Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Bok

”En läst bok är lite som en trofé”

Foto: Anette Nantell

Petter lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän på komvux. Nu ”dödar” han böcker på löpande band. Möt rapparen som har blivit författare.

För femton år sedan blev Petter ett av de allra största namnen på den svenska hiphopscenen. I dag kombinerar han den positionen med flera andra roller: skivbolagschef, träningsnarkoman, krögare, radiopratare, vinproducent.

Och författare. I boken ”16 rader” utvecklar han tankarna kring några av sina mest kända låtar och ger oss ännu ett par pusselbitar i en ovanligt lång hiphopkarriär. Drömmen om en bok har han burit med sig hela vägen.

– Redan när jag skrev låten ”Fäller en tår” 1998 kände jag att jag ville berätta mer om mina texter, hur jag tänker när jag beskriver tunnelbanan, miljonprogrammen och staden.

Då hade han just bytt rapspråk från engelska till svenska (”eftersom jag var bedrövlig på engelska och alla som hörde min demo sa ’shit vilket dåligt uttal du har!’”). Bara några år tidigare hade en skicklig svensklärare på komvux väckt intresset för att läsa.

– Än i dag har jag ett stort akademiskt komplex. Jag studerade inte, kände aldrig att jag dög. Jag var inte anpassad för det svenska skolsystemet med stora klasser. Det är därför jag strider för resursklasser, mindre klasser där alla får plats.

Visst hade du läs- och skrivsvårigheter själv?

– Ja, ganska rejäla. Jag lärde mig inte att läsa och skriva ordentligt förrän på komvux. När jag skrev min första uppsats på gymnasiet, mamma hade hustlat in mig på Humanistisk linje för att de hade underskott på killar, satte jag inga punkter och komman. Jag visste inte hur man gjorde, jag är fortfarande osäker på det.

Än i dag gör sig den osäkerheten påmind.

– Jag ska börja skriva krönikor i Damernas Värld och skulle fotograferas tillsammans med två kvinnor. En av dem är någon sorts filosof. När vi stod där frågade hon vad jag skulle göra. ”Skriva krönikor”. ”Jaha, har du skrivit förut?”

– Jag svarade att jag har skrivit i några skivtidningar, och i DN. ”Insändare då eller?” svarar hon. Jag vet inte om det var hennes humor, men jag har lätt för att börja tvivla på min skrivförmåga, jag har en jävla prestationsångest.

Hur mycket drivs du av revanschlusta?

– Det är nog centralt. Men jag har inte skrivit den för att bevisa något för dig utan för mig själv. Det är samma stolthet som när jag sprungit ett lopp, tagit mig från punkt A till punkt B. Jag skiter i vilken tid jag fick eller vad de andra sprang på –jag har klarat av det.

”16 rader” är en inspirationsbok snarare än en instrumentell instruktionsbok med rimskola.

– Jag beskriver till exempel hur låten ”Längesen” kom till efter att jag läst ”Kärlek i kolerans tid” av Gabriel García Márquez. Men jag har också med en låt som ”En liten snubbe”, som kanske är min mest banala text. Den är skriven i explosiv kärlek till Kosteröarna, jag rappar om ”mad arga svanar”, och ”100 %” för att förklara mina många direktöversättningar av amerikanska hiphoputtryck.

Du skriver genomgående ”Hip Hop”, med versala H:n, ungefär som man skriver Gud.

– Ja, det blev krismöte på förlaget om hur man skulle skriva vissa slanguttryck och sådant.

Var det en hjärtefråga för dig att stava hiphop just så?

– Ja, jag skriver Hip Hop. Och visst finns det snudd på religiösa förtecken. Jag skriver i boken att min första New York-resa kan jämföras med när en muslim vallfärdar till Kaban.

Petter växte upp i ett akademikerhem på Södermalm i Stockholm med pappa som var arkitekt och mamma som jobbade inom barnomsorg och sjukvård. Kulturen var alltid närvarande, men som barn läste han nästan ingenting alls.

– Jag bläddrade i ”Sagan om ringen” men kollade bara kartorna. I dag kan jag döda bok efter bok efter bok, bara jag vet att den har något som intresserar mig.

– Jag vet inte om Zlatan fattar det själv, men han har fått en massa fotbollsungdomar att läsa för första gången. ”Snabba cash” eller Harlequinnoveller eller Ed McBain, det spelar ingen roll! Det viktiga är att man läser. Du kan se en massa film, men det är viktigare att läsa för att hjärnan utvecklas mycket mer. Och jag hoppas att den här boken kan bidra till det.

Du och jag kan ju prata om hur svårt det var att börja läsa när vi var unga. I dag finns ju tusen andra distraktioner – datorspel, smarta telefoner – som ger mer direkt tillfredsställelse än en gammal bok.

– Om jag var svensklärare skulle jag leta efter ingångar från alla möjliga håll. Om jag hade en klass där tre elever gillade ”World of Warcraft” skulle jag försöka få dem att skriva något utifrån det. En dikt om den där orchen som du har lyckats uppgradera dig till med alla de där besvärjelserna.

– Det vanliga är att ungdomarna får en bok, typ ”Den svarta katten” av Edgar Allan Poe, slängd i knäet: ”Läs den till nästa vecka”. Men har man en klass med tjugo elever där åtta gillar hiphop skulle jag berätta om alla rappare som inspirerats av Edgar Allan Poe. Jag skulle spela låtar och sockra berättelsen och säga att de skrev dem exakt efter att de läst boken – vad som helst för att göra dem mer peppade.

Hur gör du som förälder?

– Min son är tio år nu och har lärt sig att läsa och skriva utmärkt. Jag försöker uppmuntra honom extremt mycket. Han har läst större delen av min bok, för han är väldigt intresserad av rap. Nu har jag gett honom ”Sagan om ringen”, han gillar fantasy, och jag försöker peppa honom och plocka bort datorn så mycket det går, men det är ju svårt.

När finner du själv mest läsro?

– Semestern, och när jag är på turné. Jag är en av Amazons bästa kunder, jag köper fruktansvärt mycket böcker. Nu i helgen vet jag att jag kommer att läsa en del. Jag läser ju konstant, varje dag, men ska jag läsa en bok från pärm till pärm blir det mer planerat.

Så vad är planen för helgen?

– Vi läste ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan i radions bokcirkel där jag varit med, och tyckte den var fantastisk. Nu läser jag hennes ”Den obäddade sängen”, som jag precis börjat på. Jag tänker döda den i helgen.

Det är en fantastisk metafor, att döda en bok.

– Ja, haha, ”I killed it”! När jag har läst något blir jag lite som den där gubben i ”Karl-Bertil Jonssons julafton” som inte kan läsa men som får Sartres ”Orden” och håller upp den som något heligt. En läst bok är lite som en trofé.

Som en sparad nummerlapp efter en löptävling?

– Ja, ”Jag klarade det!” Jag läser väldigt sakta men jag har tagit mig från punkt A till punkt B.