Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Ett hav skiljer dansk och svensk poesi

De danska poeterna får lyrisk kritik, toppar försäljningslistorna och är mediala super­stjärnor. Skillnaden mot Sverige är slående. Finns det en ny ung poesi som förlagen ­missar?

Danmarks poeter är större och mer uppmärksammade än någonsin, och en av sommarens kulturdebatter startade när Malmöpoeten Anna Axfors i Aftonbladet gjorde jämförelsen med Sverige.

Varför ger de stora förlagen på andra sidan sundet ut så många fler – och yngre – nya lyriker?

Tonåringen Yahya Hassans debut exploderade i långt över 100 000 exemplar bara i hemlandet. Asta Olivia Nordenhofs ”det enkla och det ensamma” är uppe i fjärde upplagan, Theis Ørntofts ”Digte” sålde slut på första utgivnings­dagen – och de följs av ständigt nya unga namn som rör sig fritt över internet, samhället och det allra mest privata: ”generation etik”, har de kallats.

I berättelsen om det danska poesiundret är det två institutioner, en skrivutbildning och ett förlag, som nämns så ofta att de nästan fått en mytisk klang: Forfatterskolen och Gyldendal. Lars Bukdahl är en av Danmarks främsta lyrikkritiker och säger att det litterära fältet är litet och centrerat till Köpenhamn – på gott och ont.

– Alla känner alla och rör sig i täta cirklar. Vad som hänt är en lycklig kombination av att verkligt originella röster stått redo, och att uppmärksamheten varit enorm. Men i medierna kan ambivalensen i poesin – att den är både litterärt kraftfull och aktuell – gå förlorad när journalister läser dem som inlägg i debatten. Och så kommer det, som alltid när en ”scen” hajpas, många ointressanta efterföljare.

Om det i Sverige finns en etablisse­mangskritisk jargong bland unga poeter, så har de danska skribenterna en starkare tilltro till institutionerna, säger litteraturvetaren Evelina Stenbeck, som är specialiserad på nordisk poesi.

En stolthet över den egna lyriktraditionen och att gå på Forfatterskolen, en självklarhet i att söka sig till det stora förlaget Gyldendal.

– Vi får in otroligt många manus och danskarna köper så mycket poesi. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Mette Dixon, marknadsansvarig på Gyldendal, som vaksamt följer eleverna på Forfatterskolan.

– Många av poeterna är kritiska mot kapitalismen så det är lite ironiskt hur konkurrensdriven rörelsen börjar bli. Alla förlag vill slå varandra och hitta de intressanta rösterna först, säger Lars Bukdahl.

Mot bakgrund av den bilden – man ser poesiscouter på Köpenhamns gator framför sig – verkar svensk lyrik liten: den debatteras sällan, förutom i termer av marginalisering, och en vanlig diktsamling säljer i ett par hundra exemplar.

Men framför allt är förlagen ointresserade, menar Anna Axfors.

– Om man ger ut få är det enkel matematik att till exempel en arbetarkille från Borås har minimal chans. Det finns så många bra – på internet, på skolorna – som jag trott skulle ha plockats upp för flera år sedan, säger hon.

 

Om man ger ut få är det enkel matematik att till exempel en arbetarkille från Borås har minimal chans.

 

– Och utan förlag är man utestängd från recensioner och stipendier.

Den danska poesivågen vilar på en 70-talshistoria som Sverige och Danmark har gemensam, säger Evelina Stenbeck: det personliga och feministiskt politiska skrivandet, som nedvärderande kallades bekännelselitteratur.

Under 00-talet återuppfanns den i vad litteraturvetaren Jon Helt Haarder kallar ”performativ biografism” (hans bok om den tendensen gavs förra året ut på Gyldendal) som skrev fram jaget och andra namngivna personer i ett experiment – en medial performance – som väckte diskussioner om gränsen mellan fakta och fiktion.

– Den prosan banade väg för poesin vi ser nu. Det vilda blandandet av uttryck: allvaret, det talspråkiga, privata och fula. De få svenska debuterna kan ofta kännas som att läsa en etablerad poets tredje bok. Det är hög klass, men väldigt tryggt, säger Evelina Stenbeck.

Anna Axfors, som har gått på skrivarskola, getts ut på norska AFV Press och är aktiv i Malmös litterära scen, upplever att de unga poeterna har ett släktskap med den danska scenen som inte speglas på de svenska förlagen.

– Mina författarkompisar skriver mer som man pratar, de berättar saker på riktigt. Många av dem som ges ut har ett sönderslipat språk och är fortfarande mycket intresserade av ljud: hur ord låter och sådant, säger hon.

År 2015 kommer Sveriges tre största förlag presentera sammanlagt två nya poeter: Ingen på Natur och Kultur. En på Nordstedts och en på Albert Bonniers förlag, den största institutionen, där Daniel Sandström är litterär chef.

– Vi ger ut cirka tio samlingar per år och man kan inte sörja en icke-utgivning, sådant som av någon aledning inte hållit måttet. Det här är också en fråga om författarna: vad vill de skriva? Vill de i kraft av sin poesi och estetik nå ut i det stora offentliga samtalet? säger han och betonar den danska offentlighetens roll.

– De har en långt mer ambitiös kulturbevakning men också ett polariserat, problematisk samhällsklimat där poeterna lättare blir sprängstoff. Medan den svenska litterära offentligheten är pressad och, vilket cyplop-debatten handlade om, präglad av en ängslighet kring vad man kan skriva.

Ser du någon risk i att ni är försiktiga i vad ni vågar satsa på?

– Nej, jag tycker inte att vi varit försiktiga. Men det finns en generell risk i Sverige att litteraturen blir likriktad om den litterära offentligheten fortsätter försvagas. För oss handlar det också om att ta hand om dem vi redan antagit. Skulle vi ta in fem debutanter per år så skulle det ansvaret svälla enormt, om man vill att det ska bli en andra bok och en tredje.

Kan man inte tänka sig fler wild cards?

– Vår väg har historiskt sett varit att arbeta med långsiktiga författarskap, och inte enskilda hits, säger Daniel Sandström.

Internationellt håller föreställningen om vad en lyrikbok är på väg att förändras, säger Evelina Stenbeck. Snarare än att vara ett enhetligt verk som någon skrivit på sin kammare är den ett slags arkiv som samlar upp material från olika sammanhang: en blogg, en tidskrift, en uppläsning. En selfie.

– Det är en väldigt fin hybrid. En riktig bok, som samtidigt fångar upp att den poetiska verksamheten sker överallt. Under 80-90-00-talet var poesin ett sammanhållet koncept: det är svårt att lyfta ut en enskild UKON- eller Jäderlund-dikt som skiljer sig från de andra. Det kan man däremot med Sonja Åkesson, säger Evelina Stenbeck, och fångar något som de svenska förlagen kanske missar.

– Det finns en helt ny spretighet.

Poesidebatt i punktform

Svenska förlag sviker de unga poeterna”, skriver Anna Axfors i ­Aftonbladet som förklaring till att det inte finnas någon svensk motsvarighet till den danska poesivågen.

(2015-07-03)

Det är litteratur som klass. Det är lyrik som en akademisk markör”, skriver Kristian Lundberg i Aftonbladet – apropå att en så stor del av de danska poeterna har examen från samma skola.

(2015-07-09)

Av alla listiga teorier är det en som sällan hörs: Kanske är vi inte tillräckligt bra”, föreslår Jack Hildén i Aftonbladet

(2015-07-08)

Ge oss en tidskrift – en plats att bli sedda”, skriver Victor Malm i Expressen, och nämner hur avgörande de unglitterära tidskrifterna har varit platsen för svenska unga poeter under 1900-talet

(2015-07-11)

”Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.”. Helena Fagertun skriver om poesi och klass på Kultwatch, och nämner även att Danmark har mindre skarpa gränser mellan publicerade och opublicerade poeter.

(2015-07-11)

Debuter säljer slut

Många av de senaste två årens debutböcker har sålt slut och fått tryckas i flera nya upplagor – vilket är exceptionellt för lyrik. Bland de titlarna finns Yahya Hassans ”Yahya Hassan”, Olga Ravns ”Jag äter mig själv som ljung”, Asta Olivia Nordenhofs ”det enkla och det ensamma”, Theis Ørntofts "Digte”, Caspar Erics ”7/11” och Signe Gjessings ”Ud i det u-løse”