DN Bok

Jentan som inte ville vara liten

Linn Ullmann, 11 år, fick följa med mamma till Oscarsgalan i Los Angeles 1977. Liv Ullmann var nominerad till bästa skådespelare för rollen i Ingmar Bergmans ”Ansikte mot ansikte”.
Linn Ullmann, 11 år, fick följa med mamma till Oscarsgalan i Los Angeles 1977. Liv Ullmann var nominerad till bästa skådespelare för rollen i Ingmar Bergmans ”Ansikte mot ansikte”. Foto: (c) Bettmann/CORBIS

Hur skriver man om en barndom med ovanligt kända föräldrar? Linn Ullmann kopplar ett suveränt grepp om sitt svårhanterliga material. Maria Schottenius gläds åt ”De urolige”.

Roman

Linn Ullmann
”De urolige”
Forlaget oktober

Linn Ullmann och hennes far Ingmar Bergman planerade att skriva en bok tillsammans. I två år pratade de i långa samtal, på telefon mest, om hur de skulle lägga upp arbetet. Men när Linn Ullmann väl kom med sin nyinköpta – marknadens bästa – bandspelare till Hammars på Fårö och de skulle sätta i gång var det för sent.

Hennes pappa var för gammal. Han satt i rullstol, hade börjat glömma, tappa ord och tankar. De gjorde några inspelningar, lite darriga, men något hade hänt med tekniken så när Linn Ullmann skulle lyssna på bandet efter faderns död var något fel. Hon hade ljugit när hennes pappa frågade om hon hade kollat ljudet. Sagt ja. Stor pinsamhet.

Bandspelaren försvann och var borta i flera år. Men så dök den upp och en son lyckades ordna så att det gick att uttolka samtalet, som sedan kunde transkriberas.

Den bok som var planerad blev alltså inte av. Däremot kom det till en annan, ”De urolige” (på svenska till hösten) där Linn Ullmann skapar en text om sina föräldrar Liv Ullmann och Ingmar Bergman – och om sig själv i relation till dem. Men de har inga namn. Det är faren och moren och jentan. Och alla tre är de oroliga människor.

En lysande titel och en märkvärdig bok på 400 sidor, som tar hela min uppmärksamhet. Det var nog tur att Linn Ullmann fick göra jobbet på egen hand och kanske också tur att bandinspelningarna inte fungerade något vidare.

Författaren, som hunnit bli både kulturjournalist, romanförfattare och snart 50 år sedan den dag hon var ”jentan”, kopplar ett suveränt grepp om detta svårhanterliga material, hennes världsberömde Fårögubbe till far, ikoniska skådespelare till mor och hennes egen tämligen röriga Oslo–USA–Fårö-uppväxt. Hon tar ett kraftfullt nacksving på hela denna kropp och kastar den i mattan. Voilà.

Jag intervjuade Linn Ullmann häromåret i Oslo och minns hur hon inför vårt samtal ordnade med ljuset i rummet, med gardinerna, lamporna. Det var viktigt att vi satt och talade i ett lämpligt ljus. Och just hennes noggrannhet med detaljer syns genom hela gestaltningen i boken. Det finns ju näraliggande exempel på närmast karikatyrmässig noggrannhet och kontrollbehov (hennes far hatade exempelvis att resa eftersom främmande platser, gator, rum, ansikten omöjliggjorde planering och rutiner), men hos Linn Ullmann finns det en attraktiv kombination av öppenhet och kontroll.

Trots att man som läsare befinner sig i korsdraget mellan tre allt annat än lugna människor är man i trygga händer. Läsaren litar på författaren, som i sin tur litar på att hennes stränga och precisa urval fungerar. Förmodligen har det med styrkan i minnesbilderna att göra. Det som legat lysande i minnet genom åren tar sig in i boken, inte det andra.

Detta kan vara den fräna stanken av kattpiss hos uppfödaren utanför New York, barnflickornas gryträtt med små vita ben som sticker upp, mammans sångnummer på musikalen på Broadway där hon inte träffar ”en endaste ton i en endaste sång”. Eller mammans stora öron, känslan av att krypa intill henne och stryka bort allt hår från hennes ansikte, då ”kom hennes öron till sin rätt”. Eller moderns svarta ögonmakeup – som alltid satt kvar även om dottern försöker gnida bort det med spott. Hon jämför sig, ”jentan”, med sin mamma, ”kvinnan” och tänker att om hon kokar sin mamma i tusen grader, så är det som återstår själva destillatet – kvinna.

Hon har glasklara bilder från somrarna på Fårö med fadern som i sitt hus omgav sig och sin omgivning med rigorösa regler och fasta tider. När han skrev ”fick han inte under några omständigheter störas”. Klockan sex varje dag serverades middag, som hans sista fru Ingrid hade lagat, alltid god, och så fick man akta sig för alla faror, till exempel aldrig röra det som sköljdes upp på stranden, det kunde vara giftigt. Han kallade flickan ”sin Stradivarius”.

Boken uppehåller sig länge vid barndomen, uppväxten med modern och hennes frånvaro, som skapar ett hål av längtan. Men sekvenserna åker utan problem fram och tillbaka i kronologin. De är alla sammanfogade med bandupptagningarna av fadern, den sista gjord i maj 2007, två månader innan han dog 30 juli. Dialoger som håller samman texten på ett lite besynnerligt sätt. Det är verkligen inget samtal som flyter. HAN hör inte så bra, så HON frågar om och HAN upprepar. Det blir ofta lite komiskt. Bullen i hans mun gör det svårt att uttala vissa ord, som ”kommer i kläm mellan tunga, bullen och läpparna”.

En annan gång efter lite ömhetsbetygelser frågar han hur gammal hon egentligen är: HON: Fyrtio.HAN: Fyrtio, bevare mig väl! Är du så gammal?

Och när hon råkar spilla vatten ner över halsen på sin gamle far mumlar han ”Jävla kärring”. Hon ber om ursäkt, förlåt pappa. Och han säger ”det som skulle bli hans sista ord till mig”: ”Jävla kallt… jävla kärring.”

Vid ett par tillfällen går det ilningar genom texten. Det är när författaren har mist sin far, och hennes man lite senare också har mist sin. Och hennes man ”har fallit för en flicka med mörkt, långt hår och smala handleder”.

Bara så, en kort outhärdlig smärta.

Det är inte lätt att vara vuxen, men barndomen är svårare ändå.

Jentan som inte tyckte om sitt namn och aldrig tyckte om att vara barn, skriver hjärtskärande om att vara barn. Med viss kyla, även i varma stunder.

Sammantaget är det trollbindande. Hur Linn Ullmann än glider mellan tider och platser, känslor och iakttagelser, har hon mitt öra oförtrutet. Och det känns nästan som om de fem tidigare romanerna var en uppmjukning för att hon skulle kunna skriva just den här boken.