Gränslös berättare

På den stora bokmässan i Harare 2002 presenterades en "afrikansk kanon" med hundra böcker. Tolv av dem utsågs till det allra viktigaste som skrivits i Afrika - och tre av dessa tolv författare samlas nu på den stora författarkongressen Waltic­ i Stockholm. Den ständigt Nobelpristippade Assia Djebar, Mia Couto från Moçambique och Tsitsi Dangarembga från Zimbabwe.

Djebar, med rötterna i Algeriet, skriver på franska, Dangarembga på engelska och Couto på portugisiska. De är också mycket breda och skriver en litteratur som väver sig in och ut mellan genrerna: Dangarembga är också känd som filmare, en konstform som även Djebar ägnat sig åt. Precis som i alla andra pågående kanondebatter kan man ju fråga sig vad de egentligen skall representera - hur meningsfullt är det att tala om en "afrikansk" litteratur? Eller en "europeisk"?

Mia Couto (född 1955) är i Sverige mest känd för sin roman "Sömngångarland", som kom på svenska 1995. Den är en rasande originell och gripande läsupplevelse som skildrar ett Moçambique i inbördeskrig, där de döda och de levande talar i munnen på varandra och där verklighetens gränser blir alltmer flytande. Sedan dess har det blivit ett tjugotal böcker - novellsamlingar, artikelsamlingar, fler romaner och en barnbok. På svenska finns även de två andra romaner som tillsammans med "Sömngångarland" bildar ett slags trilogi över det moderna Moçambiques utveckling - "Under frangipaniträdet" och "Flamingons sista flykt". Alla har de det gemensamt att de ställer en politisk och historisk verklighet mot en fantastisk, med rötter i folklore och myt.

När jag får tag på Mia Couto befinner han sig i Portugal, mitt i en hektisk lansering av sin nya roman. Så naturligtvis frågar jag honom nyfiket vad den handlar om - fast jag vet att man aldrig ska fråga författare vad deras böcker handlar om. Jag blev väl nyfiken.

-Den heter "Guds gift, djävulens bot". Handlingen kretsar kring en familj som får besök av en euro­peisk läkare som söker deras dotter. Hon är död, men de låtsas att hon studerar på annan ort, bara för att få honom att stanna ett tag. Och snart finner de sig invävda i ett nät av lögner - och ju mer de ljuger, desto mer känner de att de skapat sig en plats i världen - och i evigheten. En roman om lögner och livslögner.

I Sverige betraktas du främst som romanförfattare. Men kastar man en blick på listan över dina böcker hittar man mer av noveller och andra texter. Väljer man sin genre, och vad ger de för olika möjlig­heter att berätta en historia?

- Jag tror att jag först och främst betraktar mig som en poet som berättar historier. Poesin är min domän, inte som genre, utan som ett sätt att se på världen. Litterära genrer har inte skapats av författarna själva - de är efterkonstruktioner. Och jag har alltid trivts bäst mitt på själva den där påtvingade gränsen mellan litterära fält.

En av de genrer Couto arbetar i är också en sådan blandform, som lär ska vara typisk för just det portugisiska språkområdet, nämligen "crônicas", krönikor. Eller hur översätter man bäst den genren?

- Det är just ett sådant där spännande område mitt emellan: en crônica skrivs där novell, reseskildring och journalistik möter varand­ra. Jag älskar just det obestämda. När jag arbetade som journalist var det till det gränslandet jag sökte mig, där man kunde undvika den alltför enkla, förutbestämda sortens kommunikation.

Couto värjer sig också mot ännu en konstruktion: 70- 80-talets "magiska realism", en skylt man gärna hängde på just utomeuropeiska författarskap. Det är lätt att förstå honom: skrev inte också Selma ­Lagerlöf magisk realism?

- Själva begreppet kom sig av att man ville kunna bunta ihop ett antal latinamerikanska författare, men återigen var det inte ett begrepp som dessa latinamerikaner själva hittat på eller ens använde, utan det visar bara hur svårt man har, utifrån ett europeiskt, rationalistiskt perspektiv, att hantera skillnader, att världen ser olika ut på olika håll, och särskilt de sidor av verkligheten som är osynliga eller oförutsägbara.

-Inte heller den afrikanska verkligheten är så sammanhängande att man kan klumpa ihop oss och tala om "afrikansk litteratur". Ibland gör man det ändå, också om man är afrikan, man förenklar för att bli sedd. Kanske kunde man med visst fog göra på det viset åren efter frigörelsen från kolonial­makterna. Men det är som om man envisas med att lägga antropologiska perspektiv på böcker så fort de är skrivna i Afrika: det kan kännas som om afrikanska författare hela tiden förväntas visa hur "autentiska" de är. Vi ska hela tiden stå i kontakt med lantliga traditioner och magiska riter och skildra typiskt afrikanska landskap. Det är en av de stora utmaningarna: att befria oss från denna påtvingade "afrikanitet". Det är också precis vad som händer just nu.

Couto har vid flera tillfällen skrivit mycket frispråkiga och kritiska texter om vad som sker i grannlandet Zimbabwe, och om hur omvärlden hanterar Darfurkonflikten, och just den dag vi talas vid har oppositionsledaren Tsvangirai tagit sin tillflykt till Nederländernas ambassad:

- Zimbabwe är en skam för vår del av kontinenten. Att man kunde tro att en diktatur skulle kunna arrangera demokratiska val var otroligt naivt, och vad som började som tyst diplomati från grannländernas sida har utvecklats till närmast kriminella kompromisser. Mugabe håller på att bli till en karikatyr, som ett slags afrikansk nazist.
Författarkongressen Waltic har gjort en poäng av att framhålla litteraturen som en sorts världsspråk, en gemensam kultur där hela planeten är inkopplad på samma nät, säger jag.
Är det ett rimligt sätt att se på skönlitteraturen?

- Ja, det tror jag. Vi har alla kontakt med samma underjordiska språk, som är det språk våra drömmar talar, vi har alla del i ordens poetiska dimension. Skillnaderna mellan kulturer och olika språkfamiljer ligger inte i våra gener, äger ingen egen verklighet, utan har att göra med historiska processer som skiljt oss åt - och det skedde ganska sent i mänsklighetens historia.

Titeln på ditt tal vid kongressen är "författaren som översättare". Det låter suggestivt: Är det något du kan utveckla lite i förväg?

- Jag tänker tala om litteraturen som en allmänmänsklig, universell tillgång, och hur den försöker motverka mytologiseringen av Afrika. Alla författare skapar sin egen kontinent, den de bär inom sig. Det finns inte en författare i hela världen som inte tvingas skapa sin egen identitet ur alla de olika, undflyende identiteter som är möjliga, och alla, överallt, är sitt eget land, som utgörs av flera olika nationer. Det är likadant med den muntliga tradition som en del vill se "typisk" för "ursprungsfolk" - den finns också överallt, en ofta bortglömd skatt som framför allt poesin med jämna mellanrum återupptäcker.

Till sist: Vilken av dina böcker tror du att en svensk läsare ska börja med, om de nu blir nyfikna på ditt författarskap?

- Jag tror att de ska börja med "Sömngångarland". Den kan funge­ra som en ingång till mitt lands samtidshistoria - och det är ett land som fortfarande söker sin egen identitet.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut