Känslans nyckfulla historia

Vissa omslag fastnar man för direkt. Karin Johannissons nya bok ”Melankoliska rum” har ett sådant omslag. Det är en målning av Ola Billgren: en kvinna som ligger med ryggen vänd mot betraktaren på en obäddad säng, en röd kjol veckar sig kring de nakna benen. Färgerna är djupa och mjuka i ljuset som strömmar in genom fönstret.

Modernt och tidlöst och ganska så melankoliskt.

– Jag är alltid noggrann med mina omslag, säger Karin Johannisson. Jag tycker själv att målningen är fantastisk vacker. När jag hittade den i en stor bok med bilder av Ola Billgren visste jag på en gång att den var rätt.

Hon bor i ett gammalt hus i Uppsala, inte långt från universitet där hon arbetar som professor i idé- och lärdomshistoria. Huset är fullt av ljus från tre väderstreck, väggarna är fulla av konst och på ett glasbord i vardagsrummet ligger böcker av W G Sebald, Eva Adolfsson och Alan Bennett. Häromnatten läste hon Johan Klings ”Människor helt utan betydelse” (”en fantastisk liten bok”).

Karin Johannissons egen bok handlar om melankolin ur ett histo­riskt perspektiv, hur den aldrig försvinner utan dyker upp och gör karriär under olika namn, präglad av sin tid. Tidigare har hon framgångsrikt skrivit om kvinnan och medicinen vid förra sekelskiftet, kropp och sjukdom, nostalgins histo­ria och relationen mellan läkare och patienter i ett historiskt perspektiv. Men vad som fick henne att gå vidare med just melankoli har inget enkelt svar.

Hon beskriver det som en process och återkommer till frågan under intervjun. Men slår genast fast att kopplingen till samtiden – som att förra sekelskiftets trötthetssjukdomar är slående lika 2000-talets diagnos utbrändhet – inte är någon slump.

– Jag tror verkligen att det som man i vid mening kallar melankoli finns hos de flesta. Det som intresserar mig är varför depressionerna har blivit så många och allt fler människor kallas och kallar sig deprimerade. Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser?

– Jag vill gå i dialog med en nutida situation som det finns anledning av vara både förundrad och möjligen bekymrad över. Att så många talar om att de mår så dåligt och känner sig nedstämda.

Så vad är melankoli? Karin Johannisson skriver om gränstillstånd: de är som rum utan väggar och kan söka sig till – eller bort från – sjukdom. I ”Melankoliska rum” undersöker hon nio variationer på melankoliska tillstånd utifrån känslor som förlust, likgiltighet, sårbarhet, ångest och vilsenhet. En del känns bekant, annat i boken är mer överraskande – vem hade trott att melankoliker genom tiderna varit så fixerade vid mat och sexua­litet?

Fram till ganska nyligen var melankolin något som främst drabbade män av högre klass, en åkomma för eliten, förknippad med kreativitet och genialitet. Tänk inåtvänd poet eller kompositör. Ett utbränt kvinnligt vårdbiträde på 2000-­talet är inte lika intressant. Eller som Karin Johannisson formulerar det i boken: ”När melankolikern blev deprimerad förlorade han sin exklusivitet.”

– Det är tänkvärt att den manliga melankolin byter kön och blir kvinnlig depression. Det var nästan bara männen som ägde melankolin och det är kvinnor som dominerar bland dagens deprimerade. Det är något man aldrig kommenterar, att det nästan alltid är dubbelt så många kvinnor när man läser om depression.

– En förklaring är att melankolins spektrum är brett, medan depressionen är smal: nedstämdhet, dålig självkänsla, passivitet, hämning och tyst röst. Egenskaper eller tillstånd som passar i det tilldelat kvinnliga.

Karin Johannisson säger att hon alltid varit intresserad av männi­skors erfarenhet. En förklaring till hennes sätt att röra sig mellan olika teman är ”en kombination av tidiga minnen och saker jag vill ha svar på, på ett omedvetet sätt”. Som barn läste hon mycket (”jag hade en förstående mamma som ibland lät mig stanna hemma från skolan för att läsa själv”) och ville från början bli litteratur­historiker. Sedan hamnade hon på institutionen för idé- lärdomshistoria i Göteborg för att läsa mer om swedenborgare, herrnhutare och pietister som intresserade henne. Och där blev hon kvar.

– Idéhistoria handlade mest om stora mäns stora tankar. Men jag har inte bara varit intresserad av tankarna, utan de som tänkt dem. Det som har varit viktigt för mig är mentalitetshistoria och kulturhistoria, att man vänder på perspektivet. Världen ter sig olika om vi tittar på kvinnor i stället för män, på patienter i stället för läkare. Att förstå sjukdoms­­er­farenhet ur patientsynpunkt – det var en förlösande upptäckt för mig. Så jag har alltid trivts oerhört bra inom mitt ämne.

Hon disputerade 1974. Sedan var hon borta från universitet ett bra tag.

– Det fanns inga jobb. Då arbetade jag med utställningar och på universitetsbiblioteket i flera år. Sedan gjorde jag mycket översättningar och det släppte jag först i mitten på åttiotalet, då hann jag inte. Jag kom tillbaka till universitetet och var lektor, undervisade på heltid. Min nästa bok efter avhandlingen kom först 1988 och hette ”Det mätbara samhället”. Den fick en del uppmärksamhet, vilket kom som en överraskning. Det fanns inte i min värld.

Sedan har Karin Johannisson fortsatt att skriva, parallellt med heltidsarbete. På somrarna, på helgerna när barnen blev vuxna (”jag tycker nog alltid att det är roligt att skriva”). När hon väl har bestämt sig för ett tema kastar hon sig över det.

– Att relatera den historiska erfarenheten till samtiden var aldrig en medveten tanke. Däremot tänkte jag tidigt att det är ett missförstånd att historia handlar om något som ligger bakom oss. Utan historia representerar ett slags erfarenhetsbank.

– För några år sedan föreläste jag om utbrändhet och neurasteni vid förra sekelskiftet. Efteråt kom en person fram och sade att det var en sådan tröst att veta att det här inte var något nytt. Att det är ett tillstånd man kan hamna i under vissa omständigheter, som minskad trygghet och ökade krav. Det tyckte jag var fint, kunskap som tröst, det hade jag inte tänkt på.

Men hur kan man veta hur melankoli kändes och upplevdes för hundra eller två hundra år sedan? I boken skriver Karin Johannisson att hon har letat i ”brev, dagböcker och memoarer, andaktsböcker, sjukberättelser och läkarrapporter; till och med obduktionsrapporter har kunnat säga något om känslor”.

Några ikoner inom fältet finns med, som Tegnér, Kafka och Kierke­gaard. Men roligast att skriva var essän om den tyska sociologen Max Weber.

– Att ha en riktig människa som centrum och detta fantastiska material. Det var mycket jag själv inte visste. Relationen mellan honom och hustrun är extremt intressant, men också hur hans hustru och mamman till honom kan diskutera de mest intima aspekter av hans sexuella nederlag ganska rutinmässigt. Det finns många före­ställningar om viktorianismens sexualskräck och det privata förtryckt av alla tabun. Så var det kanske inte alls.

Det är sådana saker som Karin Johannisson ser och reflekterar över i sitt arbete. Och det är sådana saker som gör hennes böcker så intressanta. Än så länge har hon inget nytt projekt, det har hon valt själv. Dra ner på det hektiska arbetstempot och få utrymme för andra saker. Som att vara i den lilla fina trädgården utanför huset, en plats för total närvarokänsla.

Freud gav melankolin en klassisk definition: en känsla av förlust som man inte vet vad det är. En tomhet som i dag kan fyllas med konsumtion. Eller dövas med medicin. En utveckling som gjort det mer tillåtet att tala om känslor (”tänk på den enorma mängd av böcker som handlar om sjukdomar och nederlag, ensamhet och olycklighet”).

Men kraven på välbefinnande kan också begränsa vårt liv.

– Det är också en del av melankoli, att våga vistas i de skenbart passiva rummen. De kan vara trista och mörka och jobbiga, men de kan innehålla kraft också. Pendlingen som uppstår mellan olika mentala tillstånd skapar energi. Och har man lätt för att vara melankolisk kan man ofta ha lätt för att känna lycka, det gäller åtminstone mig.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut