Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Jenny Lindh: ”Det kan finnas vissa skäl att vara livrädd för bibliotekarier”

Foto: Shock-O-Rama Cinema/Courtesy Everett Collection/IBL

Livrädd för bibliotekarier – vad ska jag göra?, skriver läsaren Erik. Jenny Lindh svarar.

Fråga bibliotekarien
Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur. Mejla till litteratur@dn.se

Jag måste erkänna: jag tycker att bibliotekarier är asläskiga. För mig känns ert påklistrade lugn och er ordningssamhet som en psykopatisk fasad som döljer mordisk aggressivitet. Faktum är att bibliotek överlag skrämmer mig av den anledningen. Kan det bero på att pappa levde med en galen bibliotekarietant när jag var liten? Nu ska jag hursomhelst börja plugga och skulle verkligen behöva överkomma min biblioteksskräck. Folk fnissar när jag berättar och hittills har jag inte mött någon förståelse.

Erik

Svar: Kära Erik. Det är visserligen sant att de flesta förknippar bibliotekarier med läslust snarare än med yxmord men du skulle åtminstone bli förstådd av Stephen King, skräckmästaren som skrivit ”Bibliotekspolisen”. Den novellen är det mest blodisande som skrivits om bibliotekarier och bibliotek – eller var det åtminstone fram till i höstas då Sverigedemokraterna lämnade in en riksdagsmotion om biblioteksfrågor – och inleds med att försäkringsförmedlaren Sam Peebles promenerar till bibblan för första gången sedan barnsben. Sam vill låna inspirerande citatböcker till sitt middagstal på den lokala Rotaryklubben men fylls av onda aningar framför entrén. Plötsligt känns biblioteksbyggnaden lika läsfrämjande som en fuktig krypta. Den dystra granitfasaden med sina minimala skottgluggsfönster påminner om inkvisitionens fängelsehålor och stirrar mot honom likt ett bistert ansikte av sten.

I verkligheten finns det få bibliotekarieutbildade mördare.

Det fina med Kings novell är att Sam, som precis som du drabbas av biblioteksskräck, gaskar upp sig och bestämmer sig för att stanna kvar på biblioteket. Det tråkiga är han borde ha gått hem. Några minuter senare straffas han nämligen skoningslöst av den mordlystna Ardelia Lortz – ett slemsugande monsterspöke med hundmatsandedräkt, bibliotekarieexamen och stalkerpersonlighet. Men att det går illa för Sam – och ännu värre för barnen som besöker Ardelia Lortz sagostunder – betyder inte att du behöver vara nervös, Erik. Precis som filmerna ”Chainsaw Sally” (bibliotekarie med motorsåg), ”Wilderness” (bibliotekarie är varulv) och Dario Argento-klassikern ”La Chiesa” (katolsk bibliotekarie blir besatt av demon) är ”Bibliotekspolisen” fiktion. Inte verklighet. I verkligheten finns det få bibliotekarieutbildade mördare. På rak arm kommer jag bara på två eller tre: den skjutglade Texas-bibliotekarien Alan Godin som mejade ner en kollega under ett arbetsplatsgräl, den brittiska folkbibliotekarien Harvey Richardson som ströp en småbarnsmamma (och misstänks för ytterligare ett antal mord på unga liftare) samt, förstås, Kajetan Poznański: den polska bibliotekarien som tuttade eld på sin språklärarinna – efter att först ha halshuggit henne med ett samurajsvärd. Den 28-årige poesiälskaren Poznański greps i fjol men var länge en av Europas mest eftersökta rymlingar. Strax innan dådet publicerades hans ambitiösa dikt ”Hannibal Lecters gästabud”, skriven på latin, av en polsk litteraturtidskrift. Med rader som ”ät, käraste – din kärlek ger mig styrka” hyllade pedanten Poznanski sin ordningsamme, människosmaskande idol. Personligen blir jag inte stärkt av likdelar. Jag föredrar definitivt bibliotek som är öppna mötesplatser framför bibliotek som är öppna massgravar, men känner ändå viss tacksamhet gentemot de boksorterande bödlarna som får bibliotekarieyrket att framstå som farligare och aningen mer coolt (av samma anledning smickras min inre djävulsdyrkare varje gång kollapshögern använder uttrycket ”batikhäxa”). Med andra ord tar jag inte illa upp, Erik. Tvärtom – jag skulle rentav vilja träffa dig någon kväll och prata ut ordentligt om din biblioteksrädsla. Det behöver inte ske vid informationsdisken, som gör dig så orolig. Vi kan ses på en helt annan plats. En ostörd, förslagsvis.

 

Har jag slagit ljudboksrekord?

Jag har legat sjuk och maratonlyssnat på en engelsk ljudboksinläsning av ”På spaning efter den tid som flytt”, och är nu övertygad om att jag har slagit ett rekord. Kan jag fortsätta skrävla eller finns det ännu längre ljudböcker att ta sig an därute?

Soraya

Svar: Det beror på hur man räknar, kära Soraya. Visst är ”På spaning” ett vidunder som i ljudboksform kräver sitt utrymme, 153 njutningsfulla timmar för att vara exakt, och när den utgåvan kom lanserades den också skrytsamt som ”världens längsta ljudbok”. Själv blev jag upprörd. Eftersom ”På spaning” består av sju romandelar vore det väl i så fall mer rätt att utse till exempel Robert Jordans monstruösa draksvit ”Wheel of time” till vinnare? ”Wheel of time” klockar ju som vi alla vet in på 461 timmar och 25 minuter (alternativt 19 dagar, 5 timmar och 25 minuter – och vid det laget tar du gärna avsked av de 1880 pantalongklädda karaktärerna). Men som många andra tioåriga pojkar konsulterar jag helst Guiness Rekordbok i sådana här tvistemål. Och Guiness, som ignorerar romansviter, anser att istället att det är litteraturkritikern Takaaki Yoshimotos blott 115 timmar och 43 minuter långa bok ”50 lectures” som förtjänar förstaplatsen. Med tanke på att ”50 lectures” består av ”innehåll från Mr Yoshimotos föreläsningar från 1960- och 70-talen” misstänker man att de har vägt in handlingen i sitt längdrekord.


3 x BIBLIOTEKARIEN

Bibliotekarien rekommenderar

Så kom det till slut, beviset för att Dagens Nyheters satsning på engelskspråkiga artiklar riktade till en internationell publik har burit frukt. Härom veckan lanserade nämligen New York Times ansedda kulturdel en fråga bibliotekarien-spalt som tveklöst är hängivet inspirerad av denna. ”Match Book – an Advice Column for Book Lovers” styrs visserligen inte av en bibliotekarie och ägnar alarmerande lite utrymme åt halvdana skämt, men annars är allt sig likt, och ni frågvisa bokälskare har härmed min tillåtelse att surfa in New York Times webbsida och börja mejla.

Bibliotekarien hyssjar

Natalya Sharina, chefsbibliotekarie på det statliga biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, sitter sedan oktober 2015 i husarrest anklagad för att ha lånat ut böcker av en ukrainsk nationalist. Nu kampanjar Norska biblioteksföreningen tillsammans med norska PEN och Amnesty för att få henne frigiven. Varför motsvarande svenska organisationer avstår engagemang är oklart. På www.norskbiblioteksforening.no finns hursomhelst färdiga brev till ryska myndigheter som kan användas även av svenskar som vill visa stöd för Natalya Sharina.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Gamla böcker luktar gott. Det vet alla. Men vad luktar gamla böcker? Kaffe? Gubbe? Solbränd hud med inslag av get? Tack vare vetenskapen vet vi snart mer. Genom att klassificera mängder av doftutlåtanden har brittiska forskare konstruerat ett avancerat analysverktyg kallat ”The historic book odor wheel”. Syftet med detta märkvärdiga odörhjul är, bland annat, att i framtiden kunna återskapa det förflutnas dofter. Är det inte rörande? Den dag då samtliga böcker försvunnit från jordens yta kan världen åtminstone lukta bibliotek.

Läs fler frågor till bibliotekarien