Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Hilary Mantel: Jag har alltid misstrott den officiella historien

”Det finns romaner som man hör som en ton i luften och det finns romaner som man ser. Denna såg jag”, säger Hilary Mantel om sin första bok om Tudortidens England, ”Wolf Hall”.
”Det finns romaner som man hör som en ton i luften och det finns romaner som man ser. Denna såg jag”, säger Hilary Mantel om sin första bok om Tudortidens England, ”Wolf Hall”. Foto: Erik Ardelius

Hilary Mantels böcker om Tudortidens England har fascinerat läsare världen över. En av dem som levt närmast hennes ord är den svenske översättaren Jesper Högström. När hon i veckan besökte Stockholm träffades de för första gången.

Det skulle kunna vara en scen ur hennes romaner. Hon kommer att föras in i ett litet rum på Buckingham Palace av en jättelik man med hela bröstet fullt av medaljer. Han kommer att visa henne hur man hovniger. Sedan kommer hon att ledas ut till drottningen av England, som troligen inte kommer att ha en aning om vem hon är, och förvandlas till Dame Hilary Mantel.

Hon ser ut som en klassisk engelsk sagotant. En blandning av lätt vimsighet och total scennärvaro. Hon sitter vid bordsänden och pratar på, i blommig jumper och ett halssmycke som hon ideligen tummar på. I ett hörn sitter maken Gerald i rutig skjorta och flikar med långa mellanrum in en brittiskt ironisk kommentar. Det är han som hanterar det praktiska, ända sedan år 2009 när ”Wolf Hall” publicerades, Hilary Mantels första bok om Tudortidens England och Mantel blev en litterär superstjärna.

Det känns som ett underligt möte. På ett sätt känner jag ju Hilary Mantel redan, på det sätt som man gör när man har översatt någons böcker. Vi har dessutom en massa gemensamma bekanta, i form av de historiska personer som vi båda har ägnat oss åt att tolka. Och som ledstjärna i det arbetet har jag haft mottot till den andra romanens, kung Henriks replik till den kejserlige ambassadören: ”Är jag inte en man som alla andra? Är jag inte det? Är jag inte det?”.

– Ja, jag antar att fast det är Henrik som säger det så är det en vädjan från alla personerna i boken, säger Mantel. En vädjan till eftervärlden att inte döma, att vägra vara nedlåtande och efterklok, att erkänna vår gemensamma mänskliga natur. Vårt släktskap.

Så enkelt kan man formulera idén bakom Mantels romaner: att vi kan känna igen oss i historiens människor. Alla går inte med på den saken. Nu i dagarna, när tv-serien av ”Wolf Hall” haft premiär i England, blev den angripen av den namnkunnige Tudorhistorikern David Starkey. Starkey hade synpunkter på att huvudpersonen Thomas Cromwell grät när hans barn dog i pesten: det fanns inga som helst bevis för den saken. Hilary Mantel skakar på huvudet:

– Nej, vi vet inte ens med säkerhet när Cromwells barn dog. Men vi vet att Cromwell var en passionerad man. Det blixtrar fram i hans brev. Och vi vet att den tidens människor sörjde när deras barn dog. De var inga främlingar, inga barbarer. Och när man skriver romaner gör man inte halt där historikern stannar. Vi måste använda oss av fantasi, det är kärnan i vårt arbete. Men det måste vara en insatt fantasi (”an informed imagination”).

Det betyder att Mantel är en författare vars romaner bygger på noggrann research. Alla fakta är belagda. Hon avskyr den sortens historisk fiktion där man planterar in moderna personer i det förflutna, förser exempelvis kvinnor på 1500-talet med ett feministiskt medvetande. Men till skillnad från historikern får hon föreställa sig det obevisbara, och hon menar att det kan leda fram till en annan form av sanning än den historikern söker:

– En historiker måste hitta logiska samband: orsak och verkan. Historikerns blick förvrids av efterklokhet. Men jag vill vara närvarande hos mina personer. De visste inte vad som väntade bakom hörnet. Det låter banalt, men man måste upprepa det: Henrik VIII visste aldrig att han skulle ha sex fruar. Han tänkte varenda gång: ah, detta är kvinnan i mitt liv!

Ändå har det funnits folk som ansett att Cromwell framställs som en för modern människa. Han har drag av Tony Soprano, den rufflige mafioson som samtidigt är en kärleksfull far. Mannen av folket vars idéer förebådar välfärdsstaten: som försöker genomföra en fattigvårdslagstiftning och vill att staten ska ge arbete åt de arbetslösa. Men allt det, påpekar Mantel, är historiskt belagt.

– Det intressanta är hur han resonerade: att fattigdom berodde på sjukdom, otur, ekonomiska faktorer. Inte på Gud eller på att de fattiga var lata. Där var han 400 år före sin tid. Och nu i England har vi gått tillbaka till åsikten att fattigdom är ett karaktärsfel.

Sagotanten har alltså tydliga politiska åsikter. Hennes senast utgivna novellsamling heter trots allt ”The assassination of Margaret Thatcher”. I den nyöversatta självbiografin ”Skuggan av ett liv” berättar hon om en uppväxt i katolsk arbetarklass i norra England. Skälen till att hon blir en historisk författare är överraskande personliga. I självbiografin skildrar hon händelserna ur barnets perspektiv: föräldrarna skiljs, fadern försvinner, hans namn får aldrig nämnas. Familjen flyttar, förvandlas till medelklass, det förflutna förnekas. När Mantel börjar sin första historiska roman, om Franska revolutionen, är det för att hon känner igen ”den gamla regimen, deras obesvärade grymheter.” Som Mantel beskriver sin mor, en kvinna som än i dag ”har makten att ställa till en kraftfull scen” om hennes version av världen utmanas.

– Despoter är likadana överallt. De ändrar reglerna. De håller en osäker. Jag hade varit med om hur det förflutna kan ändras, hur personer kunde suddas ut.

Det är därför du började skriva historiska romaner? Du blev väktaren av det förnekade förflutna?

– Ja. Jag har alltid misstrott den officiella versionen av historien.

Ingången till historien om Henrik VIII var hela tiden Thomas Cromwell. Kungens onde rådgivare, som ingen hade skrivit om trots att berättelsen är den engelska historiens mest söndertjatade. Men som Mantel skriver i biografin: man måste vänta tills man är redo att skriva en historia. Länge var hon inte redo för Cromwell. Hon var för ung, bland annat (”När jag skrev om Franska revolutionen var jag själv i samma ålder som de revolutionärer jag skrev om.”) Så, under arbetet med en annan roman, bestämde hon sig att hon skulle ägna en dag åt Cromwell. Doppa tån, så att säga.

– Då kom den till mig, inledningen som också är slutscenen. Glimten av pappans stövel som sparkar till honom där han ligger på kullerstenen. Det finns romaner som man hör som en ton i luften och det finns romaner som man ser. Denna såg jag.

Det hon såg var återigen historien om ett brutalt och despotiskt samhälle: glimten av förtryckarens stövel. Men det är inte den blodiga och sensationalistiska version vi sett i tv-serier som ”The Tudors”. Inte sex och våld, utan politik och relationer. Tonen i Mantels version av Tudortiden påminner mycket om hennes självbiografi: inte den enkla berättelse om förtryck och uppror vi känner igen från den skandinaviska litteraturens alla uppgörelsehistorier, utan någonting betydligt mer komplext, kringgående, moget. Om den smidige Cromwell, vars hela liv beror på hur han hanterar den nyckfulle tyrannen.

– Det är spelet mellan dem som intresserar mig. Och jag är villig att tolerera det motsägelsefulla. Många har tyckt att jag är en förrädare mot kvinnorna, för att jag inte tar Anne Boleyns parti i boken. De glömmer att jag presenterar Cromwells synpunkt.

Så visst är det lätt att se Hilary Mantel som sagotanten, hon som berättar en historia som redan har berättats hundra gånger förr. Själv ser hon sig som den utomstående som, med Thomas Cromwell som språkrör, har erövrat den engelska historiens centrala berättelse:

– De sa att den historien är uttjatad, överresearchad. Men jag har gjort om den. Det vi kallar engelskhet fanns i ett annat land än det där jag växte upp. Landet där det fanns stugor med halmtak, det landet var en myt och en legend för mig. Men jag har gjort det till mitt.

Fakta: Hilary Mantel

• Hilary Mantel föddes 1952 och bor i Devon, engelska sydkusten.

• 1985 debuterade hon med ”Every day is mother’s day”.

• Hon skrev elva böcker innan genombrottet med “Wolf Hall” 2009.

• Både ”Wolf Hall” och efterföljaren ”För in de döda” belönades med Bookerpriset. Mantel skriver nu på tredje delen av trilogin om Thomas Cromwell som planeras komma ut 2016.

• En tv-version av ”Wolf Hall” går just nu på BBC och sänds i SVT senare i vår.

• I går adlades hon till Dame Hilary Mantel.

Topp 3: Mantel listar sina historiska favoritromaner

• 1 Robert Louis Stevenson ”Kidnappad”

”Perfekt som roman betraktad, inte ett ord för mycket och inte ett ord för lite. En allmängiltig historia om att lämna sitt hem och bli vuxen. Det jag speciellt uppskattar är hur de historiska händelserna används i romanen.”

• 2 Chinua Achebe ”Allt går sönder”

”Ett helt samhälles sönderfall skildrat genom en enda mans historia.”

• 3 JG Farrell ”The siege of Krishnapur”

”En livlig, postmodernistisk 70-talsversion av det brittiska väldet i Indien. Visar att en historisk roman inte behöver vara allvarsam eller tråkig.”