ödesbestämda för varandra, ”dömda om du så vill”, skriver han. När de skålade med varand­ra visste han att han älskade henne, och han menade hennes nakna kropp, antingen hon ”visste det eller inte”. Han beskriver fascinerad hur Else kom och satte sig tillsammans med honom och andra män där de satt och pratade. Vid första bästa tillfälle bad han att få träffa henne igen.

Naturligtvis, hade Else svarat, och när de träffades följande dag kom de överens om att äta lunch ytterligare en dag senare. Vid detta tillfälle hade Faulk­ner, enligt sitt brev, nämnt att de väl kunde träffas i Paris någon gång, och Else Jonsson hade accepterat förslaget, fortfarande blyg men ändå sig själv, som Faulkner uttryckte saken. Han hade kysst henne och hennes nakna kropp hade inte protesterat.

William Faulkners första kärleksbrev till Else Jonsson, daterat den 15 december 1950, följdes av ytterligare tretton innan de träffades i Paris i april 1951. I breven uppehåller sig Faulkner ofta och ingående vid Elses kropp och sina minnen av den. Han skriver att de måste vara tillsammans igen tills det inte längre fanns några hemliga delar av hennes kropp som han inte rört vid. Han vill lära Else Jonsson att lyssna på hans kärlek på engelska och att hon ska lära honom att älska med henne på svenska, skriver han.

Men under våren 1951 odlade Faulk­ner också andra kärleksrelationer ­utanför det uppenbarligen kärlekslösa äktenskapet med sin alkoholiserade hustru Estelle. Han försökte brevledes förföra en ung studentska vid namn Joan Williams, som han hade träffat på sensommaren 1950 några månader innan han fick sitt Nobelpris. Och i feb­ruari, då han befann sig i Hollywood för att skriva ett manus för filmproducenten Howard Hawks, återupptog han tillfälligt och intensivt den kärleksrelation med Hawks sekreterare Meta Carpenter som han inlett redan 1935.

I mitten av april reste William Faulkner till Paris på sitt förlags bekostnad under förevändning att han behövde göra lite mera research för sin roman ”En legend”, som handlar om ett myteri i ett franskt förband under första världskriget men som egentligen är en allegorisk berättelse om Jesus.

Faulkner träffade Else Jonsson på hotell Lutetia på boulevard Raspail i Paris, där han hade bokat ett rum för henne, och de reste också tillsammans till bland annat Verdun och Soissons i närheten av första världskrigets slagfält. Han återvände till USA efter mindre än två veckor men fortsatte att skriva brev till Else där han på ett charmerande sätt både uttryckte sin kärlek och redogjorde för mer prosaiska händelser i sitt liv.

Den 21 maj 1951 skrev han till exempel att han minns ”fjärilarna”, uppenbarligen ett kodord för gemensamma kärleksupplevelser, och smaken av Elses navel – men också om arbetet med ett manuskript och att det är varmt i Mississippi, vilket är bra för grödan, samt att han skaffat nya segel till sin båt.

Faulkner återkommer i flera brev till fjärilarna. Han skriver om åldersskillnaden mellan honom själv och Else och uppmanar henne att inte ”göra fjärilar” utan honom utan vänta tills han är gammal och död och inte längre kan bry sig.

Och han skriver, den 22 juni, att han verkligen är trött på att författa. ”Jag kommer dock förmodligen inte att sluta förrän jag dör. Men just nu känns det som om ingenting skulle vara så fridfullt som att bryta pennan, kasta bort den.” Han skulle hellre vilja tillbringa resten av livet i sängen med Else, skriver han.

William Faulkner förstörde alla Else Jonssons brev, som hon vanligen skickade till Faulkners förlag Random House i New York eller till hans adress i Hollywood när han arbetade där. Faulk­ner ville inte att breven skulle hamna i orätta händer, det vill säga hans hustru Estelles. Ett av breven nådde emellertid Estelle, som en dag frågade Faulkner vem Helen var.

Av ett av Faulkners brev till Else framgår att hon önskat att de kunde leva tillsammans någonstans under en längre tid. Faulkner håller med. De hade ju bara några få dagar tillsammans och hade inte ens tid att lära känna varandra, skriver han. Han spinner vidare på hennes dröm och fantiserar om en liten båt eller en stuga med en trädgård och ett högt staket omkring. Else skulle stå vid spisen och steka ägg med håret i knut och inga kläder på sig. Faulkner själv skulle också vara naken, ”klädd bara i bläckfläckar och kluvna infinitiv”.

I ett av sina brev skriver Faulkner att anledningen till att han inte lämnat sin hustru är att han ville hålla samman hemmet för att ge deras dotter Jill trygghet.

