”Jag blir provocerad av folk som behöver vara lediga”

Linda Skugge är trettiofem år och bor i Sollentuna utanför Stockholm. Hon har en man och tre döttrar. Hon har startat och blivit vd för boksajten Vulkan och nyligen gett ut en kokbok. Och så har hon sagt upp sig från en av svensk journalistiks mest tongivande poster, den som krönikör på Expressen. I femton år skrev hon krönikor där, två i veckan.

En epok har gått i graven skrev medietidningen Resumé, hur vill du bli ihågkommen?
- Ja, det är ju inte som om jag hade dött. Jag vill bli ihågkommen som en av de krönikörer som verkligen förstod vad det innebär att vara krönikör. Man måste kunna slå åt höger och vänster och högt och lågt, och kunna hålla en bra nivå hela tiden. Det är väldigt tungt.

Varför slutar du?
- För att jag har för mycket att göra och då har jag prioriterat det som är roligast just nu, till exempel Vulkan och andra skrivsaker. Jag skriver både en thriller och en pjäs för Göteborgs stadsteater. Sen ska jag starta ett nytt bolag också, men där ska jag inte vara vd.

Du har gått från att vara morsan hela dagen och de unga tjejernas försvarare till affärskvinna med vd-titel. Hur gick det till?  
- Haha ... jag vill förändra den där bilden att en kvinnlig vd har knytblus och snipig min. Företagare är helt vanliga normala människor. Jag startade Vulkan av ren frustration. Jag har länge tyckt att jag besitter ganska många kvaliteter men ingen verkar ha sett dessa. Så då tog jag saken i egna händer och drog i gång Vulkan. Får jag inte sitta i nån styrelse så ser jag till att skapa mig en egen styrelse. Så enkelt är det.

Kommer tjejerna att starta eget nu?
- Jag hoppas verkligen att tjejerna kommer att göra som jag, det vill säga ta makten över sitt eget liv. Vi vill inte sitta och mögla på dåligt betalda skitjobb, vi skapar våra egna jobb. Se på mig tjejer, som entreprenör blir man glad, pigg och full av energi och liv. Det är som att vara sexton år och nykär.

Jag ville gärna komma hem till henne och se hur hon har det, men det ville inte hon. Så vi träffas på Hotel Diplomat mellan Lindas alla möten.

Hur ser det ut hemma hos dig?
- Det är väldigt … vi har ju haft småbarn i så många år, så det är väldigt mycket barnsaker överallt och väldigt stökigt.

Är det därför vi inte får komma hem till dig?
- Nej, jag har ju aldrig gjort så. Man måste få ha ett ställe som man inte visar upp i tidningen och jag visar inte upp mina barn eller mitt hem.

Telefonen ringer. Signalen låter som ett litet barn.

Vad gör du om dagarna?
- Jag är vd för Vulkan på dagtid, sen skriver jag en veckomatsedel för en sajt som heter MariaNova, jag driver två bloggar och håller på med en bok som ska komma 2009, sen skriver jag en pjäs för Göteborgs stadsteater och deadline är den 7 juni. Jag gör alldeles för mycket saker.

Vad skriver du för bok?
- En thriller som utspelar sig i Sollentuna. Jag kan inte säga så mycket.

Hur många dör?
- Det beror på … mellan två och fyra. Eller så dör väldigt många, jag har skrivit en tredjedel. Jag ska skriva mer på den nu i sommar.

Vad gör din karl?
- Jaa, jag vill ju inte prata om honom. Jag pratar aldrig om honom i tidningarna. Det är privat. Jag pratar bara om mig själv.

Okej, du den här kokboken "Mamma, jag är hungrig!". Var det din idé eller?
- Nej, det var Icaförlaget som mejlade och frågade om jag ville göra en kokbok och jag sa visst, varför inte?

När jag var liten så hade min mamma såna här Köksalmanackor... - Drömmen var ju att göra en sån, men det blir för omfattande, jag hinner inte. Jag har såna själv hemma, det är dem jag går efter när jag själv lagar mat. Tobias Holmberg som har gjort alla recepten är en gammal kompis till mig, och i stället för att göra för hela året så gjorde vi för en månad.

Framsidan, när du står i köket med förkläde och barn i köket, du ser väldigt husmoderlig ut.
- Ja, absolut. Jag tycker det är fint.

Du har varit Sveriges argaste feminist och nu syns du på ett bokomslag med förkläde . . .
- Ja, men jag är ju trettiofem år. Alltså det är ju skillnad. Man kan ju kolla på andra människor, det är väl inte meningen att man ska vara likadan som när man var arton genom hela livet, det går ju inte.

Men hur gick den här resan till?- Just det, men det är precis som med alla andra människor, det är bara att se tillbaka på sitt eget liv. Först gick man i skolan och sen hade man pubertetsångest, det hade alla, och mitt liv är som deras. De kan se hur de är när de är trettiofem år och har tre barn. Konstigare än så är det inte.

Dina åsikter har ju också ändrats genom åren?
- Jamen det gör det väl också för alla.

Men hur har din resa varit?
- Det är en för generell fråga. Jag tycker egentligen att jag har haft ganska lika åsikter genom åren. Om man skulle kolla i en gammal krönikesamling så skulle man se att det finns starka drag som följer med hela tiden.

Kallar du dig feminist nu?
- Nej, det gör jag inte för jag tycker det är så negativt laddat, tråkigt, men naturligtvis tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men jag säger inte att jag är feminist.
Telefonen ringer igen.

Varför skaffade du barn?
- Det har jag alltid velat och jag borde ha gjort det mycket tidigare. Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det. Det är väldigt spännande att få vara med om en graviditet, men det starkaste skälet är det här vardagliga som kommer när man får barn. Jag gillar att vara förankrad i vardagen och normaliteten.
- När man är ung handlar livet om "var ska vi festa i kväll?", och det är otroligt destruktivt och tråkigt, men när man har barn då tar man hand om barnen och äter bra mat, och så försöker man komma på vad den här människan gillar och så uppmuntrar man dem att göra det. Jag gillar att hamna i ett normalt sammanhang och jag gillar att bo där jag bor, i ett normalt radhusområde där alla är hjälpsamma och trevliga. Förstår du, det är normala människor.
- Jag umgås aldrig med mediemänniskor, för jag tycker att det är mycket skönare att sitta i sandlådan med mina grannar. Jag tycker det är så tråkigt att prata jobb, och "läste ni vad Croneman skrev?" Nej, jag läste inte det. Mina grannar vet inte ens vem Johan Croneman är.
Telefonen ringer.

Men du tyckte väl att det var kul i början?
- Ja, när jag var arton var det en sån här revanschgrej, då drivs man av helt andra saker. Men efter femton år ser jag det bara som mitt jobb. Jag levererar mina krönikor, fine, men det är inte högsta prioritet.

Får du inte skrivkramp?
- Nej. Det är fruktansvärt lätt att komma på ämnen att skriva om och jag har ju sån rutin. Jag har skrivit i sjutton år. Säg ett ämne så kan jag skriva om det!

Träpaneler.
- Men det är lite för tråkigt, det måste vara något i debatten.

Att alltid framföra åsikter som ifrågasätts, kräver inte det ett himla självförtroende?
- Det går ju att säga vadsomhelst, det går alltid att hitta ett svar. Eller så svarar man inte alls.

Är du någonsin helt för dig själv?
- Nej jag är aldrig för mig själv. Jag har tre barn.

När du går mellan mötena...
- Då pratar jag i telefon. Jag är aldrig ensam, och jag blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt, jag har aldrig tagit en vecka ledigt i hela mitt liv. Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt … de hittar ju på, det är bara bullshit.

Men har du aldrig känt för att ligga kvar i sängen en hel dag?
- Nej, aldrig. Och jag längtar aldrig efter att åka på semester för det är inte kul att resa med små barn. Yngsta barnet ska vara sex år, annars åker jag inte. Vissa familjer har ju helt lobotomerade ungar, det kan du skriva! Då blir folk sura, det är kul. Det är faktiskt värt en krönika, jag ska fan anteckna det. Gud vad kul!
Linda tar fram en grön anteckningsbok, slår upp en tom sida och skriver.

Vadå lobotomerade?
- De bara sitter där och är helt lugna, man undrar ju vad det är för fel på dem. Mina ungar är lite vitala. Det går inte att resa med såna barn.

Jag vill att min mamma ska bli mormor.
- Jamen det är klart du ska ha barn! Och skaffa dem tidigt så att du orkar ta hand om dem! Skaffa flera, tre är många men lagom. Två är bra också, men tre, det är en ext­ra krydda. Men man måste vara beredd på allt jobb, man kan inte ha tre barn om båda jobbar heltid. Det är barnplågeri. Då måste man använda en av lönerna till barnflicka. Mina föräldrar hjälper oss med våra. Jag har ju flyttat hem för att ha nära till dem och de hjälper mig i allt. De är värda varsitt Nobelpris och tio miljoner var. Faktiskt.

Hur var det att lämna stan?
- Jättebra. Det gick inte att få ihop det annars, jag behövde mina föräldrar i närheten. Och här kan barnen gå ut själva. Till och med den minsta, hon är ute på altanen när jag lagar mat.

Blir man inte isolerad?
- Om man tror det så förutsätter man att alla är idioter i Sollentuna. Det är folk överallt, då umgås man med dem. Nej, vi blir inte isolerade för vi har trevliga människor runt omkring oss.

Du ska inte ha en hund då?
- Jag hinner inte. Det skulle vara helt fantastiskt, men jag måste inse mina begränsningar. Jag skulle inte fixa en hund i det här läget. Det blir inte bra.

Dina böcker är fyllda med tonårs­ångest, och snart är dina barn tonåringar. Hur ska du handskas med det?
- Jag började ju jobba när jag var så ung, arton. Om tio år är min dotter arton. Jag skulle aldrig uppmuntra henne att ta det jobb som jag har. Jag skulle råda henne att skaffa en riktig utbildning och sen skaffa ett jobb där man inte är i allas blickfång. Jag rekommenderar ingen mitt jobb.

Hur är det att vara i allas blickfång?
- Men jag tycker inte att jag är det. Det är inte så att folk pekar på mig på stan.

Men det är många som läser det du skriver.
- Ja men jag gör så här, jag skriver och sen gör jag så här: babababa.
Linda sätter händerna för öronen.
- Jag läser inte artiklarna, och när DN Söndag kommer med den här intervjun kommer den att gå direkt i pappersinsamlingen. Jag gillar inte att vara i tidningen.

Så du läser aldrig dina egna krönikor?
- Nej, jag köpte aldrig Expressen när jag hade skrivit. Det låter helt sinnesjukt. När jag var arton gjorde jag det, men då hade jag ett bekräftelsebehov. Nu är jag trettiofem och har skrivit i sjutton år.

Varför skriver du?
- Det är ett jobb. Det är ändå kul. Allt som jag får betalt för fortsätter jag med. Jag skriver och så skickar jag en faktura. Sen sitter jag med barnen någonstans. Ungefär så.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut