Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Kärlekskriget som blev en skatt i svensk litteratur

Författarparet Märta och Henrik Tikkanen i deras hem i Helsingfors.
Författarparet Märta och Henrik Tikkanen i deras hem i Helsingfors. Foto: Scanpix
70-talets feminister trodde på dialog med mannen. Ebba Witt-Brattström berättar om den mest omtalade dialogen av alla: paret Tikkanens litterära tvekamp efter Märtas Tikkanens diktsvit ”Århundradets kärlekssaga” från 1978.

Kvinnornas sjuttiotal trodde på mannen. ”Du var alla möjligheter/ och utveckling och framtid/ du var gemensam kamp/ och det omöjliga hoppet/ om förändring”, skrev Märta Tikkanen i versdramat ”Århundradets kärlekssaga”, 1978, en pyramidal succé översatt till nitton språk.

I historiens backspegel liksom i ett internationellt perspektiv ter sig dåtidens nordiska feminism påfallande dialogisk i sin syn på mannen som (potentiell) kamrat. Det är talande att ”SCUM-manifestet” avfärdades som extremistiskt manshat, typiskt för amerikansk radikalfeminism men främmande för ”oss”. Ikonstatus uppnådde i stället Gerd Brantenbergs matriarkatsdystopi ”Egalias döttrar”, där de förtryckta männen tar upp kampen mot ett samhälle där kvinnan är norm.

Empatin med männen var stor, kanske för stor. Men tiden var kompromisslös på den punkten: männen skulle med. Alternativet skulle ju vara liktydigt med att döma ut dem som en icke utvecklingsbar, organiskt reaktionär människosort.

Vägen till ett jämställt samhälle var visserligen kollektiv kvinnofrigörelse, men lika viktigt var att ”befria mannen” (som mansrörelsen hette). För att genomskåda den patriarkala ideologi som definierade kvinnan som ett slags underavdelning till det allmänmänskliga, ”det andra könet” (Simone de Beauvoir), borde männen göra upp med den hegemoniska, destruktiva maskulinitet de fått i fadersarv. Samtidigt skulle kvinnorna nå insikt om det ”internaliserade” kvinnoförtrycket som snöpte deras livsmöjligheter.

De skulle bedriva ”medvetandehöjning” genom att ”tala bittert”. Det var en smärtsam frigörelseprocess som fortsatte in i litteraturen, där nu dammluckan öppnades också för kvinnornas tidigare tabuiserade, negativa känslor.

Kvinnor började tala insisterande, med absoluta anspråk på att bli tagna på allvar, inte minst av sina egna män. ”Århundradets kärlekssaga” slog in koden till den heterosexuella tvåsamhetens förljugna paradis. När Märta Tikkanen 1979 tilldelades Nordiska Kvinnors Litteraturpris (en protestaktion mot att Nordiska Rådets litteraturpris dittills enbart gått till män) var det också för att författarens litterära utveckling ansågs paradigmatisk.

Hennes första kvinnogestaltning Fredrika i ”nu imorron” (1970) och ”Ingenmansland” (1972) var en allt mer frustrerad, yrkesutbildad hemmamamma med en självupptagen man. I ”Vem bryr sej om Doris Mihailov” (1974) ställs systersolidariteten på prov i den framgångsrika journalisten Claras skuldkänslor inför sin sjukskrivna, suicidala väninna, läkarsekreteraren Doris. Det var vanliga öden som kunde återfinnas bland de tjugoåtta intervjuer Carin Mannheimer samlat i ”Rapport om kvinnor” (1969). Det gällde också valet av hjältinna i ”Män kan inte våldtas”, biblioteksbiträdet och frånskilda tvåbarnsmodern Tova Randers. Men den handling som den våldtagna Tova utför, nämligen att våldta tillbaka i akt och mening att statuera exempel och bita huvudet av kvinnoskammen, kunde bara uppfinnas i litteraturen.

Romanen, som utkom internationella kvinnoåret 1975, blev Märta Tikkanens genombrott (översatt till 21 språk). Med den självbiografiska ”Århundradets kärlekssaga” blev hon sjuttiotalets stora feministikon. Genom hundra dikter talar här en kvinna ”bittert”, det vill säga klarspråk. Adressaten är jagets äkta make, den finlandssvenske författaren och konstnären Henrik Tikkanen, som själv utlämnat såväl sin hustru som sina alkoholproblem i den uppmärksammade adress-­trilogin ”Brändövägen 8” (1975), ”Bävervägen 11” (1976) och ”Mariegatan 26” (1977).

I ”Två. Scener ut ett konstnärsäktenskap” (2004) skriver Märta Tikkanen att drivkraften bakom ”Århundradets kärlekssaga” var att öppna en dialog, få mannen att inse att kärlek utan jämlikhet i längden inte var möjlig. En ofta citerad dikt är: ”Behåll dina rosor/ duka av bordet istället/ Behåll dina rosor/ ljug lite mindre i stället/ Behåll dina rosor/ hör vad jag säger i stället /Älska mig mindre/ tro på mig mera/ Behåll dina rosor!”

Andra dikter avslöjar obarmhärtigt och med stor sorg dysfunktionaliteten och medberoendet i en familj där mannens alkoholism och egocentricitet dominerar. Antydd är den skaparrivalitet som utmärker konstnärspar, ett tema sedan Märta Tikkanens debutromaner, som Merete Mazzarella påpekat (”Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen”). Den konflikten skulle Henrik Tikkanen komma att fördjupa i sina svar till makans kastade handske: ”TTT” 1979, ”Georgsgatan” 1980 och ”Henriksgatan” 1982.

Det var modigt. Inte alla som älskat adress-trilogins dråpligt egocentriska, storsupande och fritt knullande geni gillade författarens utveckling. Nyligen hörde jag i ett sällskap Henrik Tikkanen förtalas som ”en man, nedbruten av skam, lufsande efter sin bossiga hustru”. Genom att i sina sista böcker syna sig själv och därmed sin generation män i sömmarna, gjorde han tydligen det mest förbjudna (för män). Och han gör det bra, redovisande sin bestörtning över den raserade ”förställningsvärld” där han satt kärleken till den älskade på piedestal men struntat i hennes själsliv. Vari består konstruktionsfelet i den manliga socialkaraktären? Att uppfatta kärleksförhållandet som ett slags krig, ett ”Guernica”, blir svaret.

”Georgsgatan” öppnar med orden: ”Vi var nog bättre förberedda 1939 än 1979”, underförstått: kriget var väntat men det var inte kvinnofrigörelsen.

Därför förbannar Tott i ”TTT” sitt öde att födas just i ”detta skede av utvecklingen”, då kvinnorna, istället för att som tidigare i historien vara ”tålmodiga och härda ut” plötsligt gick ”till anfall utan den minsta tanke på att snart ta till flykten”. Männen hamnade i chock inför detta ”främmande beteendemönster” eftersom de bara lärt sig två saker: ”att angripa och att fly, de gör det ena eller det andra.” I könskriget gäller andra villkor. Man måste stanna på sin post och lära sig ”allt det som kvinnor fått lära sig”, hur nu det skulle gå till (”med hushållsarbetet skulle han inte hinna ifatt henne om han så levde till nittio. Bara det att han aldrig bytt blöjor och badat fyra ungar och inte läst en enda godnattsaga diskvalificerade honom helt”).

Inte nog med det, nu krävs det av mannen att han ska ställa om siktet och montera ner sin bergfasta tro på att tillhöra det första könet.

Totts skrivande hustru Anne ”talade om att stå i bredd, det gick för sig när man stod bakom, men vem var beredd att ta ett steg tillbaka när man hamnat ett steg framför.” I ”Georgsgatan” tillstår jaget att han ”undermedvetet” är emot kvinnornas frigörelse därför att män av födsel och ohejdad vana förblir ett slags imperialister ”långt efter det imperiet gått förlorat”.

Det var inte helt otippat att en författare som använt sitt eget liv som råmaterial i sin hänsynslöst subjektiva adresstrilogi skulle fortsätta med det in i äktenskapskrisen. Tidigare hade han också, utgående från sin erfarenhet som frontsoldat under andra världskriget utropat feghet till en antimilitaristisk dygd, dumdristigt i ett land som tvingats kriga för sin självständighet. Men det exceptionella modet uppvisar han med den litterära rannsakan av sig själv som make.

För trots sjuttiotalets stora genomslag för feministernas jämlikhetskrav, var det många män som i panik värjde sig mot att vara ett, om än älskat, reformprojekt för sina hustrur, kollegor och döttrar. Henrik Tikkanen tog saken på allvar och hade redan snuddat vid problematiken 1976: ”Det är fel på min kärlek, det har hela tiden varit fel på den, den är min stolthet, mitt krav, mitt sällskap, min leksak, min självupptagenhet, var finns det plats för min älskade.” (”Mariegatan 26”) En orsak är förstås att han vågade för att han var författare och kunde gömma sig bakom sina formuleringar medan vanliga män, likaledes berövade sin gamla härskarkompass, tvingades navigera nakna i samlevnadens stormiga farvatten.

