DN Bok

Gamla testamentet. ”Gud” är en godtyckligt gestaltad maffiaboss

Gustave Dorés illustration ”Babels torn”.
Gustave Dorés illustration ”Babels torn”.

Det börjar bra. ”Det Gamla Testamentet”, det anonyma prosaverket som blivit ett populärkulturellt fenomen i stora delar av världen, inleds med en charmigt storhetsvansinnig historia om hur bokens huvudperson skapar världen på sex dagar. Det finns en stramhet, konsekvens och drastisk åskådlighet i den lilla berättelsen som gör att man förstår allt ståhej kring boken – det ryktas om att rivaliserande grupper av fans grälar på internet om det rätta sättet att tolka den – och som gör att man ivrigt läser vidare. Tyvärr blir man besviken.

Det är inte lätt att sätta fingret på var det sviktar. Man kan peka på de partier som av mer extrema kritiker lyfts fram som språkmaterialistiska mästerstycken – som de återkommande katalogerna av bisarra budord – eller det inkonsekventa i tonfallet. Det som ibland är uppenbar och hejdlös komik i ”Pang i bygget”–klass (som när en av de otaliga bifigurerna, profeten Elisa, hånas av några barn för sin flintskallighet och hämnas genom att kalla fram två björnar som massakrerar mobbarna) slår med jämna mellanrum över i ett politiskt patos med minst sagt rättshaveristiska drag. I en scen förebrår huvudpersonen ”Gud” sina anhängare för att de inte slagit ihjäl alla medlemmar av ett rivaliserande gäng, utan skonat de överlevande kvinnorna för att utnyttja dem sexuellt. Kritiker har uttryckt förståelse för de hatiska känslouttrycken med hänvisning till utövarnas marginaliserade samhällsposition samt menat att de bör fattas metaforiskt, men jag vill ändå sätta vissa frågetecken för den saken.

Det viktigaste är dock bilden av huvudpersonen. Visst kan man se paralleller till den klassiska maffiabossklichén i denne ”Guds” pendlande mellan auktoritära excesser och självömkande krav på sina hunsade undersåtars kärlek, visst kan man förstå skildringen av honom som en outtalad kritik mot ett patriarkalt system, men denne patriark känns ändå något för godtyckligt gestaltad. Hardcorefans har givetvis sett en poäng i hans oförutsägbarhet, som i samband med författarens anonymitet låtit boken tolkas som en särskilt raffinerad variant av autofiktion. I mina ögon förstärker det bara intrycket av medvetet effektsökeri kring hela projektet. Mycket riktigt aviseras nu en fortsättning som sägs bli ännu mer spektakulär. Det lockas rentav med ett avslutande jippo där författaren ska träda fram. Den som lever får se.

Sommaren är kort. Ändå kan man

Sommaren är kort. Ändå kan man få för sig att använda ledigheten till att täppa igen bildningsluckor. Men se upp! Om tiden är knapp finns det verk man ska akta sig för. DN Kulturs Jenny Lindh och Jesper Högström varnar för grynnor och skär i klassikerarkipelagen.