DN Bok

Harper Lee – älskad av läsare och kritiker

"To kill a mockingbird" blev en sådan milstolpe i litteraturen att romanen uppfattades som en berättelse ur verkligheten. Lotta Olsson återvänder till en älskad klassiker med skrämmande aktualitet.

Harper Lee har avlidit vid 89 års ålder. Redan förra året, när ”Ställ ut en väktare” (”Go set a watchman”) gavs ut i hennes namn, var hon så pass sjuk att hon förmodligen inte riktigt förstod vad som hände.

Hon skrev egentligen bara en enda bok i sitt liv, ”To kill a mockingbird”. ”Go set a watchman” var förstudien och skulle aldrig ha blivit publicerad, men det är intressant att den ändå blev så populär. Förvånansvärt många läsare slängde sig över den för att få läsa ”sanningen” om Atticus Finch. Var han egentligen en inskränkt sydstatsrasist, han som var en ljusgestalt i ”To kill a mockingbird”?

Det är en rolig sammanblandning: Atticus är ju en påhittad person som Harper Lee har gett olika gestaltningar. Ändå är han mer verklig än de flesta, och ”To kill a mockingbird” uppfattas som en berättelse ur verkligheten.

”To kill a mockingbird” kom ut 1960 och fick Pulitzerpriset. Den är en av få böcker som fått sin klassikerstatus genom att vara lika älskad av läsarna som av kritikerna.

Och den glider, sorgligt nog, in i skuggorna med sin författare, för i dag finns det så många skäl att låta bli att läsa den.

”To kill a mockingbird” fick titeln ”Dödssynden” på svenska, helt adekvat: båda titlarna syftar på när Atticus ger sina barn luftgevär: ”… jag vet att ni kommer att jaga fågel. Skjut alla nötskrikor ni vill, om ni kan träffa dem, men kom ihåg att det är en synd att döda en härmfågel.” Härmfåglar gör ingen skada.

Jem och Scout, Atticus barn, skjuter inte heller några oskyldiga. Scout överväger visserligen att skjuta sin outhärdliga kusin Francis, men nöjer sig med att spräcka knogen intill benet mot hans framtänder när han hånar Scout för att hennes advokatpappa försvarar svarta.

Läs mer: Harper Lees mest bevingade ord

Det är denna rättsprocess som ”To kill a mockingbird” rör sig mot: Tom Robinson har blivit anklagad för att ha våldtagit Mayella Ewell, och Atticus Finch är hans försvarsadvokat.

Men det är en lång väg dit, för ”To kill a mockingbird” är framför allt en barndomsskildring, en uppväxtberättelse. Scout, som egentligen heter Jean Louise, är sex år när boken börjar. Det är sommar i Maycomb, en sömnig liten sydstatshåla där änklingen Atticus Finch bor med sina barn på stadens bästa gata, en dammig väg där de vita barnen leker, de svarta hushållerskorna arbetar i köken, och de vita kvinnorna sitter på sina verandor och fläktar sig. ”Damerna badade före middag och efter sina klockan-tre-siestor, och när kvällen kom var de som mjuka tekakor med glasyr av svett och sötdoftande talkpuder. Folk rörde sig långsamt på den tiden.”

Scout och Jem träffar Dill, som lär ha haft Harper Lees bästis Truman Capote som förebild. Dill blir deras bästa vän, och de leker, leker, leker i ändlösa, ljusa dagar. De funderar mycket över Radleys, som bor några hus bort och som har en vuxen son som inte synts till på många år. Boo Radley blir en lokal skräckfigur som lär röra sig ute om nätterna, till och med vuxna kvinnor är rädda för honom.

Det är klart att Scout, Jem och Dill nyfiket tassar runt Radleys hus, alldeles för nära och alldeles för ofta.

Scouts värld växer gradvis. Hon börjar skolan, ”ett oändligt Projekt som långsamt utvecklades till en Enhet under förbrukande av milvis med ritpapper och vaxkritor, som staten Alabama bestod i sina välmenta men fruktlösa bemödanden att lära mig Grupp-Verksamhet”.

Men skolan är också en större värld, där barnen måste förklara för sin nyanlända lärare att Walter Cunningham kommer från en fattig familj och inte har råd med lunch, och att Burris Ewell är en av dem man ska låta vara ifred. Klassindelningen är benhård i Maycomb, och där Cunninghams är respekterade arbetare är Ewells föraktade trasproletärer. Pappa Ewell använder nödhjälpsbidraget till sprit och tjuvjagar ekorre för att barnen ska ha något att äta.

”To kill a mockingbird” har med rätta anklagats för att vara en roman om rasism som innehåller ytterst få svarta personer. De är bara skuggor i Maycombs dagliga liv, de är kokerskor, bomullsplockare, arbetare, tjänstefolk. Först när faster Alexandra sätter stopp för Scouts planer att hälsa på kokerskan Calpurnia i hennes hem inser Scout att hennes värld har bestämda gränser. En vit flicka besöker inte Kvarteren, där de svarta bor, och faster Alexandra får en chock när hon inser att Scout och Jem varit med Calpurnia i hennes kyrka.

Varje litet, oftast mest roligt kapitel ger ytterligare en pusselbit. Det blir allvar på riktigt när barnen lyckas ta sig in i rådhuset och bevittnar rättegången mot Tom Robinson. Barnen sitter på ”de färgades läktare”, med barns självklarhet: det är ju ett utmärkt sätt att inte synas, för de vita tittar aldrig upp. Rättegången återges noggrant och Atticus Finchs försvar av Tom Robinson är solklart: han kan bevisligen inte ha begått den där påstådda våldtäkten. Alltså?

Den här skildringen kom ut 1960; det har hänt mycket sedan dess. Och skrämmande lite, eftersom så många fortfarande blir mördade, orättvist dömda och förtryckta på grund av sin hudfärg. Det är farligt nära till den där tiden, när Atticus satt utanför Maycombs häkte en natt för att skydda Tom Robinson mot lynchmobben. Det gick: det fanns Cunninghams bland dem, och dem kan man resonera med.

Men Ewells finns också kvar i dag, de hotfulla trasproletärerna som i maktlöshet slår mot dem de tror sig kunna besegra.

Hon skrev bara en bok, Harper Lee, innan hon tystnade och lämnade offentligheten. Men den boken har påverkat mer än de flesta människor lyckas göra under sitt liv.

”Miss Jean Louise, stå upp. Er far lämnar salen”, säger pastor Sykes efter rättegången mot Tom Robinson. En vit advokat har misslyckats, igen. Men det är värt all respekt att han försökte.

Nelle Harper Lee

Föddes 1926 i Monroeville, Alabama, där hon också bodde större delen av sitt vuxna liv.

Hon var sedan barndomen nära vän med Truman Capote, och det har gått åtskilliga rykten om att ”To kill a mockingbird” till största delen var hans verk.

Harper Lee skrev inga fler böcker efter den stora succén, utan hjälpte i stället Truman Capote med hans ”In cold blood” (vilket gör att man kan undra vem som hjälpte vem).

När Harper Lee var 38 år drog hon sig tillbaka från offentligheten, utan att någon riktigt vet varför. (Hon svarade koncist ”no” på intervjuförfrågningar, ibland även ”hell, no”). Hon bodde i Monroeville tillsammans med sin syster, men tillbragte även mycket tid i New York.

”Go set a watchman” (”Ställ ut en väktare”) kom ut 2015 och är en förstudie till ”To kill a mockingbird”, och genast satte ryktena i gång igen: kanske var det förläggarens arbete och krav på omskrivningar som låg bakom den stora succén?

Den svenska översättningen av ”To kill a mockingbird” är gjord av Jadwiga P Westrup. Eva Johansson har översatt ”Ställ ut en väktare”.