Else Jonsson å sin sida såg mycket realistiskt på relationen. I en intervju med Faulkners levnadstecknare Joseph Blotner sade hon att Faulkner alltid varit mycket ärlig mot henne och aldrig bett henne vänta på att han skulle skilja sig från Estelle.

– Det var mitt eget beslut att ta detta olyckliga geni, denne min tidigare husgud, som älskare.

Faulkner var, kanske inte överraskande, nöjd med detta arrangemang och bad bara att Else en dag skulle berätta för sin dotter Helen om deras kärlek.

Else Jonsson och William Faulkner träffades åter i Paris ett år senare, i maj 1952. Faulkner reste dit för att delta i en författarkonferens men såg till att han fick mycket privat tid. Han hade ont i ryggen efter ett fall från en häst några år tidigare. Det var en av anledningarna till att han började dricka mer än vanligt. Han var till slut i så dåligt tillstånd att han fördes till sjukhus. Else Jonsson återvände till Stockholm.

Efter några dagar kunde William Faulkner resa till London, men där föll han i ett badkar och var, enligt vad han berättade i telefon för Else, nära att drunkna. Efter ytterligare några dagar träffades de på ett hotell i Holmenkollen utanför Oslo. De umgicks livligt med den norske författaren Sigurd Hoel, som båda kände sedan tidigare, och hans hustru Ada. Else tog kontakt med en massör som behandlade Faulk­ner så framgångsrikt att han för första gången på mycket länge inte hade några känningar av smärtan i sin rygg.

I ett brev till Joseph Blotner över tjugo år senare skrev Else Jonsson, efter att ha läst Blotners biografi om Faulkner, om sitt andra rendezvous i Paris med Faulkner:

”Oh, han var en underbar man. Men han var svår ibland och när han behövde hjälp var jag inte beredd att ge honom tröst. Jag hade haft ett mycket skyddat liv med Thorsten, varje dag med honom hade varit stimulerande, ett liv fullt av tillit, kärlek. Hur kunde jag komma över alla dessa nya problem?”

Hon berörde sin förtvivlan över att se Faulkner ligga i sängen i dagar, ”utan att nästan inte sova alls, med öppna ögon som för länge sedan hade förlorat varje mänskligt uttryck”. Han bara bad om mera sprit, skrev Else Jonsson.

Ändå: samvaron i maj–juni 1952 tycks ha varit harmonisk, lycklig. Else Jonsson bevarade i alla år bilder av sin Nobelpristagare på en terrass vid Holmenkollen i det klara norska majljuset. William Faulkner skrev i ett brev till Else daterat den 24 juni 1952 att han önskade att de kunde ha den där månaden en gång till och – med korrekt användning av de svenska könsorden – att de skulle kunna tillbringa hela tiden med att ligga tillsammans innan det blev dags att fara till Gardemoen, flygplatsen.

Det skulle dock dröja ett och ett halvt år innan William Faulkner och Else Jonsson sågs igen. De fortsatte att brevväxla – men åtminstone Faulkners brev, de enda som finns bevarade, var mera faktiska i tonen, mindre heta, än de brev han skrev till Else under de två första åren av deras bekantskap. Men i sina brev under 1953 visade Faulkner fortsatt stort förtroende för Else Jonsson; han skrev uppriktigt och ingående om sina egna mycket omfattande problem, både fysiska och inte minst psykiska.

I november–december 1953 befann sig Faulkner i Schweiz. Han försökte arrangera ännu ett möte med Else Jonsson i Paris men bestämde sig till slut för att i stället resa till Stockholm. Han lät sig inte hindras av att han hade funnit ännu en ung älskarinna, den nittonåriga Jean Babette Stein på en julfest i Sankt Moritz. I mellandagarna for han till Stockholm och han tillbringade nyårshelgen med Else.

Faulkners besök uppmärksammades i Dagens Nyheter. Den 29 december publicerade tidningen en intervju med Faulkner med början på förstasidan. Den illustrerades med en bild på Faulkner och Else Jonsson tillsammans med Eyvind Johnson, en av Else Jonssons många vänner i den litterära parnassen. Bilden måste ha tagits hemma hos Else på Björngårdsgatan. Hennes dotter Helen känner igen draperiet i bakgrunden och de glas som de tre personerna håller i sina händer.

I ett brev till Joan Williams skrev Faulkner att det hade varit trevligt i Stockholm. ”Jag försökte hålla mig undangömd på ett litet hotell, men reportrar med kameror följde mig i två dagar, och varje morgon stod grupper av skolbarn och äldre människor utanför hotelldörren och bad om autografer.”

Nyårsaftonen tillbringade William Faulkner och Else Jonsson tillsammans på en fest, berättade hon senare för Joseph Blotner. ”Han reste en eller några dagar senare. Det var sista gången jag såg honom.”

Men brevväxlingen fortsatte, om än mer sporadiskt, och breven var inte längre lika heta som i början av deras bekantskap och relation. Faulkner skriver att han ska försöka ta sig till Sverige eller någon annan plats i Europa nära Else så att de kan träffas. Men i oktober 1955 skriver han att det bästa de båda kan hoppas på för framtiden är att ses vartannat eller vart tredje år, ”och det är inte nog”.

Faulkner uppmanar Else att göra mera av sitt liv. Han föreställer sig att hon kommer att gifta om sig. ”Jag vet att det som du gör med ditt liv kanske inte är vad jag önskar, men det är vad du måste göra om du ska förbli vid dina sinnens fulla bruk och lycklig, och jag skulle förstå.”

I ett brev den 12 juni 1955 ger Faulkner en intressant kommentar till rasfrågan i Södern efter Högsta domstolens beslut att olagligförklara segregeringen i skolorna. Faulkner fruktar att detta kommer att leda till oroligheter, även våld, i Mississippi.

”Jag gör vad jag kan. Jag ser möjligheten att jag tvingas lämna min hemstat, som judarna var tvungna att fly från Tyskland under Hitler. Jag hoppas förstås att detta inte ska hända. Men ibland tror jag att ingenting annat än en katastrof, till och med kanske ett militärt nederlag, kan väcka Amerika och förmå oss att rädda oss själva, eller vad som finns kvar.”

Faulkners skrev sitt sista brev till Else Jonsson den 8 december 1959. Han avled två och ett halvt år senare, den 6 juni 1962. Tre dagar innan han dog postade han ett exemplar av sin sista bok, ”The Reivers” (”Tre rövare”), till Else Jonsson.

Else blev mycket rörd när hon långt senare läste om detta i Joseph Blotners Faulknerbiografi. Några dagar efter William Faulkners död hade hon fått en avi i sin brevlåda om ett paket från Amerika, skrev hon till Blotner 1974, då biografin just hade publicerats.

”Jag minns den där morgonen, det var lördag för jag var inte på jobbet den dagen. På väg hem gick jag till en park och öppnade paketet och fann hans bok, med en dedikation. Det var en sån ljus, solig sommardag…”

Faulkner hade dedicerat boken till både Else och hennes dotter Helen. Else uppfyllde hans önskan och berättade, ganska kortfattat, för sin då sextonåriga dotter om sin och Faulkners kärlekshi­storia.

Else Jonsson bevarade breven från William Faulkner i alla år och lät ingen utom Joseph Blotner läsa dem i sin helhet. ”En del är alltför personliga för att läsas av någon annan”, skrev hon till Blotner 1969. Ett år senare skrev hon att alla hennes instinkter var emot att framträda öppet i Blotners Faulkner-biografi. Hon anade också att det fanns andra kvinnor i William Faulkners liv. ”Om det finns en annan kvinna, bra, låt henne vara där. Vem vet, kanske betydde hon lika mycket för honom.”

Det skulle skrämma Else Jonsson till döds, skrev hon till Blotner, om hennes kärlekshistoria blev känd i Sverige. Men sedan berättade hon i samma brev historien om en annan kärlek, den mellan poeten Oscar Levertin, som dog 1906, och Anna Sjöberg, kallad Nike, som blev gammal nog att vara närvarande när allt avslöjades på en disputation 1961:

”Hon blev förtjust, äntligen kunde hon tala ut. Men hennes tre döttrar var inte roade, en av dem var gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare, dr Anders Österling. Så vid 90 års ålder kanske jag också skulle vara förtjust!!!”

Om hon levat skulle Else Jonsson nu, när Dagens Nyheter kan berätta om intensiteten och omfattningen i hennes relation med William Faulkner, ha varit 97 år gammal.

Kanske skulle hon trots allt ha varit förtjust.

Hon dog 1996, 84 år gammal.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

rikast
Foto:DN/TT

 De fick högst lön. Hon toppar listan i år igen – drygar ut försprånget.

mus2
Foto:Alamy

 Spindelnät hittat vid inspektion. Väggar, lister och utrustning hade ”intorkad smuts i flera lager”. 18  7 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
sjukhus144
Foto:Alexander Mahmoud

 Irlands abortlagstiftning åter i fokus. Kvinnans föräldrar vill att behandlingen avbryts. 7  2 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

karlsson2
Foto:TT

 SD:s Mattias Karlsson om KD:s förslag. Åsa Romson går till hård kritik mot Hägglund. 163  17 tweets  145 rekommendationer  1 rekommendationer

 KD: ”Sänk bidraget till flyktingar.” Partiet presenterar flera förslag. 1573  4 tweets  1569 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: