Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Gun-Britt Sundström: ”Att översätta är som att gifta sig”

Från sin lägenhet i Gröndal kan Gun-Britt Sundström se ut över sin gamla arbetsplats Dagens Nyheter.
Från sin lägenhet i Gröndal kan Gun-Britt Sundström se ut över sin gamla arbetsplats Dagens Nyheter. Foto: Julia Mård

Gun-Britt Sundström har gjort den första nya översättningen på nästan hundra år av ”Kristin Lavransdotter”. Boklördag har träffat henne för ett samtal om medeltida kärlek och om hennes egen 40-årsjubilerande kärleksroman – ”Maken”.

Från sin balkong ser hon landmärken från sitt tidigare liv. Dagens Nyheter-skrapan, Svenska Dagbladets hus där Journalisthögskolan var inrymd på 60-talet.

Alla har de flyttat. Det är bara Gun-Britt Sundström som är kvar på samma adress. Inte i samma lägenhet, men i samma hus. Vi blir stående på balkongen. Sensommarsolen flödar över vattnet, ner på bryggorna och stigarna framför hennes hus, över Reimersholme till höger och Lilla Essingen rakt fram.

Tidningarna, ja, Gun-Britt Sundström var en profil på Dagens Nyheters kulturredaktion under hela 70-talet. Kvick och bitsk och bildad. Efter att ha frilansat oregelbundet där i många år övergick hon på 00-talet till Svenska Dagbladet.

– Men jag tycker inte det är roligt att skriva om böcker längre, säger hon och slänger en blick bort mot ytterdörren. Jag märkte när det damp ner någonting i hallen att jag kände, suck. Och då är det dags att sluta. Dessutom är jag en långsam läsare och då blev varje uppdrag orimligt tidsödande.

Det var egentligen Gamla testamentet som fick Gun-Britt Sundström att växla spår till översättning. Hon anlitades som svenskexpert i Bibelkommissionen under tjugo års tid, mellan 1980 och 2000. Blev också styrelseledamot i Svenska språknämnden och hedersdoktor med motiveringen ”hennes språkliga lyhördhet gör henne till en ypperlig översättare”. Men även det har sina sidor.

– Det är ingen nytta med att vara ”lyhörd” om det inte finns andra människor som hör språket på samma sätt.

– Jag har haft en väldig tur. Jag fick arbeta med Bibelöversättningen och det passade mig bra att diskutera ordval och interpunktion med andra som också var intresserade och kunniga i det. Men det var då det.

Gun-Britt Sundström är lätt dystopisk när det gäller språkets utveckling.

– Jag har en stark känsla av att vår generation är på väg ut och den stilkänsla som jag och mina jämnåriga har kommer inte längre att vara aktuell. Folk skriver nu mer än någonsin tidigare. Men förr lärde man sig av de äldre, hur man skriver, hur man bygger meningar. Och nu, när de unga lär sig av sina jämnåriga går det inte att upprätthålla några språkriktighetsregler, det finns inga. Det kan ta vägen vart som helst.

Vi spekulerar om framtiden, men nu ska vi tillbaka i historien. Vid de handmålade blåvita kaffekopparna framför oss på den vita duken ligger det tre nytryckta böcker, som för oss till norska Gudbrandsdalen, till höga ätter och stora själar. De tre delarna av Sigrid Undsets stora medeltidsroman ”Kristin Lavransdotter” kommer ut i Gun-Britt Sundströms nyöversättning.

– Det är som att gifta sig när man går in i en roman och lever med den i flera år.

Har du skilt dig nu?

– Ja, det känns väldigt tomt, det gör det.

Gun-Britt Sundström läste romanen första gången när hon var 27 år men den gjorde inte samma intryck som Cora Sandels Alberteböcker som hon läste som 16-åring och som hon också översatt.

– Men jag tycker fortfarande att ”Kristin Lavransdotter” är bra. Intrigen är så intrikat, den måste vara noga uttänkt i alla detaljer för den är så skickligt gjord. Det finns många personer och man tror att en del försvinner ur historien. Men så kommer de tillbaka. Samtidigt är boken lättillgänglig, det är ju ett så lätt språk hela vägen.

Ja, det är väl därför barn kan läsa den. Jag var fjorton år när jag läste den första gången och den har följt mig genom livet. Hur ser du på Kristingestalten?

– Någon idealiserad kvinna är hon ju inte. Det utmärkande för henne är den sammanbitna envishet hon har. Från det att hon kommer i konflikt med sina föräldrar, för att hon inte kan få den man hon har valt så blir hon på något sätt skygglappsförsedd, hon kan inte ta in något annat perspektiv.

– När hon får barn blir de det viktigaste i hennes liv. Relationerna mellan föräldrar och barn är över huvud taget det starkaste i boken. Undset beskriver både det sensuella med små barn och alla bekymren när de växer upp och hur de sedan lämnar föräldrarna bakom sig. Kristins pappa Lavrans outslitliga kärlek är också en bild av Guds kärlek.

Många förälskar sig ju i Erlend?

– Men jag tycker inte att han är någon särskilt intressant person. De få avsnitt där man är inne i hans huvud är de svagaste partierna i boken. Det blir aldrig riktigt begripligt varför han fastnar för Kristin. Varför hon fastnar för honom är lätt att förstå. Han är väldigt attraktiv och när hon ser honom för första gången känner hon inte till hans historia, att han har barn och allt det där. Men varför han fastnar för den här barnsliga 16-åringen, han som ändå är en man med erfarenhet som har varit ute i världen. Och att han håller fast vid henne?

Ja, men har hon inte en attraktiv styrka?

– Jo, att hon är vacker nämns ju många gånger, men det finns ju många vackra kvinnor.

Hennes kraft och själsstyrka?

– Den har hon inte från början. Kristin tvingas att bli stark, därför att Erlend inte är det. Hon måste mot sin vilja ta rollen som värnare av deras gemensamma barn.

Erlend är ju den romantiske hjälten och Simon Darre hans motsats, den gode bonden, som jag hela tiden tyckte att hon skulle ta.

– Ja, det är ju det hela historien går ut på. Men då hade det inte blivit någon bok. Jag är själv alldeles såld på Simon Darre, liksom Sigrid Undset är. Hon har i något brev beskrivit att hon själv blivit förälskad i Simon.

Vad är det i den här romanen som gör att vi kan sitta och prata om dess människor, i decennier?

– Det är väl det som bra litteratur har. Att det ställer fram någon sorts problem, som är allmängiltiga.

Gun-Britt Sundström är också författare och en av böckerna fyller i år fyrtio: ”Maken”.

– Boken är mer känd än vad jag är.

Hon skrattar och visar mig ett kort hon fick häromdagen av en 35-årig manlig läsare som bad att få en gratulation framförd till Gustav och Martina på deras ”guldbröllopsdag”. Den 26 augusti var det 50 år sedan de blev ett par.

– Jag får faktiskt läsarreaktioner rätt ofta.

Vad beror det på tror du?

– Jag kan ju bara se hur det fungerar och det är att folk använder den till jämförelser med sitt eget liv. Att man lever sig in i än den ena, än den andra av personerna. Och tydligen är det något som gör att man lätt tar parti. Jag har hört jättemånga vittnesbörd om att folk använder citat ur den och slår varandra i huvudet med.

– Nyss var det någon som mejlade att hon hade tvingat en manlig arbetskamrat att läsa boken – ”Och nu är vi gifta sedan 20 år.” Sånt är roligare att få höra än att folk skildes efter att ha läst boken.

– Den där boken lever sitt eget liv. Det är så ofattbart länge sedan jag skrev den, jag var knappt trettio år och har levt fyrtio år sedan dess. Min relation till författaren som skrev ”Maken” är som om hon vore min dotter. Så jag kan se på det med en sorts ömhet, och stolthet för all del, men det är ju inte riktigt jag i alla fall. Och att folk använder den på olika sätt, det kan jag över huvud taget inte lägga mig i.

Det är en gäckande gåta, alla dessa bokstäver, som kan få det att svindla till och knuffa livet i någon riktning. ”Maken” och ”Kristin Lavransdotter”, tänk att de skulle träffas i Gröndal.

Fakta. Gun-Britt Sundström

Namn: Gun-Britt Sundström, 71 år, författare, översättare och litteraturkritiker, bland annat skribent i DN och SvD.

Aktuell: Med en nyöversättning av Sigrid Undsets böcker om Kristin Lavransdotter – ”Kransen”, ”Husfrun”, ”Korset” (1920–1922) – som ges ut av Norstedts.

Bor: Sedan 1978 i Gröndal.

Familj: Särbo sedan snart 20 år med Olof Anderson, två barn med förre maken Ian Hamilton, tre barnbarn.

Böcker: Bland andra ”Student -64” (debut 1966, firar 50 år i år och utges nu som e-bok på Albert Bonniers förlag), ”Maken” (1976, firar 40 år i år) och kortprosaböckerna ”Balkongbok”, ”Lättbok”, ”Klippt och skuret” (huvudsakligen texter som varit publicerade i DN) och ”Bitar av mig själv”.

Översättningar: Cora Sandels Alberteböcker, biografier om Cora Sandel och Sigrid Undset, Charlotte Brontës ”Jane Eyre” med flera.

Favoritförfattare: Astrid Lindgren. ”Jag vet inte vad jag skulle ha varit utan henne.”

Viktigast: Klimatet. ”Det enda man borde prata om.”