Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Filmstjärnan som försvann och blev författare

Birgit Tengroth 1951, ett år efter hon gjort sin sista filmroll. I dag skulle hon ha fyllt 100 år. Foto:
Birgit Tengroth 1951, ett år efter hon gjort sin sista filmroll. I dag skulle hon ha fyllt 100 år. Foto: Foto: Åke Borglund

I dag skulle Birgit Tengroth ha fyllt 100 år. Ulrika Milles skriver om ett öppet och brett författarskap som stundtals fick offentlig­heten att sätta i halsen.

Författaren och skådespelaren Birgit Tengroth är nästan bortglömd i dag. Hon spelade i närmare 50 filmer, men har blivit ”filmstjärnan som försvann”. Det som finns kvar är ofta berättelsen om hennes privatliv som veckopressen kopierade under hela 70-talet med ord om gränslös lycka och nattsvart tragedi.

Men hennes författarskap ska inte glömmas. Det är laddat av ångest och känslohunger, och skrivet i en autofiktiv tradition som Teng­roth tog hem från Frankrike långt innan den blev modern här. Hon berör en illa, skrev kritiken ofta om hennes verk. Det kan man se som en kvalitet.

Den 13 juli skulle hon ha fyllt 100 år.

Egentligen skulle Birgit Tengroth ha blivit dansare. Under fem år från 1926 tillhörde hon Operabalettens elevskola och trots att hon aldrig dansade efter elevskolan förblev dansen en viktig del av hennes identitet: den korta, svåra karriären där ett felsteg kan leda ner i mörkret bakom scenen för gott.

Hennes första filmroll i ”Hans livs match” 1932 fick kritiken att tala om Sveriges nya Greta Garbo.

1934 är Birgit Tengroth snart 20 år och filmstjärna med flera filmroller i bagaget och en gryende teaterkarriär, när hon nås av ett rykte om en ny flicka på väg in i branschen, så lik Birgit att de skulle kunna förväxlas. ”Här fanns tydligen en ersättare. Jag var ett djur som vädrade fara.”

När ett filmkontrakt skulle skrivas om fick hon höra att hon kunde bytas ut mot nykomlingen Ingrid Bergman. Filminspelningen stoppades för att låta Bergman provfilma, och fast Tengroth fick tillbaka rollen, var det symboliskt. ”Jag var tjugu år och kände mig redan utsliten”. I eftermälena till Tengroths liv återkommer misslyckandet, att hon aldrig kom till Hollywood, och aldrig blev tillräckligt stor för att Ingrid Bergman dök upp.

En väsentlig del i den arketypiska berättelsen om kvinnors konstnärliga villkor är utbytbarhet. Manlig likhet är inte hotfull. Män bör likna varandra och uppgå i ett manligt brödrakollektiv. Kvinnor kan reduceras till kopior av varandra. ”Hon vet ju att det står en stand-in och lurar i kulissen.”

Också Ingrid Bergman – stjärnan som i den stora berättelsen vann striden om synlighet, evig berömmelse och stjärnglans – avskydde recensionerna som korade henne till ”en något kraftigare upplaga av den lovande unga skådespelerskan Birgit Tengroth”.

Tengroth och Bergman var årsbarn, födda krigssommaren 1915. De gjorde båda en tidig filmdebut, värderades av samma regissörer, ställs ofta bredvid varandra. Som när Sigrid Combüchen jämför dem i en recension (SvD 31/8 1997). ”Två klumpiga, mediokra skådespelerskor och utövare av skälmska filmleenden som än i dag får åskådarna att vrida sig av genans. Men Ingrid Bergmans hälsosamma uppenbarelse skördade framgångar i USA, medan Tengroths mörkt neurotiska ansikte fortsatt måste ombindas med pigsjaletter i svensk pilsnerfilm.”

Tengroth och Edvin Adolphson, omsusad skådespelare med kvinno­tyckte, inledde en relation i samband med inspelningarna av ”Sången om den eldröda blomman” 1933. Hon var 18 år, omyndig, han var 22 år äldre och gift. Hans rollfack var försteälskarens och i den samtida offentligheten flyter rollen ihop med hans civila identitet. Tengroth spelar den övergivna Mörköga som dränker sig av olycklig kärlek. Det är sådana roller hon får: ungt och oskyldigt offer för männen går hon under.

Birgit Tengroth återkom till sin vantrivsel i filmvärlden, hur hon läste och skrev under pauserna i arbetet, och hur det sågs som förmätet och pinsamt: skådespelerska – och intellektuell.

Hon gifter sig hastigt med den uppburna och fruktade litteraturkritikern Stig Ahlgren i januari 1944. Hon är 28 år, bilden av ”Fröken Birgit Tengroth” i skvallerspalterna har förändrats från charmig flapper till kvinnan som lever ensam efter en tragisk kärlekshistoria när den demoniska filmhjälten ”plockat den unga rosen med starka, hänsynslösa nypor”. De blir skönheten och odjuret, offentlighetens två roller: den sedda kvinnan, den betraktande mannen. Kroppen och anden. Ordningen och störningen av den.

När hon debuterar med novellsamlingen ”Törst” hösten 1948 återstår bara några roller för teater och film innan hon överger scenen för alltid. Hennes sista roll blev den allvarliga författarhustrun i Hasse Ekmans ”Flicka och hyacinter” med premiär 1950.

Titelnovellen i ”Törst” handlar om en abort och boken väckte enorm uppmärksamhet. Sexual­snusk och patologi, skrev Sven Stolpe. Skandalryktet skapade för­säljningssuccé men Tengroth fick hatbrev och frälsningsarmén ordnade massmöten mot bokens smitta.

”Jag hade skurit ut ett stycke av min själ och det fick man tydligen inte göra. Vad jag skrivit var inget annat än vad hundra andra skrivit, men de hade antingen varit män eller sinnesjuka. Den som naket och hänsynslöst blottade sitt inre skulle alltså antingen vara karl eller rubbad!”

1949 blev ”Törst”, i regi av Ingmar Bergman, en film där maskspelen och livslögnerna är centrala och den personliga förintelsen hela tiden hotar. Tengroth själv spelar den ångestladdade Viola som tar sitt liv.

Journalisten Marianne Höök på­pekar hur samarbetet med Tengroth fick Bergman att upptäcka ”en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete. ’Törst’ kommer sålunda att stå fadder till kvinnoskildringarna i hans kommande filmer.”

Ett kvinnligt helvete. Det ryktet sitter i. Tengroth den emotionellt destruktiva självbekännaren. Tengroth den före detta skådespelaren som måste skriva nyckelromaner hela livet. Birgitta Stenberg beskrev i ett brev till Tengroth 1982 hur ”Törst” lånades på gatan unga flickor emellan, att novellerna ”fungerade som stöttor för alla tilltufsade och nertryckta flickebarn. Om vi nu får en vettig kvinnolitteraturforskning, äntligen, så kommer allt det här fram”. Men Tengroth ses fortfarande som en andra rangens författare, lite pinsam, överspänd.

Äktenskapet med Stig Ahlgren var över när Tengroth träffade den blivande danska statsministern Jens-Otto Krag och flyttade med honom till USA. I Amerika mötte hon sin gudstro, och blev katolik i 50-talets stora svenska våg av svenska intellektuella konvertiter. När hon blev allvarligt sjuk i cancer kom hon hem och levde med Ahlgren resten av livet.

Men hon skulle fortsätta att skriva lika öppet och brett: publicerade komplexa porträtt av författare och konstnärer i Vecko-Journalen, krönikor i Årets Runt, självbiografiska romaner och noveller och, slutligen, två såriga memoarer som fick offentligheten att sätta i halsen på 70-talet.

Ingrid Bergman däremot blev en ikoniserad idol i Sverige, drömmen om den stora stjärnan inkarnerad. Bläddrar man i tidens blad hittar man hennes liv som följetong, den stigande karriären, äktenskapen, barnen. Att hon lämnade sin första dotter med sin man i USA när hon ”förlöpte” hemmet för att leva med regissören Roberto Rossellini, och fick ett ”utomäktenskapligt” barn 1950 var en skandal. Hollywood förlät henne inte, i den amerikanska senaten fördömdes hon. Men i Sverige blev hon galjonsfigur för kvinnans rätt att ta makt över sitt liv.

Det var ingen hemlighet att Birgit Tengroth livet igenom kände avund mot Ingrid Bergman, i ett porträtt hon skrev precis före syndafallsskandalerna, trodde hon kanske att Bergmans karriär var över när hon avslutade ”Jag liknade henne vid en solros. Solrosen som ser stark och frodig ut, tills en dag stormen kommer och plundrar kronan.” Också i det fallet gestaltade hon öppet de låga, smutsiga känslorna.

Nu firas Ingrid Bergmans hundraårsdag världen över, hon utnämns till en tidig feminist, en pionjär. Hon reste sig ur skandalerna och blev en framgångssaga, ett namn i världen.

Men Birgit Tengroth är ingen före­bild. Det hon skrev om, aborter, skam, barnlöshet och misshandel, gjorde henne till en risk, inte en hjältinna. Det är den fula feminismens ansikte, svart och sant.

Birgit Tengroth. 1915–1983. Författare
Självbiografi från 1972.

Birgit Tengroth.

1915–1983. Författare och skådespelare, som bland annat medverkade i filmerna ”Sonja” (1943), ”Törst” (1949) och ”Flicka och hyacinter” (1950). Från debuten 1948 med novellsamlingen ”Törst” gav hon ut sammanlagt tolv böcker, så som ”Julibarn” (1950), ”Jungfruburen”(1951), artikelsamlingen Livs Levande (1952) och den första självbiografin ”Jag vill ha tillbaka mitt liv” (1972).