Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

”Hemsökelse” av Johan Theorin

Foto: Jan Miks / Alamy

UTRESAN. Olof plockade lupiner när ni stannade på en rastplats vid E20, halvvägs mellan Nacka och Arboga. Det var en solig fredagskväll i juni, i sommarens friskaste grönska, och lupinerna växte som ogräs vid vägen. Men de var ändå underbara, höga och raka och lysande i mörkblått och linnevitt. De trängdes i klungor på vägbanken, som om de kämpade om att först nå upp till solen.

Olof knipsade av ett tiotal och virade en plastpåse runt stjälkarna. Hela resan låg de i skuggan på baksätet och väntade på att bli en gåva. En gåva till Marie Ek.

VISITKORTET. Kortet är tunt och billigt; den sorten som trycks upp i femhundra exemplar för en femtiolapp, antagligen i någon fotobutik i Arboga. Det är inte gammalt men ändå luddigt och veckat i hörnen. Du själv har bara tittat på det en gång.

Det var Olof som tog hem kortet, han hade fått det av en kvinnlig kollega på byrån.

”Hon har förmågan”, hade kollegan sagt. ”Det funkar nog inte alltid, men om någon kan lyckas så är det hon.”

Visitkortet har en liten ram av slingrande rosa rosor. Inuti den finns kontaktuppgifter och ett namn med titel: MARIE EK, MEDIAL RÅDGIVNING.

Olof bar omkring kortet i plånboken mer än en månad, från slutet av april till slutet av maj. Han tog fram det flera gånger, och varje gång du tyckte att han skulle slänga kortet stoppade han tillbaka det i plånboken. Till slut ringde han.

Olof pratade i telefon med Marie Ek två gånger, och den sista gången kom de överens om ett besök hos henne.

Du kände dig tvingad att följa med.

En helgsemester, tänker du.

En semester med Olof i Arboga.

Ni har inte gått i terapi, har inte ens pratat om att gå i terapi. Är den här resan terapeutisk?

VÄRDINNAN. Huset vid slutet av grusvägen ser ut som tusentals andra i Sverige; en fyrkantig kub i två våningar, täckt av ljusgrå puts och med blanka fönster. Marie Ek väntar på vändplanen.

”Lupiner”, säger hon och tar emot dem. ”Så vackra.”

Hon är inte så gammal som du har väntat dig. I fyrtioårsåldern, gissar du. Du har väntat dig en svartklädd liten kvinna med håret i knut, men Marie Ek är lång och smal och klädd i vit blus och mockabyxor. Hennes blekta hår är kortklippt i en lite spretig frisyr. Inget smink, inga smycken.

Hon är inte medium på heltid, berättar hon för er; hennes man är snickare inne i Arboga och hon sköter bokföringen åt hans firma.

Du nickar, men hör din fars skratt inombords. Marie Ek, tänker du, åtar sig andekontakter och enklare revisionsuppdrag.

Hon ber er komma in i huset, som visar sig vara föräldrahemmet. Familjen Ek bor i en egen villa någon kilometer bort. Det här huset, förklarar hon när hon sätter lupinerna i en vas, används nu bara som familjens kontor och som passage från andra sidan.

Marie Ek ler inte, och använder just de orden: Passage från andra sidan.

HUSET. Marie Eks hus doftar inte rökelse; bara rengöringsmedel, en lukt av kemisk lavendel. Hon visar snabbt runt er. På nedervåningen finns kök, finrum och teverum. På övervåningen finns badrum och flera sovrum.

Marie Ek bjuder in er i finrummet, till ett runt ekbord med fyra hårda stolar. Tapeten i rummet är gul med vita blommor. En förgylld träklocka tickar på väggen bakom er, på den andra kortväggen hänger rader av gamla släktfoton; allvarliga män och kvinnor som säkert är döda sedan länge, men ändå stirrar ut i rummet från sina svarta ramar. Och bredvid dem några nytagna färgfotografier på leende barn.

Ni sätter er vid bordet och Marie Ek ställer lupinerna i en vas framför er. Det finns inget ouijabräde på bordet, inga tarotkort som ska delas ut. Det finns bara kex och smörgåsar och en kanna grönt te. Marie Ek häller upp, hon frågar om resan gick bra och Olof svarar att det gjorde den.

Det blir tyst. Väggklockan tickar. Det mesta är redan sagt per telefon.

Marie Ek knäpper händerna på bordet och börjar tala med låg röst. Hon berättar att hennes mor dog i det här huset, och nickar mot en av de nyare bilderna på väggen, som visar en milt leende pensionär.

”Det var för tre år sedan, av lungcancer.”

Modern var änka och hade bott ensam i nästan tio år. Hon hade stora mediala gåvor och var inte rädd för att dö. Marie Ek skötte henne de sista månaderna, och nu hjälper modern henne att öppna passagen. Klienterna får bo i hennes rum.

Olof kastar en snabb blick mot taket.

”Så vi...Vi ska sova där uppe?”

Marie Ek nickar.

”Jag ska också vara här i natt. I rummet bredvid ert.”

Olof ser mot fönstret. Solskenet har mattats av.

”Bra”, säger han. ”Vi vill bara veta att hon har det bra.”

SKEPTIKER. Du själv säger ingenting. Ni har fått varsin blå servett, och efteråt märker du att du har vikt ihop din egen så många gånger att den förvandlats till en liten pappersboll.

”Ni måste tro att hon mår bra”, säger Marie Ek. ”Annars skulle ni inte vara här.”

Olof nickar snabbt, flera gånger. Du undrar om han är tänd på Marie Ek.

Själv sänker du bara huvudet lite, som i en nickning - men självklart håller du inte med. Du är här för Olofs skull, och inte för någon tro. Du tror inte ens att Olof verkligen tror på det här, du tror bara att han hoppas.

Du minns hur imponerad du var på första träffen när Olof berättade att han hade gått ur Svenska kyrkan redan på gymnasiet. Det förde in honom bland de rationella, tyckte du. Han blev en av alla kloka och stabila personer du har mött, de som alltid kunde mäta och väga världen:

Din konfirmationspräst Arne, som trodde på Gud men inte på mirakel.

Din högskolelärare Marianne, som hade varit övertygad ateist sedan sjuårsåldern.

Din kollega Niklas, debattglad medlem i föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Och förstås din far Sören, en vägingenjör som hela sitt liv bara hade läst faktaböcker.

Du saknar dem nu, allihop. Skeptikerna hade varit bra sällskap i det här huset, där två sörjande föräldrar snart ska sova.

Marie Ek lutar sig framåt.

”Har ni med er något? Tog ni med några av hennes saker?”

Olof nickar. Han böjer sig ned mot resväskan.

TAGGARN. Ta med något hon sov med, har Marie Ek sagt i telefon.

Det första Olof tar upp är ett tygdjur, litet och sladdrigt. Du minns inte om det var du eller Beatrice som döpte det, men Taggarn är en liten älg med små horn, brun och fylld med bomull. Den har kramats och burits, tappats och tvättats så många gånger att du har fått förstärka nästan alla sömmar. Taggarn låg i en korg med andra tygdjur på en bensinmack och ni köpte den till Beatrice när hon var två år, efter gråt och tjat.

Det var ett bra inköp Taggarn följde med hem och hamnade i hennes barnsäng, och ibland var han det enda som kunde få henne tyst. Bea växte och sängen byttes ut, men Taggarn fick alltid sova bredvid henne.

SNÄCKAN. Den är det andra föremålet ni tagit med er; ett brunvitt skal från Söderhavet med en smal öppning, en springa in mot snäckans mörker.

Ta med hennes mest magiska ägodel, hade Marie Ek sagt.

Beatrice satt ofta och lyssnade på snäckan när hon var i förskoleåldern. Hon lyssnade och nickade.

Beatrice sa till dig och Olof att hon hörde röster i snäckan. Hon hörde Fåmo, hennes döda farmor. Hon var sex år och verkade ha förstått att Fåmo var borta, ”i himlen” som Olof mumlade, och inte skulle komma tillbaka.

Hon ville att du skulle lyssna.

Du satte snällt örat till snäckan en gång, men hörde förstås ingenting.

HANDTAGEN. Det tredje och sista föremålet som ni lämnar över till Marie Ek är de båda cykelhandtagen. De är av hårt gummi, vita och räfflade.

Ta med det sista ni minns att hon rörde vid, hade Marie Ek sagt, och det är förstås handtagen.

De satt fast så hårt att Olof fick ta en stor kniptång och dra av dem från cykelstyret.

Du hade aldrig kunnat gå nära cykeln själv, men visste att styret var böjt. Cykelns bakdel också; ramen och bakhjulet hade hamnat under lastbilens breda däck och vridits runt som en kringla.

Ni borde ha kört Beas cykel till skroten, men den står fortfarande nere i källarförrådet.

Marie Ek tackar inte för föremålen, men hon lyfter upp dem.

”Ni ska ha dem hos er”, säger hon. ”De ska ligga runt sängen i natt.”

”Varför då?” frågar du.

”Hon kommer att söka sig hem mot er ... Ju fler saker hon känner igen, desto lättare blir vägen för henne.”

Olof nickar.

Väggklockan tickar bakom dig. Den är tjugo över nio nu. Du tittar på fotona på väggen och gissar att det är bilder av Marie Eks egna barn som hänger där. Levande barn. Barnen sover i sina sängar någonstans, lugna och trygga.

”Är ni redo?” Marie Ek reser sig med Beas saker. ”Då går vi upp.”

ÖVERVÅNINGEN. Ni tar med väskorna och Marie Ek leder vägen uppför en smal och brant trätrappa, som halvvägs upp vinklar sig mot höger och slutar i ett fönsterlöst rum med vitmålat golv. Två dörröppningar leder vidare inåt, båda är täckta av tunna pärldraperier.

”Vi har tagit bort alla dörrar här uppe”, säger Marie Ek. ”Det är för besökarnas skull.”

Hon drar åt sidan det närmaste draperiet och ni går in i ett annat litet rum med kala väggar och ett liggunderlag på golvet.

”Här inne vilar jag”, säger Marie Ek. ”När jag inte kommunicerar.”

Hon fortsätter fram till en annan öppning, ett annat draperi.

”Här är ert rum.”

Ni kliver in i ett bredare rum med en dubbelsäng, bäddad. Det här rummet är det mest möblerade av alla ni har sett det finns tavlor på väggarna, två fåtöljer och till och med en bokhylla med en liten teve.

Det finns ett fönster över sängen. Det är skymning ute nu, ser du. En vit och nästan klotrund måne har börjat klättra över trädtopparna utanför huset, men Marie Ek drar snabbt ned persiennerna.

”Där inne är badrummet”, säger hon och pekar mot ännu ett pärldraperi. ”Men ni ska helst inte tvätta er i kväll.”

FLASKAN. Du hör, eller tror att du hör, svaga kluckande ljud från din resväska när du ställer den på golvet bredvid sängen.

Flaskan ligger gömd under ditt nattlinne. Det är italiensk citronlikör, inköpt skattefritt på den sista dagen av den sista semestern till Teneriffa. Det var sensommaren för snart två år sedan, när ni fortfarande var tre. Du har inga planer att öppna och dricka ur flaskan - den är bara med i väskan för säkerhets skull.

Du ska vara nykter i natt. Olof kommer att vara spiknykter, då ska du också vara det. Ingen alkohol, inga piller.

Du tar upp din necessär ur väskan, inget mer. Du har inte mycket mer än linnet och tandborsten och ett par extra underbyxor med dig.

Ni ska bara bo här en enda natt. I morgon åker ni hem.

Du ser att Marie Ek placerar ut föremålen ni har tagit med er; snäckan hamnar på byrån, Taggarn sätts i en fåtölj och Beatrices båda cykelhandtag läggs på golvet bredvid varandra nedanför sängen.

TANDBORSTEN. Du plockar upp den ur väskan, men Olof hejdar Marie Ek innan hon lämnar rummet.

”Så nu ska vi bara...gå och lägga oss?”

Marie Ek nickar.

”Ni ska bara sova”, säger hon. ”Precis som vanligt. Er dotter söker sig till det som hon känner igen...så hon kommer till er.”

Du säger inget, men är glad att hon inte använder Beatrices namn.

Marie Ek säger inget mer, hon nickar bara och går ut.

Du och Olof står ensamma mittemot varandra, i ett främmande sovrum. Han ser på dig.

”Går du in först? I badrummet?”

Han talar lågt, nästan viskande. Ni har vant er vid att tala lågt till varandra sedan olyckan - kanske för att alla andra redan den första kvällen sänkte rösterna när de talade med er.

Du nickar och går in, med tandborsten redo.

VIGSELRINGEN. Du tar av den innan ni går och lägger er. Den har förstås inte blivit tyngre de senaste veckorna, men du har hela tiden känt dess tyngd. En liten börda på ringfingret, en ständig påminnelse.

I lust och nöd.

I flera veckor har din nöd varit stor; du har varit bitter på Olof för att han minns så bra. Han verkar minnas Bea hela tiden, och på det sättet slipper han göra som du; mista henne och återfå henne i långa plågsamma ritualer, varje morgon och varje kväll.

Du har gått ensam på långa promenader och grubblat över glömskans mirakel och lättnaden som finns i att vårt minne inte är som våra vindar eller datorer: fyllda med utrymme som tvingas ta in allting och bevara det.

Du har tänkt på hur mycket vi kan glömma utan att anstränga oss, och att Olof måste vara ett minnets missfoster. De flesta människor du känner har så lätt för att glömma. Glömma gräl, glömma sorger, glömma sina barn.

Sena kvällar, som nu, vill du för alltid glömma ditt döda barn.

BOKEN. Du har tagit med en bok av Oscar Wilde. Förr läste du svenska romaner men någon gav dig en självbiografi som hette ”Shantaram” och du blev så fast att du sedan dess bara har läst fängelseböcker: Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen”, Jakubovitjs ”I de utstöttas värld”, och ”Hopp” av Dawit Isaak. Nu ska du börja med ”De profundis”. Ur förtvivlans djup. Du läser i inledningen att Wilde satt i sin cell och skrev boken som ett långt och desperat brev till lord Alfred Douglas, älskaren som aldrig besökte honom.

Du har bara kommit ett par sidor av själva brevet när Olof kommer tillbaka från badrummet, klädd i kalsonger. Så fort han har lagt sig sträcker han handen mot sänglampan, och viskar:

”Ska jag släcka?”

Du nickar mitt i Profundis-läsningen (Det är mot mig själv jag riktar anklagelserna när jag sitter här i min mörka cell, en vanärad och bruten man i fångkläder. Under ångestfyllda och oroliga nätter, liksom under långa monotona dagar av smärta...), och lägger undan boken.

Det finns mycket att viska till Olof nu, mycket att diskutera om den här resan, men hans sänglampa klickar och mörkret faller som en ridå. Du sträcker ut en hand och hittar hans värme, hans rygg han har vänt sig bort från dig och reagerar inte på beröringen.

Allt du säger är:

”God natt.”

Olof andas ut, som en suck:

”God natt älskling”

DUBBELSÄNGEN. Ni ligger stilla när ljuset är släckt, ni rör er inte.

En spänd stillhet. Du hör Olofs kamp för att få bort den; han lyfter huvudet, puffar upp sin kudde och sjunker ned i den igen. Andas ut, slappnar av i kroppen.

Du ligger också orörlig, men inte avslappnad. Är ni på helgsemester nu, som när ni träffades? Sex har varit uteslutet sedan olyckan, det är som om ni har åldrats femtio år på två månader och förvandlats till två nittioåringar som ligger tätt intill varandra kväll efter kväll, men knappt kan minnas vad era kroppar brukade göra på somrarna en gång i tiden. Att de faktiskt har skapat ett barn ihop, och kanske kan göra det igen.

Du blinkar. Allt är inte kolmörker.

En smal strimma av ljus kommer från gliporna i pärldraperiet. Marie Ek låter taklampan där ute lysa i fem eller tio minuter till, sedan släcker även hon.

Men du hör henne inte lägga sig på liggunderlaget. Hon verkar stå eller sitta där ute bakom plastpärlorna, vakande.

Sovrummet är tyst nu. Hela huset är tyst.

Sängen är redan för varm.

En passage, hade Marie Ek sagt. En öppning mot en värld med gyllene gator och varma vindar?

Du vänder ned ansiktet i kudden.

Beatrice ville cykla den lördagen. Det var tidig vår, snön var precis försvunnen från gatorna. Hon skulle hälsa på en klasskamrat, bara fyra kvarter bort, men du ville skjutsa henne. Det fanns en vägkorsning att passera. En enda. Du gav med dig ganska snabbt, hon cyklade i väg.

Minnena är som tysta örfilar.

Du blundar.

KLÄMTANDET. Du öppnar ögonen igen.

Var?

Din kropp har väckt dig; den är kissnödig i kolmörkret. Men ditt huvud är helt tomt i några ögonblick, innan ditt liv och alla minnen kommer tillbaka. Efter fem sekunder vet du var du är, men den första stundens vilsenhet visar att du har sovit djupt.

Du hör andetag bredvid dig, Olofs lugna andetag. Även om du själv har låtsats sova bredvid honom ibland för att slippa prata, så vet du att han verkligen sover nu.

Det är fortfarande kolmörkt i rummet.

Du lyssnar.

Plötsligt hör du en klocka. En klämtande kyrkklocka i fjärran. Du håller andan och räknar, men den tystnar redan efter två ekande slag.

Kanske är klockan redan två på natten, kanske bara halv tolv.

Sakta lyfter du undan täcket. Rummet är kallt.

Du vrider dig åt vänster, försiktigt, och för ut dina ben över sängens kant.

Du sätter ned de bara fötterna på trägolvet. Där är det ännu kallare, men du låter dem vara kvar och reser dig från sängen.

Du lyssnar igen.

Varför lyssnar du? Är det för att du har hört något? Ett ljud som avslöjar att det finns någon annan i huset?

Du hör ingenting nu, ser ingenting röra sig. Draperiet som leder in till Marie Eks lilla rum hänger orörligt, och allt är tyst där inne.

Ändå är du vaken och spänd.

BADRUMMET. Du blir stående i mörkret några sekunder och sedan rör du dig bort från sängen. Du sträcker ut handen som en blind, för att inte krocka med något. Cykelhandtagen ligger i vägen, du kliver försiktigt över dem.

Du hittar badrumsdraperiet, och smyger in till toaletten. Du tänder lampan och sätter dig.

Du upptäcker ett till pärldraperi bredvid handfatet - en annan dörröppning.

När du är klar låter du bli att spola, för att inte väcka Olof.

Den varma sängen lockar inte, sömnen bredvid Olof lockar inte. Du dras till den andra utgången. Så du drar undan draperiet och stiger tyst ut i ett annat litet rum, med en bäddsoffa och en stapel av flyttkartonger, och sedan vidare ut till trappan.

Du hör inga ljud från Marie Eks rum till höger, så du antar att hon har somnat på sin vaktpost.

Om bara några timmar kan du vara borta härifrån. Du behöver inte sova mer, du kan sitta i en fåtölj på nedervåningen och vänta på att Olof ska vakna. Trappan lockar dig, det är en väg ut.

Du väljer den vägen.

TRAPPAN. Du kliver sakta ned, och räknar stegen. Efter åtta trappsteg svänger den åt vänster, och du stannar på avsatsen.

Du ser ingenting där nere, det är helt mörkt. Trappan stupar neråt och försvinner ned i skuggorna, som ett sluttande gruvhål.

Du börjar försiktigt röra dig igen, med handen på ledstången. Ett steg i taget.

Trappstegen knakar och knäpper under dina fötter, men du stannar inte. Om du lyckas ta dig ned utan att falla, så kan du slå på ljuset utan att störa någon och sitta i köket en stund.

Du upptäcker plötsligt något litet och halvmåneformat som ligger i trappan: Det är snäckan från Söderhavet.

Beas snäcka.

Senast såg du den på golvet nedanför er säng innan ni släckte; nu ligger den på det näst nedersta trappsteget.

Du blinkar men den är kvar, och när du kliver ned ännu ett steg för att titta närmare på snäckan ser du att din dotters tygdjur, Taggarn, också är där. Han sitter på golvet nedanför trappan, orörlig med böjt huvud.

Du förstår inte hur de har hamnat här, men måste fortsätta ned nu. Minnena drar ned dig.

Du tar två steg till. Trevande som en nittioåring, tyst blinkande.

Det är då du hör ljud från nedervåningen.

Röster.

Låga röster i mörkret, viskande.

Flera personer verkar tala med varandra i rummet där du och Olof satt med Marie Ek, vid det runda bordet.

Du rör dig inte. Luften i trappan känns plötsligt tung och iskall.

Du tänker på att många djur trivs i mörker, små djur känner sig bara trygga på natten och söker sig alltid mot skuggorna. Men inte människor.

Du vill gärna ha ljus nu, men hittar ingen strömbrytare.

Stående där, mitt i ett steg, försöker du mana fram minnet av din far - men du har inte styrkan eller fantasin för det just nu. Och du inser samtidigt en viktig sak om ingenjören Sören: han hade ingen fantasi. Tvivlarna saknar fantasi. Eller, den fantasi de har är som ett kedjat rovdjur i en bur. Den släpps aldrig lös, den attackerar dem aldrig.

När du nu står i trappan är din egen fantasi på väg ut ur buren, eftersom du inte förstår vem det är som viskar där nere i mörkret. Marie Ek satt vid bordet och talade om saker som du hörde men inte trodde på, och du minns ordet passage, men du vill inte tänka på det nu.

Ett lågt skratt hörs där nere, sedan tystnar rösterna.

Allt blir tyst i huset.

Du väntar.

NEDERVÅNINGEN. Du väntar i trappan på att rösterna ska höras igen, väntar så länge att dina knän domnar, men hör ingenting.

Du har bara fem trappsteg kvar ned till rummet, och om du bara går ned två steg till så ser du nog bordet där nere. Sedan kan du plocka upp Beas saker och ta med dem upp till sovrummet.

Och du rör dig till slut. Du får benen att lyfta sig och fortsätta nerför trappan. Ett steg, två steg, tre.

En doft av blommor möter dig, starkare än förut. Du böjer på ryggen och spanar in i rummet.

Vasen med lupiner står kvar på bordet, men stolarna är tomma. Hela rummet är tomt.

Allt är knäpptyst på nedervåningen, och det är då du inser att den gamla klockan på väggen inte tickar längre. Pendeln har stannat, ser du. Visarna pekar på kvart i tolv.

Du väntar igen, på stela ben, men inga fler ljud hörs, så du smyger sakta nerför de sista två stegen.

Med blicken mot golvet plockar du försiktigt upp snäckan och Taggarn i varsin hand, drar in andan och pressar dem mot bröstet.

Någon annan andas i takt med dig, bara någon meter bort.

Du vänder dig om, på helspänn.

Det finns en fåtölj i hörnet bredvid trappan, och där sitter någon. En orörlig gestalt.

Du ser att det är Marie Ek. Hennes ögon är vidöppna i mörkret, men hon ser rakt förbi dig, hon verkar inte märka att du är där. Hon sitter med rak rygg och stirrar ut i rummet.

Marie Ek är sömngångare, inser du. Hennes mun är lika öppen som ögonen, men hon talar inte.

Du är också tyst.

Du följer hennes blick ut i rummet, och ser något.

Rummets andra kortsida har försvunnit. Det var där släktporträtten hängde, men nu är de borta. Den vita tapeten är borta, väggen är borta - det finns ingenting på andra sidan om bordet, inte ens mörker. Du ser inget annat än en gapande grå öppning, som om den kända världen tar slut där.

Från öppningen kommer rösterna. Suset har blivit en ekande kör, en symfoni av viskande röster. Du tar ett kort steg framåt, och då hörs de ännu bättre.

Det är ord, en mumlande ström av vänliga ord. Snälla, snälla. Vi ber ... Snälla. De lockar dig, de vill att du fortsätter framåt. Allt du behöver göra är att ta några steg bort, och kliva in. Du varken tror eller inte tror på rösterna, men din fantasi rycker i kedjan och vill dra dig med sig.

Du tar ännu ett steg, och tomheten framför dig öppnar sig ännu mer. Rösterna går att skilja på nu; det är både män och kvinnor som talar. Och barn. De fnittrar lågt och ropar från olika håll, som om de leker och dansar runt i tomheten framför dig.

Du lyssnar, och fortsätter framåt. Allt är så nära - om din dotter och din far väntar på dig så är de mindre än tio steg bort. Snart ser du dem.

Men du tvekar till slut, och huttrar till.

Sedan backar du och blinkar. Och plötsligt är världen helt solid igen. Rummet är ett mörkt rum, tyst och tomt.

Besökarna är borta. Du håller andan.

När du vänder dig om ser du att Marie Ek sakta har rest sig, med sänkt blick. Hon vaggar fram och tillbaka, sedan börjar hon ostadigt ta sig uppför trappan.

Du följer tyst efter, redo att fånga henne, men hon vandrar sakta upp till övervåningen och går in i sitt lilla rum bakom draperiet. Själv fortsätter du in till din egen säng och lägger dig försiktigt bredvid Olof, med snäckan och tygdjuret mellan er.

Du blundar. För en kort stund sedan var du klarvaken, nu är du helt slut.

MORGONEN. Kyrkklockan klämtar i fjärran, fåglar kvittrar utanför fönstret. Du vaknar långsamt, nästan som om du var drogad, men sängen är varm och Olof ligger bredvid dig. Han rör sig sakta under täcket.

Nu är det ljust ute, det har varit ljust sedan länge. Nu kan du se din klocka som ligger på sängbordet, den är kvart över åtta.

Din dotters saker är borta. Du lyfter på huvudet och ser att snäckan, tygdjuret och handtagen ligger på sina platser runt sängen, precis som de låg kvällen innan.

Du nuddar vid din mans rygg, känner hans värme.

”Drömde du något?” frågar du lågt.

Han lyfter huvudet och nickar, blinkande. Och han ler trött.

”Jo...det gjorde jag faktiskt.”

Pärldraperiet rör sig bakom er, Marie Ek tittar in, redan påklädd.

”Gomorron”, säger hon lågt. ”Jag gör frukost.”

Hon ser på dig och nickar, och så släpper hon draperiet.

Du kliver ur sängen, du kommer inte att fråga Marie något mer om natten, inte berätta något.

Du plockar upp minnena av Bea från golvet och går vidare, som man måste göra. Olof berättar heller aldrig om sina drömmar för dig.

HEMRESAN. En timme senare, när ni ställer in resväskorna i bilen, upptäcker du att en av de vita lupinerna har fallit ur buketten. Den har trillat ned från baksätet och legat glömd på gummimattan hela natten.

”Vi åker”, säger du plötsligt och tittar på Olof.

”Hem.”

”Nej, inte riktigt än. Vi bara åker.”

Olof sätter sig bakom ratten.

”Kommer du?” säger han.

”Ja ... Snart.”

Du böjer dig ned och ser att lupinen redan har vissnat; när du lyfter upp den är de klockliknande blommorna bruna och torra. Den gröna stjälken har blivit gul och hård.

Död, tänker du.

I dagsljuset är det lätt att se.

Fotnot: Citatet ur Oscar Wildes ”De profundis” är översatt av Elisabeth Mansén

”Hemsökelse” ingår i tidskriften Grantas nya nummer ”Spöken”.