Det är inte svårt att förstå att Henrik Tikkanen blev djupt olycklig över att efter ”Århundradets kärlekssaga” bli utnämnd till feminismens fiende nummer ett, svensk litteraturs största mulliga mansgris sedan Strindberg. Det var orättvist och han är värd en rejäl rehabilitering.

”TTT” och ”Georgsgatan” är läsvärda böcker inte minst genom den självkritiska humor han utvecklat till mästerskap i sina uppskattade aforismer, ”Henrikarna”. Smakprov: ”Svårigheterna i äktenskapet börjar när parterna lärt sig förstå vad den andra menar med det den säger.” Dylika tillspetsningar kryddar också hans böcker. Vad sägs om följande definition av en kärleksrelation på väg att haverera: ”Att kärlek tar livet av en medan man gör sitt bästa att ta livet av kärleken.” (”Georgsgatan”)

”Hur var det möjligt”, frågar sig Märta Tikkanen i parbiografin ”Två”, ”att vi kunde skriva men inte tala igenom det som kändes hotande för oss båda?” Hon syftar här på den ”maktkamp med litterära förtecken” som uppstod mellan de skrivande makarna i takt med att ”Mors lilla hobby som rann ut i skrivmaskinen” blev till världsberömda verk.

Henrik Tikkanen hade svårt att svälja makans framgångar, trots att han låter sitt alter ego i ”TTT” kritisera sin oförmåga till kollegial generositet: ”Folk hade känt igen sig i hans bok och det hade gjort honom ryktbar. Men folk hade inte känt igen bara sig själva i hennes bok, de hade också upptäckt sina möjligheter och det gjorde henne ännu mera ryktbar. Tott var inte säker på om han var beredd att vara storsint nog att erkänna hennes överlägsenhet.”

Säkert har Märta Tikkanen rätt i att kruxet var makens aforistiska läggning. Aforismen hindrar, genom sin pregnans och sitt korta format, den flott formulerade insikten att fästa som verklig erfarenhet.

Därför leder aforistiken sällan till personlig utveckling utan snarare till stagnation. Till sist riskerar den att bli ett fäktande i luften för att försvara redan förlorade positioner, jämför imperialisten utan imperium ovan. I Henrik Tikkanens sista bok innan han avled i leukemi 1984, ”Henriksgatan”, blir detta hjärtskärande tydligt: ”Min hustru kallas fanbärare och jag är fan, det är där som svårigheterna sitter med den stackars flaggstången.”

Märta Tikkanen å sin sida satte motsvarande krokben för sig själv genom att hänga upp ”Århundradets kärlekssaga” på det ”omöjliga hoppet om förändring”, ett hopp som Synnöve Clason påpekat ”gör klarsynen maktlös” (”Ängeln på vinden”). Det ödesdigra anslaget, här i adjektivet ”omöjlig”, som på förhand dikterar kärlekssagans olyckliga slut går Märta Tikkanen i närkamp med i ”Rödluvan” (1986). Det är en desillusionsroman som obarmhärtigt avslöjar även kvinnans mindre smickrande motiv för att göra mannen till ”varg”.

Men det betyder inte att paret Tikkanens inbördes, litterära dialog är överspelad idag. Tvärtom, den är unik. Skrivande par har det funnits tidigare i historien, men aldrig så jämspelta i en klart uttalad könstematik. Det är genom skriftväxlingens avgörande roll i deras partnerskap som man kan förstå hur maktförhållanden i vilket som helst kärleksförhållande kan omförhandlas. När tidens tand gröpt ur det biografiskt identifierbara i detta parförfattarskap med två signaturer och stilistiska idiom kommer det att stå klart att Henrik och Märta Tikkanens verk, gärna lästa tillsammans, utgör en skatt i den svenska litteraturen. Och att det feministiska sjuttiotalets tro på mannens förmåga att våga ”stå i bredd” med sin kvinna inte var helt bort i tok.

DN Plus: Ebba Witt-Brattström går tillbaka till Thorvalls 70-tal.

DN Plus: Kerstin Ekman ger kropp åt arbetande kvinnor.