Höj ribban, människa!

Kan man tala om en backlash för konsumtionssamhället är den här nu. De senaste årens inredningsfeber och lyxdrömmar ifrågasätts av allt fler intellektuella. Budskapet är högt och tydligt: Ingen vill veta var du köpt din tröja.

Prylhetsen, menar man, skymmer sikten för viktigare frågor - kriget i Irak, miljöförstöringen, försämringarna i a-kassan.

Som Nina Björk uttryckte det i en krönika här i DN förra helgen: "Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen."

Samma dag intervjuades Maria Sveland i Svenska Dagbladet om sin bok "Bitterfittan": "Varenda tv-kanal är fylld av inredningsprogram, vi har hur många inredningstidningar som helst - och rena bröllopsmagasin.

Budskapet är tydligt: Titta inte mer än två meter utanför din bostadsrätt."

Och nu stämmer dramatikern och författaren Sisela Lindblom in i klagokören. Den 16 april släpps hennes nya roman "De skamlösa", en svidande satir om unga stockholmare som lever efter devisen att du är vad du köper.

I centrum för berättelsen står två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska, vilka uteserveringar som gäller och vilka drinkar man bör välja. Samt, viktigast av allt: Hur det egna bröllopet ska gestaltas.

Inför boken har Sisela Lindblom naturligtvis varit tvungen att sätta sig in i rutinerna, tankesätten och jargongen runt Stureplan. Man kan se henne framför sig i Gucci-affären: Nej tack, behåll ni era väskor - jag gör faktiskt bara research!

- Jo, bekänner hon, det var ju en del av det konstnärliga projektet att gå dit. Och det är klart att det finns en lockelse i det även för mig. Jag är ingen asketisk människa, tyvärr. Jag skulle gärna vara det.

Vad vinner man på det?
- Nä, det tycker ju inte jag heller. Jag har egentligen inte velat göra en satir över en grupp människor, jag hoppas att boken är giltig för fler än dem som köper väskor på Stureplan. Det är inte människorna i sig jag vill vara hård mot, utan en mentalitet. Och den tycker jag inte om alls.

Sisela Lindblom, född i slutet av 60-talet, hör - liksom jag själv - till en generation som växte upp i relativt välstånd, i en tid när välstånd inte var något man nödvändigtvis behövde manifestera i prylar och kläder.

Vi satt på kaféer och läste poesi. 80-talets barn sitter på champagnebarer och läser Ebba von Sydow. De har bytt svart mot rosa, Franz Kafka mot Paris Hilton, Myrorna mot Manolo Blahnik. De har chihuahuor. De är, för att citera bokens titel, "skamlösa".

Men är det inte bara en fråga om stil? Är inte författarens noppiga kofta och säckiga second hand-byxor också ett mode, ett sätt att uttrycka sin personlighet?

- Det kan man hävda. Men det handlar inte bara om det. Det är något annat, något i tiden - läget har skärpts på något sätt. Det handlar inte bara om stil längre, man kan inte längre klä ner sig. Har man slitna jeans måste man kombinera med någon detalj som visar att man egentligen har råd. Det finns en större klyfta mellan dem som kan visa att de har råd och de som inte kan det.

Klass, alltså. Det som vi inte talade om när vi växte upp, eftersom det inte - trodde vi, i alla fall - hade någon betydelse. I Olof Palmes Sverige var alla lika. I dag har ministrarna svart städhjälp. Någonting har hänt. Och det handlar inte i första hand om överklass kontra arbetarklass.

- Det finns en klassklyfta mellan dem som är goda konsumenter och dem som inte kan vara det - det är en ny klassindelning. Samhället signalerar att det enda sättet att vara med i leken är att konsumera. Visst, du kan konsumera hur mycket du vill, men det kommer alltid att finnas några som inte kan konsumera på samma sätt.

Om konsumtion handlar om makt är damtidningarna maktens megafoner. Här skapas de ideal och förväntningar som hetsar unga kvinnor att slita ned sina kreditkort. Vill man spåra tidsandan börjar man med fördel här - i det skrivna ordet.

- Om man undersöker det språkliga får man veta vad den tonen skapar i människan. Jag läser massor av krönikor och bloggar, och karaktärerna i boken har blivit till genom att jag har avlyssnat språket.

Tycker du att det är ett torftigt eller ett vitalt språk?

- Jag tycker nog att det är torftigt, det är så begränsat. Det beror ju på vad man läser, men det finns nätforum för en viss sorts "Sex and the city"-tjejer - när man läser dem kommer man på sig med att vilja ha en viss väska eller en rosa plånbok. Jag tänkte på mina fuskhalsband, och började känna en lust att skaffa tjocka guldringar. Varför ville jag det? Jo, för att signalera att jag har råd med guld. Jag känner mig konstig då, det går inte ihop med vem jag är.

För några veckor sedan skrev Sisela Lindblom en ilsken debattartikel i Aftonbladet där hon gick till angrepp mot det nya P1-programmet "Stil" och dess programledare Susanne Ljung. Hon har inte direkt lugnat ned sig sedan dess.

- Jag blir så jävla provocerad av det programmet. Susanne Ljung har berättat om hur hon köper en väska för 70.000 och hänger in den i garderoben - jag tycker att det är helt vidrigt om man tänker på att det finns människor som inte har råd att åka på semester. För 20 år sedan hade man inte kunnat säga en sådan sak. Hon gör sig till företrädare för något gravt omoraliskt.

- Problemet, tillägger Sisela Lindblom, är att veckotidningarna är en plattform för kvinnliga journalister - de erbjuder kvinnor en möjlighet att göra karriär. Amelia Adamo är ett bra exempel, det är inte många kvinnor som har en sådan makt. Men vad har hon gjort? Amelia är en förfärlig, förljugen tidning, och jag är inte alls säker på att den är bra för kvinnor. Det finns ju andra kvinnliga journalister som gör bra saker, hon hyllas bara för att hon är ekonomiskt framgångsrik.

En annan av vinterns debatter uppstod kring filmen "Marie Antoinette" av Sofia Coppola. Här skildras shoppingkulturen genom historiens backspegel, den unga drottningen är ointresserad av politik men desto mer fascinerad av snygga skor. Många upprördes över att filmen inte skildrade revolutionen och de sociala missförhållanden som ledde till att drottningens "söta lilla huvud" skildes från hennes kropp.

Dock inte Sisela Lindblom.

- Jag är inte så pragmatisk att jag tycker att konst ska berätta rätt saker för rätt människor på rätt sätt. Hon skildrar något helt annat än det historiska skeendet, och det har jag inget att invända mot. Jag funderade mycket på filmen och försökte skriva något eftersom jag tycker att den är både provocerande och väldigt viktig, men det gick inte. Hon håller på med något som bottnar i samma känsla som intresserar mig - den säger något om tomrummet i konsumtionen.

Det postmoderna tillståndet?

- Ja, kanske. Man förhåller sig till tecken som man identifierar väldigt snabbt, men har inte tid att fördjupa sig i vad de betyder. Även satiren ser ut på det sättet i dag - man gör narr av människor och har roligt åt det annorlunda på ett exotiskt sätt.

Du tänker på Filip och Fredrik i Kanal 5?

- De befinner sig på den gränsen. Jag har tänkt mycket på dem. Jag kan se att det är roligt - men jag tycker fan inte om det. Jag vill inte vara en tråkig torrboll, men de har ett smart tilltal som bygger på mobbning. De utgår från en samhörighet, där man talar om någon med någon annan.

En av de mer dråpliga passagerna i "De skamlösa" beskriver ett äldre par som just har inrett sitt drömkök - de har alla de rätta köksskåpen, kyl och frys i rostfritt stål, en generös köksö mitt i rummet. Det är bara ett problem - det finns bara plats för tre personer i det överdesignade köket. Det är en grym bild av dagens prylhets.

Men en fråga återstår - kan man inte vara genuint intresserad av mode och inredning? Är inte önskan att ha ett fint hem en förlängning av 1900-talets folkhemsideologi - strävan att få det bättre?

- Jo, men vid den punkt vi befinner oss i dag kan man väl ifrågasätta om vi behöver fler soffor? Man kan åtminstone tänka på det ibland. Jag dömer inte folk för att de vill ha ett fint kök. Men jag dömer inte heller folk som inte har det. Frågan är om man inreder sitt kök för att man finner en njutning i det, eller för att visa att man har pengar. Den skamlösa känsla jag talar om är inställningen att man bara vill ha roligt och njuta av fina saker - "räcker inte det?" Den hållningen reagerar jag på. Det är en låg ribba för att vara människa.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut