Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Jenny Lindh: Möjligen skulle nakna läsare i grupp fungera även i Sverige

Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam i Sandhamn.
Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam i Sandhamn. Foto: TT

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fråga Jenny: Mejla till litteratur@dn.se

Vad tror du om en bokcirkel för nudister?

Fråga: Jag är kulturälskare och naturist. Nyligen slog det mig att jag skulle kunna kombinera dessa ”passioner”. Varför inte dra i gång en naken bokcirkel? Låta kropp och själ mötas i givande samvaro vuxna livsbejakare emellan? Tyvärr har jag inte fått det gensvar jag hoppats på bland naturistvänner. Jag funderar nu på att fråga övrig bekantskapskrets alternativt utvalda kollegor på arbetsplatsen, där jag omges av läsglada människor. Samtidigt är det ett initiativ som riskerar att missuppfattas. Vad tror du? Är det en god idé att gå vidare med?

Cirkelsugna ”Pelle” (som egentligen heter något annat men använd gärna detta alias i tidningen)

Svar: Kära Pelle. När du först kontaktade mig för ett par månader sedan ville jag stoppa alla försök att fråga vänner och kollegor, i synnerhet via gruppmejl med ämnesrad av typen: ”Vill du vara med i en nakenbokcirkel med mig?” Men plötsligt känns idén tilltalande. Plötsligt känns det inte omöjligt att din chef skulle öppna ett sådant mejl, klia sig i skägget och svara: ”Hemskt gärna, Pelle. Ska vi börja med Virginia Woolfs ’Orlando’?”

Min omsvängning beror inte enbart på vårkänslor eller på att den senaste tidens löpsedlar har varit ovanligt kroppsnära – även om jag villigt erkänner att jag läst mer om Alexander Skarsgårds välsvarvade penis än om Brexit och jublade åt de nya forskningsrönen om Tyrannosaurus Rex (som avslöjar att urtidsödlan var en ömsint älskare). Men det som framför allt förändrat mig är en grupp brittiska gentlemen som ägnar sig åt offentlig högläsning av klassiska verk. Herrarna i Naked Boys Reading, som de kallar sig, blottar sig regelbundet på ett av Londons hippare hotell och är numera så efterfrågade att de turnerar internationellt.

Stämningen hos Naked Boys Reading beskrevs häromveckan målande i The Guardian – tidningen vars journalistik för övrigt är svenska kulturskribenters motsvarighet till en välsvarvad penis – som ”en möhippa kapad av ett spoken word-event”. Trots att möhippor skrämmer mig nästan lika mycket som spoken word-event blev jag så uppeldad av artikeln att jag inom loppet av någon timme hann planera weekendresa till London, googla Naked Girls Reading (burleskflickorna som inspirerat pojkarna), läsa om Frödings ”En morgondröm” (den sedlighetssårande dikt han skrev strax efter det ökända nakenpartyt på Sandhamn och strax efter att han spatserat kalsonglös genom en hotellkorridor) samt damma av en gammal bok av Victor Hugo – mig veterligen den ende författare som skrev romaner naken (genom att överlämna alla klädesplagg till betjänten tvingade han sig själv att stanna inomhus och hålla deadline). Jag ignorerar dessutom mitt inre Kerstin Thorvall-alarm och hetslajkar mängder av foton på de nakna pojkarnas Facebooksida. En av bilderna föreställer en hårig best som skyler sitt kön med det kommunistiska manifestet. På Instagramkontot dröjer jag länge vid en anemisk Adonis som koncentrerat läser ur Iris Murdochs ”A fairly honourable defeat”.

Skulle Naked Boys Reading fungera i Sverige? Säkert, med tanke på att de medvetet prioriterar texter skrivna av kvinnor och objektifierar sig själva utifrån en genomtänkt genusstrategi. Kanske inte, med tanke på att de använder humor. Och eftersom det fortfarande inte är möjligt att skämta i ”Babel” utan att Expressens kulturredaktion startar debatt om samtidens bildningskris kan det ta lite tid innan vi vågar anamma litteraturens nya uppsluppna nakeneufori. Men det är här du kommer in som pionjär, Pelle. Ta med dig kollegorna på studieresa vuxna livsbejakare emellan och gör det helst redan i morgon, när Naked Boys Reading gör ett lunchframträdande på Ace Hotel. De läser Virginia Woolfs ”Orlando”! Själv scrollar jag Insta och Facebook.

 

Kan min nysande syster vara bokallergiker?

Fråga: Hej Jenny. Kan man vara allergisk mot böcker? Min syster nyser och får rinniga ögon när hon kommer hem till mig och min man, trots att vi inte har pälsdjur. Hon är själv av åsikten att det är min mans stora boksamling hon reagerar på, men jag är skeptisk. Hon är oroligt lagd och överdriver ofta.

Eva

Svar: Hej Eva, ja, faktiskt kan man vara allergisk mot böcker! Fråga större delen av mänskligheten om du tvivlar. Höhö. Men lågavlönad kulturarbetarsarkasm åsido: det är förstås inte böckerna i sig som orsakar reaktionen utan bokdammet, som i sin tur kan innehålla spår av en mängd olika allergener: katt, hund, matrester, kvalster och så vidare. Har systern gjort efterforskningar på nätet? Då förstår jag om hon är orolig. Det finns oseriösa sidor som framställer dammiga böcker som en dödsfälla i paritet med kemisk stridsgas. Och visst, som romanälskare skriver jag naturligtvis under på att böcker orsakar allt ifrån lungcancer till depression och hjärtattack, men jag blir skeptisk när undersökningarna gjorts i samarbete med en webbshop för skyddsglasögon. För de flesta hjälper det att dammsuga och vädra. Dock inte för stackars 22-åriga studenten Kirsty Ashman, som enligt en intervju i Daily Mail tvingades avsluta sina universitetsstudier eftersom hon fick akut astma av bibliotekets kurslitteratur. Ashman poserar med en gigantisk andningsmask och säger till tidningen: ”Inte en chans att jag kan plugga engelska, de böckerna är alldeles för dammiga.”

Bibliotekarien x 3

Bibliotekarien rekommenderar

Det skrivs som bekant orimligt många deckare om den sömniga kalkstensidyllen Gotland men alldeles för få om djävulssekter i Stockholms innerstad. Dessbättre är bibliotekarien Mattias Leivinger och skräckförfattaren Johannes Pinter aktuella med en trilogi som dryper av ockult berättarglädje. I första delen, ”De mörkermärkta”, lär vi känna stenhårda polisen Iris Riverdal vars hobby är så kallad ”body suspension” – upphängning i vassa krokar. På halsen får denna sympatiska självplågerska en rejält blodig mördarsoppa kryddad med Swedenborgianska mystikinslag.

Bibliotekarien hyssjar

Som om det inte vore nog med terrordåd, klimathot och nyfascismens segertåg över världen: Adrian Mole har just fyllt femtio. Detta meddelar brittiska tidningar (som i sin tur fått en flash från Telegrambyrån För Ångestfrämjande Nyheter). Om den bedårande kvasiintellektuella skolpojken från Sue Townsends dagboksserie – sönderälskad av alla oss som tultade mot bokhyllan på åttio- och nittiotalet – närmar sig farfarsålder säger det nämligen något även om oss. Exakt vad minns jag dock inte. Något om rullatorer, kanske. Kranskärl. Håravfall. Barnlitteratur?

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

I dag den 8 april, när det är prick 23 år sedan Kurt Cobain hittades död, sniffar jag vördnadsfullt på rockikonens favoritroman ”Parfymen”. Patrick Süskinds kioskvältarthriller om en 1700-talsseriemördare med övermänskligt luktsinne har fortfarande förmågan att hypnotisera och tillhör den ovärderliga skara romaner som förvandlar bokhatare till dyrkare (Nirvanalåten ”Scentless apprentice” som inspirerats av ”Parfymen” lär dock inte göra någon till grungefan). Perfekt att ge i present till en skeptisk tonåring, förslagsvis tillsammans med en deodorant – helst av märket ”Teen Spirit” förstås.