Klas Östergren - en sanningens man

Klas Östergren verkar hålla hårt på gentlemannaskapet, västen knäppt under kavajen trots den gassande solen. Ett stenkast från det sunkiga fiket där vi sitter finns huset på Hornsgatan där "Klas Östergren" blåslagen och rädd satt och tryckte för 25 år sedan i boken "Gentlemen".

Den kom 1980, boken som inte bara satte slips på 70-talet utan även skildrade Folkhems-Sverige som en genomkorrumperad plats, långt från de välmenande äppelkindernas naivitet.

"Gentlemen" blev en bibel för flera generationer unga, intellektuella storstadsromantiker och redan då ropades det på en fortsättning.

- Men då värjde jag mig från tanken kategoriskt. Det har aldrig varit min stil att trampa i gamla fotspår. Varje ny bok har inneburit ett nytt problem. Det är ett sätt att lura sig till en attraktion inför skrivandet.

I stället grävde Klas Östergren ned sig i språklig koncentration i böcker som "Plåster" och senare i alkholiserade män på den skånska landsbygden i Österlentrilogin.

- Jag har väl ansträngt mig rejält för att skrämma bort de läsare som jag en gång fick. De som uppskattade de berättande kvaliteterna i "Gentlemen" fick så de teg när böcker som "Plåster" och "Ankare" kom. De står för ett helt annat förhållningssätt och är inte alls lika roliga - det är inte någon glad gamäng som sitter och pladdrar där, inte.

I stället böcker mättade med svärta och existentiell skräck, en förlustkontroll in i märgen. Med utgångspunkt i hur det är att vakna morgon efter morgon efter ännu en bläcka utan att ha den blekaste om vad som hände i går. Det kan göra vem som helst paranoid.

Men paranoian lever även i "Gangsters".

- I den här boken handlar det om samma känsla men beroende på faktiska händelser. Det är naturligtvis en upptäcktsfärd i jagets eget inre, i saker som han inte velat veta av - kärlek och fruktan och annat som bara rör till det i tillvaron.

"Gentlemen" är den oavslutade berättelsen om hur "Klas Östergren", genom en rad slumpmässiga omständigheter, dras in i en intrikat värld av skumraskaffärer och politiskt rävspel med Sveriges tveksamma vapenaffärer som en verklig grund.

- Det handlar i grund och botten om en sorts skuld som vilar över det här landet från andra världskriget och framåt. Det är tjuv och rackarspel överallt och har alltid ­varit. Jag tycker att vi ska göra oss av med bilden av svenskarna som ett hederligt och robust folk. Vi ska se hur ruttna vi är, det är en bra start på något nytt.

"Gangsters" är gentagelser, att tvingas återvända till det man velat glömma. Revidera och ta ansvar för sådant man egentligen inte vill veta. Den uppriktiga ton som slås an redan på första sidan får marken under fiktionen att gunga: "En rad omständigheter har gjort det möjligt att återkomma till vad som inträffade för tjugofem år sedan, när jag gick omkring bakom fördragna draperier i en lägenhet på Horns­gatan i Stockholm, misshandlad och ljusskygg, insnärjd i ett sammanhang som jag varken förstod eller kunde överblicka och som just därför verkade nödvändigt att ägna en skildring."

- När du lägger en ny fiktion på en gammal fiktion och säger att så här var det egentligen, då blir den nya fiktionen automatiskt sanningen.

Men varför använda författaren Klas Östergren som en romanfigur?

- Jag tycker att i det här sammanhanget ska författaren finnas med, garantera sanningshalten i det som sägs men också sätta sin egen heder i pant på att det här fungerar. Funkar det inte är det något fel på personen Klas Östergren. Jag tar en risk, klart och tydligt uttryckt. Är det här en dålig bok så är det jag som är en dålig människa.

Så hur förhåller du dig till den faktiska sanningen?

- Det finns ingen som helst entydig linje där, det får bli som det blir. Om jag blir lite gaggigare så kommer jag att bli övertygad om att allt har ägt rum. Det skrivna och berättade har för mig ett värde i sig som är lika stort som det som hänt i verkligheten. Det är lika sant.

"Gangsters" är som en avsiktsförklaring till Klas Östergrens författarskap. Det är en bok om att skriva en bok, om att skildra det som sker mellan nu och nyss. Också en summering av en livshållning som lyser i botten av alla hans böcker. Ett ifrågasättande, ständigt reviderande av verkligheten, och så denna lätt paranoida känsla av att det alltid sker något hemligt men mycket betydelsefullt bakom stängda dörrar.

Den har Klas Östergren, inför det samhälle vi lever i. Känslan av att medier och uttolkare blundar för sammanhangen, för de uppenbara mönster som utkristalliserar sig när händelse läggs vid händelse.

- Då kan man få för sig att de inte får göra den kopplingen, att de är politiskt förbjudna att göra det. Det är en absurditetet eftersom allt är så på bordet hela tiden. Man rotar i människors privatliv och allt är ­offentligt, men effekten blir tystnad. Det handlar om en massa skenavslöjanden som gör att det verkligt viktiga drunknar i underkläder.

Kvar blir ett gnagande glapp mellan vad som sägs och vad som kan anas.

- Mitt vittnesbörd, det jag tycker att jag ser i samhället, får aldrig någon riktig bekräftelse i det offentliga rummet. Man känner sig ensam och dum, korkad och utanför. Det är en väldigt obehaglig upplevelse.

Det är delvis därför han skriver, berättar Klas Östergren. För att i fiktionen skapa en verklighet som ligger närmare den egna sanningen. Dels den sanning som offentligheten döljer för oss, om vapenhandel, korruption och politiska konspirationer. Men också den egna, inre sanning som är så svår att få grepp om i det verkliga livet.

Skrivandet är ett synsätt, en livshållning som också kommer ur en brist.

- De som skriver lider alla av ett tillkortakommande visavi den så kallade verkligheten, tycker att den är otillräcklig eller känner att de hela tiden kommer till korta i mänskliga mellanhavanden. Alltså går man hem och skriver om det som hänt. Jag känner så, dagligen och stundligen.

Denna heta sommardag är Klas Östergren tillfälligt tillbaka i Stockholm, den stad som han lämnade för många år sedan för att i stället bygga hus och odla rosor på Österlen. Att bygga hus är ett sätt att bli trött.

- Det är en lyx att kunna känna så, att ha använt alla sina förmågor tills det inte finns något kvar. Tänk så många människor som går på sparlåga, som har fantastiska förmågor inom sig men aldrig gör något med det, det är ju sorgligt. Jag tycker att jag bränner upp de resurser jag har ganska ordentligt.

Klas Östergren har nyligen fyllt femtio och hunnit med tre decennier av författande, ännu mer tid av liv. Nu är han i ett skede som fött fram ett behov av att summera, att fundera över hur livet artat sig så här långt. Ur detta behov föddes "Gangsters".

- Jag vill samla ihop trådarna som jag gått och ryckt i under en herrans massa år för att se vad som hänt i mitt eget liv. Vad det har blivit - är det på väg åt något bra håll eller är det på väg åt helvete?

Idén att återvända till världen i "Gentlemen" slog honom helt plötsligt och oväntat, en kväll hemma vid köksbordet. Det var med viss bävan han läste sin gamla bok som han hunnit glömma minst hälften av. Men det var bra nog, värt en uppföljning.

Hur har du förändrats som författare under de här 25 åren?

- Jag tycker naturligtvis att jag är mycket skickligare, mycket bättre. Både tekniskt och mänskligt klokare än vad jag var då.

Känns det fortfarande utsatt att ge ut en bok?

- Ja, du avslöjar dig hela tiden, varje adjektiv, varje kommatering avslöjar något om din person. Så det är klart att det är påfrestande att ge ut en sådan här bok.

Det var ett tag sedan han skrev en roman av detta omfång, han tycker inte att han haft stoff till det. I stället har det blivit novellsamlingar, "Med stövlarna på" och "Tre porträtt", och manus till film och teve.

Nu i vinter sänds den julkalender som han gjort tillsammans med Tomas Alfredson. Den handlar om en pojke som får en fotboll i huvudet och sedan drömmer en märklig dröm om tomtens förehavanden under jorden.

- Det är en absurd, drastisk, förhoppningsvis ganska rolig men också sorglig berättelse.

Klas Östergren har för länge sedan gett upp tanken på att försöka försörja sig som prosaförfattare. Att frikoppla skrivandet från sin ekonomi var en lättnad, berättar han.

- Det får bli för mig själv eller för de "happy few", men jag behöver inte anpassa mig till marknadens krav.

Han känner ingen bitterhet, tycker inte att författare fått den marginaliserade roll som en del hävdar.

- Att det skulle vara så fruktansvärt viktigt att författarna står på torget tror jag inte på. De författare som jag känner ska fan inte stå på något torg, de borde vara inlåsta.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut