Ingen dejlig babian

New York. Det tar en kvart med tunnelbanan från Manhattan till Park Slope i västra Brooklyn. På sjuttiotalet var det populära kvarter för hippies och andra frisinnade själar, i dag har familjer med barnvagnar och kulturarbetare tagit över. Ett par solstolar av trä står täckta av blötsnö på framsidan av ett hus och skvallrar om låg kriminalitet och loja sommarkvällar.

Hit flyttade den danska författaren Naja Marie Aidt för sex månader sedan tillsammans med man och två barn. Här ska de bo i tre år, i en lägenhet på bottenvåningen som en gång var en frisersalong: vita väggar och skandinaviska möbler, ett högt fönster mot gatan som ger rymd och ljus över allrummet med soffa, tv och minsta barnets korgar med leksaker.

Att bo utomlands är en gammal dröm för Naja Marie Aidt. Som artonåring fick hon sitt första barn och kom aldrig ut och reste. New York var enklast: språket var lätt och hennes man kunde arbeta som filmfotograf. Och hon kunde fortsätta att skriva. Det har hon gjort de senaste tjugo åren: poesi, dramatik och någon enstaka prosabok.

När hon fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för novellsamlingen ”Babian” var flytten redan bestämd. Pengarna kom väl till pass, men priset har varit betydelsefullt på flera sätt.

– Jag trodde inte att jag skulle få det, särskilt som Sara Stridsberg fick det året innan. Att de skulle ge priset igen till en yngre kvinna som skrivit en våldsam bok. För mig och mitt författarskap är det en milstolpe och en vändpunkt. Och boken har blivit översatt och kommer ut i länder som Tyskland och Frankrike.

Ett urval av hennes dikter översattes till svenska för några år sedan. Nu kommer ”Babian”. Det är en märklig samling noveller som utspelar sig i ett samtida Danmark. Ett oväntat möte med en vildman under en bröllopsresa i Grekland, en gift man som har homosexuella relationer vid sidan av, en man som får ett myggstick i baken med förfärliga följder.

I den starka öppningsnovellen ”Cykeltur” åker en familj med en sexårig pojke på utflykt och kommer vilse på mer än ett sätt. Den historien tog flera år ett skriva, att hitta den rätta stilen. Men hon viss­te vad hon ville.

– När boken kom ut i Danmark 2006 befann vi oss på toppen av den ekonomiska högkonjunkturen. Min idé var att skriva ”Babian” som en undersökning av den moderna människan i Norden vid den tiden: vårt fokus på individen och konsumtion, känslan av att allt är möjligt, vi kommer nog inte ens att dö för vi har det så bra.

– Samtidigt gick stresskurvorna i Danmark upp. Folk blev utbrända, våldet eskalerade på gatorna och man såg en ny form av egoism. Jag ville undersöka varför det mate­riella överskottet inte också gav ett mänskligt överskott. Varför blev man inte mer lycklig och generös? Individualismen har gjort att gemenskap och solidaritet inte länge stod i centrum, utan den enskilda människans prestation och överlevnad var det enda som räknades.

Hon valde att skriva boken genom ”att ta fatt i det fysiska”. Bort med inre monologer och psykologisk realism, in med presens och handling, drifter och kropp: smärta, begär och välbehag. Sexualiteten som befrielse, ett ställe där kroppen kan komma till ro.
Bokens titel har alltså en förklaring.

– Det som skiljer babianer från andra apor är att de lever i ett strängt hierarkiskt samhälle och att de är kannibaler. De äter varandra som straff. Boken handlar mycket om drifter och självbevarelsedrift. Man vill överleva och knuffar und­an andra på vägen.

Vissa berättelser är närmast surrealistiska, andra mer handfasta, alltid med känslan av människors behov av trygghet och kontroll. Men när som helst kan allt brista, det sköra och bräckliga under ytan. En anklagelse om snatteri, någon som flyttar in i din lägenhet.

– I ”Babian” kommer ofta något som en chock och förändrar personens kurs. Det passar novellens form. Sedan har jag använt många Stephen King-effekter – det var spännande att se vad som händer när man använder grepp från spänningslitteraturen i en annat slags prosa.

– I Danmark har vi också blivit dåliga på att hantera sjukdom, död och svaghet. Du får inte vara svag. Den sista novellen ”Myggbett” handlar om vad som sker när du tappar kontrollen över din kropp och människorna omkring dig drar sig undan.

I Nordiska rådets motivering talas det om novellernas ”illavarslande realism”. Och vissa noveller är verkligen obehagsframkallande: en ung mamma som slår sitt lilla barn, tidelag i en ladugård. Naja Marie Aidt håller med om att det är mörka historier.

– Men jag har försökt att skapa ett vackert språk. När jag föreläser frågar människor ibland varför jag inte skriver dejliga historier. Men alla vet vad lyckan är, den behöver vi inte beskriva. Det som är svårt är spännande att undersöka, allt det vi inte förstår.

– Om man läser Aksel Sande­mose, Kerstin Ekman eller Per Petterson – det är mörka historier. Möjligen finns i ”Babian” en brutalitet. Det beror på att jag har upplevt vardagen som brutal. En brutalitet i relationer mellan människor och den politiska situation som kan vara svår att förstå i andra länder. I verkligheten är den mer knuten till Danmark än jag själv vet. Det börjar jag förstå nu, när jag är här.

Här och där, New York och Köpenhamn – i lägenheten ligger en tjock samlingsutgåva av nyligen avlidna Inger Christensen på ett sideboard bredvid en vas med elegant slokande tulpaner. Här och där återkommer också hela tiden under intervjun. Naja Marie Aidt ger långa fundersamma svar, gestikulerar och skrattar gärna. Det märks att hon trivs i Park Slope, människor är vänliga och lätta att få kontakt med. I området bor många framgångsrika författare: Siri Hustvedt och Paul Auster, ­Nicole Krauss och Jonathan Safron Foer för att nämna några.

Hon kan sakna att inte längre vara en del av en litterär scen. Men avståndet ger nya perspektiv. Villkoren för amerikanska författare är betydligt hårdare än hemma, där det finns stöd och stipendier.

– Här finns poeter som aldrig ger ut en bok, utan bara publiceras i tidskrifter. Ingen ger ut en diktsamling som inte kommer att löna sig. De som skriver bra i Danmark får ge ut böcker, och så måste det vara i små språkområden.

– Och det är mycket underligt. När jag läser en dansk roman som handlar om sjuttiotalet i Danmark tänker jag: Vad det är lokalt. Det är bara danskarna som vill läsa om det här. Jag ser att den aldrig kommer att översättas, även om det är en fantastisk bok. Hade jag läst den i Danmark hade jag aldrig tänkt på det. Det är klart, att de böcker som blir översatta är de som lyfter sig över det lokala.

Vi pratar om hennes egna noveller. Även om inrikespolitiken är unik för Danmark – Pia Kjærsgaard, upplyst rasism och stängda gränser – kan nog många i Norden känna igen livsstilsstressen, rädslan, föraktet för svaghet.
 

– Först nu har jag förstått att den tidsperiod som ”Babian” skildrar snart är slut. Det blir spännande att se vad som händer. Här har vi ju Obama. När min sexåring började skolan var etnicitet och kultur deras första projekt: varifrån kommer din familj, vilken mat äter ni, hur går ni klädda. Sådant gör man inte i Danmark. Även om det är femton barn med bakgrund i Mellanöstern i en klass så är det inget vi talar om. För nu är de danska.
– Allt är inte bättre här. Men här finns en lång historia av emigration som vi inte har i Norden. För oss är integration något nytt och det tar tid. Men jag tror att man kommer betydligt längre om man säger: ”Kom med det du har, du kan bidra med något.” I stället för att säga: ”Vi har ingen nytta av det du har.”

Det knackar på dörren. Sjuttonåriga Johan (”ett svenskt namn, eller hur?”) har glömt något som han behöver i skolan och ger sin mamma flera kindpussar innan han slinker ut igen. Barnen är viktiga. Så viktiga att första tiden i New York gick åt till att få allting att fungera. På sistone har Naja Marie Aidt fått mer tid att skriva och bearbeta nya intryck. Hon talar om ”en förälskelse i alla människors historier”. Här kommer alla någonstans ifrån, en väninna från Kosovo, en annan Rumänien.

Hon gör anteckningar hela tiden, men vet att det kräver en större historia.
– Jag hade föreställt mig att jag skulle börja skriva den stora romanen. Nu har jag börjat skriva dikter. Jag registrerar, mer absurda ting, humoristiska saker. Jag vill undersöka vad det innebär att vara främmande: vad man upplever, vad som gör att man är annorlunda. Det gör jag nu. Så må romanen vänta – igen.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut