Jan Stolpe är Platons svenska röst

Öppnar man en av Platons dialoger kan man förvånas över hur modernt han berättar. Dialogen ”Charmides” krokar in läsaren med en vardaglig och samtidigt dramaturgiskt effektiv öppningsscen: Sokrates, nyss hemkommen från ett fältslag, går in på en idrottsanläggning där några av hans bekanta sitter. De vill förstås höra nyheter från kriget..

Här kunde man vänta sig att en 2 400 år gammal text skulle fastna i en lång uppräkning: den och den, son till den och den, stupade i strid, men just där klipper Platon, som en romanförfattare skulle ha gjort.

Diskussionen om fältslaget skjuter han åt sidan med en halv mening, för att sedan gå vidare till det som verkligen intresserar honom. När han skiftar tonfall och avbryter ett alltför högstämt tal med en blinkning till publiken, eller när han förpackar en bråddjup diskussion i en lättsam, ironisk ramberättelse, som i ”Charmides” eller ”Faidros”, är en modern läsare genast med på noterna.

Eller misstar vi oss på honom här? Lurar vi oss att tro att han är mer modern än han är?

– Ja, det gör vi nog, för sådana här berättargrepp var vanliga på teatern, säger översättaren Jan Stolpe. Jag tror säkert att Platon har inspirerats av scenkonst: tragedierna, men även kome­dierna. Man ska inte underskatta vad grekerna lyckades åstadkomma i berättartekniskt hänseende. Berättartekniken är väl utvecklad även hos Homeros, med direkta klipp in i någon konkret scen. Sedan har vi kommit tillbaka till sådana grepp via långa omvägar.

Via romanen?

– Ja, romanen framför allt. Det spännande med Platon är att han är oss främmande och samtidigt nära. Det är väldiga avstånd mellan oss. Han är jävligt konstig för oss på många sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så finns det alla lägen däremellan. Det är en ständig svängning mellan auktoritära, odemokratiska idéer och en djupt humanistisk inställning. Just det där spelet mellan vad man upplever som omedelbart förståeligt och sådant som är konstigt för oss måste komma fram i översättningen.

Jan Stolpe har översatt Platons samlade skrifter, ett arbete som tagit honom tio år. Med det sjätte och sista bandet, som utkommer den 23 september, har det blivit närmare 3 000 sidor. Platons samlade skrifter är inte vilket översättningsjobb som helst: fotnoterna och litteraturförteckningen i varje band ger en antydan om de filosofistudier som har krävts..

Den senaste Platonöversättningen gjordes av Claes Lindskog på 1920-talet. Stolpes översättning innehåller texter som aldrig tidigare har funnits på svenska: brev, epigram och dialoger som tillkommit i kretsen kring Platon har tagits med, även om han i vissa fall inte anses ha skrivit dem själv.

Stolpe är en av Sveriges mest meriterade översättare, börjar man räkna hittar man omkring hundra titlar som han översatt ensam eller tillsammans med andra. Men så här säger han själv:

– Översättarrutin är farliga saker. En översättare kan arbeta upp en väldig rutin och få alla texter läsbara, men de kanske inte ska vara fullt så läsbara. Man får akta sig för att anpassa sin författare för mycket. Är det speciellt och säreget – och det är det nästan alltid när det handlar om stora författare – då ska det vara speciellt och säreget på svenska också.

Hur skulle du beskriva författaren Platon?

– Platon har ett otroligt stilistiskt spektrum. Han kan skriva i många olika tonfall och stillägen, också inom samma dialog. Det kan vara enkelt och vardagligt, det kan vara otroligt poetiskt och högtravande, och det kan vara tungt och visionärt. Och det är just det som är det roliga med honom, att efterbilda det här, men det är mycket sällsynt bland Platonöversättare att de gör det. Lindskog anstränger sig inte särskilt mycket för att variera.

Finns det en förbisedd Platon, som du skulle vilja lyfta fram?

– Över huvud taget det levande och växlande hos honom, att det är så mångsidigt och faktiskt ganska öppet åt olika håll. Sedan finns det ju rent satiriska drag hos honom, framför allt i ”Gorgias”, som är väldigt frän, och den lilla dialogen ”Menexenos”, som är en enorm satir över patriotisk retorik. Och så finns den här spelande ironin, som man aldrig kan vara säker på var den dyker upp och var den försvinner. Och det är det man ger sig i kast med när man går in i Platon. Man är inte säker: På vilket plan är han just nu?

Han kan vara oväntat fri i tanken, säger jag. Som i ”Euthyfron”, när han låter någon säga att gudarna är bra för oss för att vi kan offra till dem och be dem om saker, för att sedan vända på resonemanget och låta Sokrates fråga: Men vad är vi egentligen bra för, ur gudarnas synvinkel?

– Platon sparkar ju ofta ut väggar på ett överraskande sätt. Det är det som gör att man misstänker att vissa dialoger inte är skrivna av honom, därför att de är så rätlinjiga, till exempel ”Alkibiades 1”. Det är en exemplarisk Sokratisk dialog, men den går så rakt fram hela tiden, det gör ju sällan Platons riktiga dialoger. Det finns inga överraskande snedsteg i den, och det har varit ett argument mot dess äkthet.

Platons motvilja mot död kunskap och förstelnade fraser är också något en modern läsare känner sig hemma i, har jag tänkt medan jag läst på inför intervjun med Stolpe. Därifrån kommer hans krav på färska, exakta metaforer: människosjälen har kluvits i man och kvinna som när man delar ett kokt ägg med ett hårstrå, skriver han i ”Gästabudet”. Därifrån kommer också hans misstro mot det skrivna ordet.

Han skriver insiktsfullt om den skrivna textens oförmåga att förmedla levande kunskap, och hans lösning på problemet är lika elegant som den är praktisk: det är därför han skriver dialoger. När dialogernas frågande och undersökande stil fungerar som bäst stimulerar de läsarnas egen inre dialog, och det Platon vill nå fram till kommer som ett svar inifrån dig själv, med din egen röst. Du kommer fram till slutsatser, som ibland är ordlösa, på egen hand. Därmed lyckas texten överföra ett budskap som inte kan skrivas ner, och som inte glöms bort i första taget.

Men är han inte retoriker snarare än filosof? undrar jag. Han övertygar med retorik snarare än med filosofiskt underbyggda resonemang. Även hans sätt att ställa upp enkla motsatser gör honom retorisk; dialogernas diskussion bygger alltid på att en sak ställs mot dess absoluta motsats. Han verkar vara främmande för tanken att vi kan vara tvungna att leva efter ett antal högsta värderingar som sinsemellan är oförenliga, som frihet och rättvisa.

– Det finns en omfattande kommentarlitteratur till Platons dialoger, svarar Stolpe, där särskilt anglosaxiska filosofer har gått igenom sådant här i detalj och visat på massor av ohederliga grepp, glidningar i resonemanget och rena svindeln här och där. Och när Platon ska ta upp riktigt svåra saker, då släpper han ju all argumentation och berättar myter. Han blir visionär. Men det gäller att läsa Platon efter de antika förutsättningarna, det är sällan en systematisk genomgång av ett ämne i modern mening. Han skjuter in sig mot någonting, försöker ringa in någonting. Och Platon är ingen systematiker. Han måste ompröva sina medel varje gång han skriver, det finns inget sammanhängande system i hans skrifter.

Du har valt ”form” i stället för ”idé” i din översättning. I ”Staten”, där Sokrates förklarar idéläran genom att tala om soffor, blir han nu tvungen att säga att det bara finns en enda form för soffor – vore det inte bättre att säga att soffor kan ha många olika former, men att det finns en gemensam idé bakom dem alla?

– Att jag inte vill ha ”idé” beror på att begreppet är besmittat av en lång filosofisk tradition, nämligen den idealistiska platonismen, där man talar om Platons idélära som någonting helt annat än Platon säger att den är. Platon är på jakt efter att formulera erfarenheter som ingen har formulerat före honom. Han har ingen färdigutvecklad begreppsapparat till sitt förfogande, han fick forma sina egna termer under arbetets gång. Han använder vardagliga grekiska ord och så småningom laddar han dem med ett pregnant eget innehåll.

– Jag försökte få fram det när jag började med Platon, att använda vanliga ord, men också, när han kombinerar vanliga ord på ett originellt sätt, att göra det lite konstigt även på svenska. Som ett led i denna allmänna strävan har jag valt ”form” för att komma bort från hela idéköret, som är traditionellt och bedrägligt välbekant. Jag vill inte att det ska vara välbekant. Att skriva ”form” i stället för ”idé” är heller inte originellt på något sätt, det är det ve­dertagna i det anglosaxiska språkområdet, och vanligt i Frankrike.

Efter Platon är Stolpes nästa projekt en nyöversättning av Montaignes ”Essayer”. Med sina ”Essais” (prövningar), som utkom första gången 1580, lade Montaigne grunden till essägenren. Han beskrivs ibland som en bildad herre som isolerade sig i sitt torn och skrev bara för sitt eget nöjes skull; i själva verket blev essäerna en litterär succé och de kom i flera utökade upplagor under Montaignes livstid. De översattes snabbt till italienska och engelska – Shakespeare läste dem.

Jan Stolpe har tidigare översatt essäerna 1986–92; nyöversättningen sker på hans eget initiativ. Han är inte nöjd med stilen i översättningen, säger han, dessutom har en ny edition av originaltexten utkommit.

Att översätta Montaigne är bland det roligaste du har varit med om, har du sagt.

– Ja, Montaigne är en person som berättar så mycket om sig själv på ett sakligt och skarpsinnigt sätt, en mänsklig och levande röst. Han har en välgörande skeptisk grundinställning till saker och en fantastisk förmåga att genomskåda hyckleri. Han tar stenhårt avstånd från häxbränning, dödsstraff och intolerans.

– Det finns ju många parallella budskap hos honom, men något som jag tycker är intressant hos honom, det är när han talar om att varje människa måste ha ett bakre rum i sitt liv, där man drar sig undan och där man är sig själv. Den här dubbelheten, att spela en roll i det sociala livet och vara en oberoende människa ett steg bakom, är mycket spännande hos honom. Hans beskrivningar av det är mycket tidiga och väldigt förebådande. Jag har inte stött på den hos någon samtida till Montaigne, säger Jan Stolpe.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut