Hennes kamp är explosiv

”Det är som att vara gift med en rockstjärna”, säger Linda Boström Knausgård. Hon har läst ”Min kamp” i förväg och haft full vetorätt.

Foto: Anders Hansson ”Det är som att vara gift med en rockstjärna”, säger Linda Boström Knausgård. Hon har läst ”Min kamp” i förväg och haft full vetorätt.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Françoise Sagan och Prince favoriter

Linda Boström Knausgård är aktuell med novellsamlingen ”Grand Mal” (Modernista).

Född i Stockholm, för 38 år sedan nyinflyttad från Malmö till Glemminge-bro på Österlen.

Familj: Karl Ove Knausgård, barnen Vanja, 7, Heidi, 6, John, 4 år.

Litteratur: Françoise Sagans ”Bonjour Tristesse”, Italo Calvinos ”Klätterbaronen” och Shakespeares sonetter.

Film: stumfilm, Woody Allen och Lars von Trier, den största inspirationskällan.

Musik: Rufus och Martha Wainwright och Prince.

"Glemmingebro" Linda Boström Knausgårds noveller är täta, korta och högintensiva. Hon skriver inte långt och lågintensivt som sin kände man. Maria Schottenius besöker det nya Knausgårdland på Österlen i Skåne.

Linda Boström Knausgårds noveller är täta, korta och högintensiva. Hon skriver inte långt och lågintensivt som sin kände man. Maria Schottenius besöker det nya Knausgårdland på Österlen i Skåne.

Skånehimlen är blå men full av små metalliskt grå moln som går över de gula nyharvade stubbåkrarna. Dramatiskt. Och på den lilla bygatan i Glemmingebro på Österlen trängs några skånegårdar med rosa stockrosor och skyar av ljuslila höstanemon. Där ligger sedan två månader Knausgårdland.

Linda Boström Knausgård och hennes man Karl Ove Knausgård hade bott i Malmö några år och visste att de ville ha en förändring, men när de såg det söta huset med den kringbyggda kullerstensgården, den stora kastanjen, fruktträden och trädgården gick det snabbt. Nu bor de där sedan två månader.

Annons:

I dag är det skoldag, flickorna är nybörjare i den vitrappade byskolan runt hörnet, och sonen har varit i Ystad och bakat jättegoda bullar med mormor Ingrid. Hon heter Boström, som sin dotter, och är pensionerad skådespelare från Dramaten. Och ovärderlig, inte minst i inskolnings- och utgivningstider.

Linda Boström Knausgård kommer nu med sin första prosabok och det har gått tretton år sedan debuten med diktsamlingen ”Gör mig behaglig för såret”, som kom till direkt efter en skrivarutbildning på Biskops-Arnö. En utbildning Linda kom in på samma dag hon fick veta att hon inte blev antagen på scenskolan i Malmö.

– Så livet vände så här, säger hon och vrider på handen.

Den nya boken, som består av tjugo korta prosatexter, heter ”Grand Mal” (efter namnet på ett stort epileptiskt anfall) och stämningen i berättelserna stämmer väl med de rökiga, metallfärgade molnen.

Den börjar med texten ”Önskan”, en starkt krävande önskan att inget ont ska hända berättarens familj, hennes man och tre barn. Hon skriver: ”Jag ska fatta mig kort. Jag vill att du lovar mig att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem.”

Är det en bön?

– Ja, och i boken finns ett jag som utsätts för Gud men som aldrig kan tro, även om hon skulle vilja.

Boken avslutas med en mors tunga bön till sin vuxna dotter, att hon ska vilja leva, att det finns ett bra liv för henne, även om hon vet att ”ångesten rasar inuti och att du bara måste därifrån. Jag vet att det enda du tänker på är döden.”

Vi sitter i tung augustigrönska under klasar av stora röda äpplen som hänger från två äppelträd. Det är skördetid. Snart kommer boken ut. Snart kommer familjen hem. Det är mycket att ta hand om. Mycket att älska. Och att vara rädd för.

Linda Boström Knausgård har Margaretafläta runt huvudet, jeans och blårutig skjorta. Hon har varit skådespelerska och är radioutbildad, det kan vara en förklaring till att hon har en ovanligt fast blick och talar väl, eftertänksamt, i hela meningar. Inget ”öhande”, och inga ”liksom”. Inget slarv.

Novellerna är intensiva, som små explosioner. De är täta, korta och högintensiva i motsats till texterna av Lindas make Karl Ove Knausgård, som skriver långt och lågintensivt. Hos honom kan vidsträckta textsjok om en eftermiddag med familjen på ett sunkigt sommarland kräva sin tid för att kunna vibrera av obehaglig spänning. Och osäkerheten på hur det sociala spelet utvecklas på ett barnkalas kan blir en rysare som måste ta många sidor.

Linda Boström träffade den fyra år äldre norske författaren på Biskops-Arnö 1999 och blev tillsammans med honom när han just flyttat till Stockholm 2002. De gifte sig 2007 när det tredje barnet var på väg. Hon kunde aldrig i livet tänka sig det undantagstillstånd som de skulle hamna i. ”Min kamp” innebar sex böcker, en gigantisk myrstack till självbiografi. Och iakttagen av en läsekrets som inte kunde sluta jubla.

– Det är som att vara gift med en rockstjärna, säger hon.

Hur känns det?

– Jag kan inte ta in det. Men vi har tre barn, det tar all tid. Vi har ett inrutat liv. Han går och lägger sig klockan nio och går upp klockan tre eller fyra och skriver.

Oj. När blir han klar, tror du?

– I natt. Det verkar så.

Besynnerligt. Efter alla år som du har levt med hans kamp. Och din kamp? Hur ser din kamp ut?

– Ja, det är det här, säger Linda allvarligt och håller i bordet. Att jag aldrig vet vad som ska hända.

Efter skrivarkursen på Biskops-Arnö gick Linda på Dramatiska institutets radiolinje. Där gjorde hon en radiodokumenterär ”Jag skulle kunna vara USA:s president”, som sändes 2005 och som handlade om att leva med en bipolär sjukdom. Hennes egen sjukdom.

Den har periodvis satt henne ur spel och skapar en konstant osäkerhet.

Bokens omslag har en bild på en flicka med en märklig, dubbel blick. Den blicken känner Linda att hon lever med och har försökt att gestalta.

– När jag skriver känner jag mig som en annan, klokare del av mig själv. Det är jag, men samtidigt en annan. För mig är skrivandet en magisk situation.

Karl Oves projekt, hur har det påverkat dig?

– Det bara finns. Och det är som om jag bara visste att han skulle göra det. Jag tycker att han skriver så oerhört bra.

Ibland kan hon fundera på hur det blir om barnen vill läsa böckerna. Att det kan bli komplicerat. Men det behöver inte bli det. Och det finns alltid en stark kärlek i beskrivningen av dem.

Har det betytt en trygghet eller en otrygghet för dig att finnas med i hans böcker?

– En trygghet, tror jag.

Linda har läst allt i förväg och haft full vetorätt.

Och han har läst hennes texter.

Är han en kritisk läsare?

– Han är en väldigt bra läsare. Och jag försöker ha den där isblicken på mina egna texter, bort med all sentimentalitet. Men jag vill helst att han ska gråta när han läser.

Gör han det?

– Ja, det gör han.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Highschool utanför Seattle. ”Är ganska säker på att han sköt utvalda personer.” 2  2 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

Skolskytt-144
KOMONews.com/AP
bankpuff
Foto:Frank Rumpenhorst/AFP

 Sverige kan drabbas. Trots starka svenska banker. 22  11 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Dödades av husägaren. Åklagare kommer att undersöka fallet.

Bjorn-144
Foto:AP
Skargarden-500
Foto:Lotta Härdelin

 Övergivna. Tvingades montera ner kustartilleriet som de själva byggt upp. 64  14 tweets  50 rekommendationer  0 rekommendationer

 Jakten i skärgården. Läs alla artiklar om den stora militäroperationen.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: