Juli Zehs framtida mardröm

Litteraturen i Tyskland går mot det mer politiska. Och ett av dess stjärnskott, Juli Zeh, ser en mörk framtid för individens frihet. I hennes nya roman ”Corpus delciti”, som utspelar sig 2057, har samhället blivit ett paradis av hälsa och trygghet. Och samtidigt: total kontroll.

Juli Zeh är 34 år, mest författare, men också jurist med en avhandling i internationell rätt på väg. Hon är redan flerfaldigt prisbelönt och har ett grandiost cv fullt av viktiga utlandsposteringar, fackböcker, romaner, pjäser och artiklar, vid sidan av sina två universitetsexamina. Bor gör hon utanför Berlin i ett stort Villa villekulla-aktigt hus, där hon emellertid aldrig tar emot journalister. Så jag ska träffa henne i en övernattningslägenhet i det centrala bostadskvarteret Schöneberg. Utan fotograf. Juli Zeh håller strikt på sin integritet.

Före intervjun tar jag en sväng i den stora bokhandeln på Kurfürstendamm. Den första titel som står uppskyltad är Max Ottes årsgamla apokalyps över världsekonomin ”Der crash kommt”. Både den och Naomi Kleins bok om den globala kapitalismen är bästsäljare här. Utanför bokkaféets panoramafönster syns Gedächtniskirches kyrkoruin.

Jag letar efter Juli Zehs nya bok ”Corpus delciti. Ein prozess”. Men ser bara deckare. Överallt Val Mc Dermid, Stieg Larsson, Johan Theo­rin och Åke Edwardson.

Har ni Juli Zehs nya?

– Ja, här borta.

Säljer den?

– Nä.

Men den är mycket omskriven. ”Corpus delciti” är en science fiction-roman som har liknats vid Aldous Huxleys klassiker ”Du sköna nya värld”. Här har Juli Zeh låtit kroppsfixeringen verka några årtionden till och byggt ett 2057 där det blivit lagstadgad plikt att sköta sig.

– En behaglig diktatur, säger hon några timmar senare, där hon sitter i en nedsutten plyschsoffa framför ett par kristallkulor som verkar som gjorda för att spå framtiden.

– De flesta medborgarna där njuter av livet. Sjukdomar finns inte längre, säkerheten är total, man har hundra procent kontroll. Alla vet hur och när deras liv börjar och slutar. Sådant som oroar nutidsmänniskorna.

Det är lite konstig stämning i lägenheten. Som om någon har packat snabbt och stuckit härifrån. I hallen möts jag av en respektingivande raggig blandrashund som Juli presenterar som Olga, från Bos­nien. Hon hittade henne som sista valpen i en gatkull. I köket sitter en lika bosnisk katt.

En man står bakom köksbänken och presenterar sig som David. Din man? ”Det spelar väl ingen roll?” Juli erbjuder tveksamt en kopp ”typ turkiskt” kaffe. Hon håller själv en stor kopp i båda händerna och grimaserar.

Juli Zeh har inspirerats av den våg av självhjälpsböcker som de senaste årtiondena uppmanat oss att lägga ansvaret för hälsa och trygghet hos individen. Av typen svenska superbästsäljaren ”Den självläkande människan”.

– Det svenska systemet har ju ännu starkare inslag av ansvar för kollektivet, konstaterar Juli Zeh. Men det börjar bli likadant här.

– Nu diskuteras ansvaret när det gäller dem som håller på med sporter som skidåkning eller ridning. Borde man inte själv få betala om man utsatt sig för fara? Men vad är nästa steg? Den som blir överkörd har ju i allmänhet lämnar huset frivilligt. När man börjar koppla ihop kris och skador med skuld sker det något nytt. Och när samhället är så upptaget av frågor om säkerhet och trygghet så hamnar vi där.

”Corpus delciti” leker med tanken på hur samhället i förlängningen måste kontrollera alla individerna så att de inte gör något som kan riskera tryggheten. Det liknar mycket samhället efter 11 september. Som hon också skrivit varnande artiklar om, bland annat i Die Zeit.

Hur har du störst möjlighet att påverka samhället? Som författare eller jurist?

– Jag tycker att båda yrkena är ganska mjuka verktyg för opposition. Kanske ändå att författar­rollen är bättre, för med den kan jag påverka människors medvetande.

Just nu är Juli Zeh i domstol för att försöka göra något åt reglerna om att man ska lämna fingeravtryck när man får nytt pass. Tillsammans med en annan jurist har hon lämnat in ett klagomål om de ”biometriska” passen.

För henne är fingeravtryck något en demokrati frågar efter när man misstänks för ett brott. Inte innan dess.

– Vi håller på att förlora, konstaterar hon torrt, efter två års kamp. Så domstolen fungerade inte i det här fallet. Däremot har jag haft nytta av att vara en internationellt känd författare. För det har skapat ett visst medieintresse.

Juli Zeh tror att politikerna möjligen har makt. Men inte de globala kapitalisterna.

– Nej, jag upplever att de förflyttat sig så långt från folks vanliga verklighet att de inte längre kan påverka den. Det är klart, de kan rasera en massa verksamheter och bygga upp nya. Men sen, kommer något att ha förändrats då? Tveksamt. Jag tror inte att finanskrisen leder till någon större förändring heller. Ingen har kommit upp med något bra alternativ till kapitalismen.

Hon låter så likgiltig. Jag påminner henne om att hon i en tidigare intervju faktiskt önskat sig en andlig uppgradering. Att frihet borde vara självklart kopplat till ansvar. Och det är väl där finanskrisen åtminstone delvis har sin kärna.

– Ja, absolut. Idén om ansvar ratades totalt under åttio- och nittiotalen. ”Ta för dig allt du kan”, löd samhällets uppmaning. Och det är klart att de som växte upp med det skapar krisen i dag. Det kan väl inte vara en överraskning för någon. Så om du talar i de termerna, så visst. Då önskar jag mig starkt att krisen leder till en miljardsatsning på skolorna. För det finns vissa saker man måste lära barn när de är små. Inte när de är fyrtio och redan bär kostym.

I den roman som snart släpps på svenska, ”Fritt fall”, är det andra samtidsdilemman som granskas. Boken är en yster deckarpastisch. En genrelek där miljöerna ekar mjukt av Donna Tartts hemliga historia, intrigen av filmer som Coenbrödernas ”Fargo”, och så har den ett mått av fantastik som i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Två kärnfysiker är berättelsens huvudpersoner och vid sidan av det spel med parallella universum som skapar dramat, så leker romanen med det Orwellska begreppet ”double-think”, alltså att man håller två helt motsägelsefulla uppfattningar för sanna, samtidigt. Ett problem som Juli Zeh visserligen betraktar som evigt, men ändå tycker accentueras i samtidskulturen.

– Alla har alltid behövt ha ”double-think”. Som individ har du dina förväntningar, dina drömmar och ditt engagemang och oundvikligen stöter de emot en massa realiteter. För att kunna behålla din drivkraft och ditt jobb och klara vardagen måste du ljuga för dig själv. Det är helt normalt.

– Men dubbelheten förstärks i en tid där vi alltmer lämnar den praktiska verkligheten och där mer och mer handlar om språk och information. För det är i språket den föds och frodas. När du står bredvid någon och ser den människan i ögonen kan du inte härbärgera motsägelser lika bra.

Hos Orwell har ”double-think” blivit en metod för staten att kont­rollera sina invånare. Men så långt har det inte gått hos oss, enligt Juli Zeh. Även om hon tycker att vi då och då bör stanna upp och fråga oss vad vi menar med demokrati och frihet eftersom de begreppen allra oftast tänks ihop med totala oförenligheter.

Eftersom Juli Zeh inte har lett en enda gång sedan jag kom hit och hennes bok ändå är lite rolig, frågar jag henne: Vad är det roligaste du vet?

– Menar du det konstigaste eller det jag skrattar mest åt? frågar hon då, snällt och allvarligt.

Det senare.

– Tucholsky, jag skrattar åt ­Tucholsky.

Åt sin andlige förfader. Också han politiskt engagerad författare och jurist, fast i första världskrigets och Weimarrebublikens Tyskland.

I verkligheten då?

– Då tycker jag att det är roligt hur människor har som ambition att uppnå vissa mål och hur de hela tiden gör något helt annat. Det är klart att när man tänker mer på det blir man ju lite ledsen. Men det är roligt också. Det är konstigt att världen över huvud taget håller ihop med tanke på hur lite vi gör det vi föresatt oss.

Efter intervjun står jag i hallen och väntar på att Juli eller David ska berätta hur man går till tunnelbanan. Olga glor. Grrrrrr ... Hon gör ett utfall och skäller vilt. Jag flyger nästan. Juli kommer och tar tag i halsbandet.

– Ja, ja, säger hon.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut