Kvinnorna blir antihjältar
Publicerat 2009-10-24 11:27
Foto: Universal Renée Zellweger i Bridget Jones dagbok- en kvinnlig antihjälte?
Kvinnorna erövrar rollen som antihjälte. Berättelserna om udda tjejer duggar tätt. Och roligast är kanske den unga brittiskan Jenn Ashworth.
Geniet är en man, döden är en man och – inte minst – antihjälten. Antihjältar i litteratur och film har nästan uteslutande varit män. Från Sancho Panza i ”Don Quijote” till Ignatius J Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Trots sina brister har de blivit älskade, och de som inte blivit älskade har åtminstone haft rätten att stöka runt och göra bort sig.
Kanske är rollen som antihjälte, tätt följd av rollen som geni, den roll som har varit svårast – alternativt minst önskvärd – för kvinnor att erövra, så långt från påstått kvinnliga ideal som sans, dygd och kroppskontroll.
Men något har hänt. Berättelser om udda tjejer och deras tragikomiska liv håller på att bilda en egen trevande samtids-kanon.
Låt oss säga att startskottet var filmen ”Welcome to the Dollhouse” (1995) följt av ”Ghost World” (2001) och möjligtvis ”Bridget Jones dagbok” (2001). Inom litteraturen har vi berikats med fantastiska amerikanska böcker som Alicia Erians ”Kärlekens brutala språk” (2004), Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig” (2006) och Miranda Julys ”Ingen hör hemma här mer än du” (2008).
SVT har bjudit på Mias och Klaras tröstlösa umbäranden och i USA producerar Salma Hayek den mindre fantastiska tv-serien ”Ugly Betty”. De senaste två åren har konceptet tagits ett steg längre med amerikanska Monica Drakes roman ”Clown Girl” (2007), för att nå sin spets i brittiska Jenn Ashworths hyllade ”A Kind of Intimacy” (2009).
Om några av de ovanstående kvinnliga karaktärerna mest är lite charmigt udda, lite sött ”quirky”, så är Ashworths Annie ett chipsätande monster.
Annie, outbildad och enormt fet, flyttar in i ett nytt villakvarter i hopp om att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon läser självhjälpsböcker och förälskar sig i grannen. Men det är svårt att börja om, svårt att passa in, svårt att inte äta ölkorv i sängen. Och grannen har förstås redan en fru, en ung, het och smal.
– Det tilltalade mig att ge röst åt någon så pass patetisk och misslyckad. Utmaningen var att skapa en frånstötande karaktär och sen få läsarna att gilla henne, kanske till och med heja på henne, säger Jenn Ashworth från sin hemstad Preston, norr om Manchester.
Annie befinner sig, i alla fall till en början, på gränsen till det normala, vilket bara gör det ännu mer plågsamt. Varje gång hon träffar någon av sina nya grannar tänker man: ”Om hon inte pratar så mycket och om hon har lite tur kan hon passera som normal.”
Men oftast pratar hon för mycket och hon har sällan tur. Annies inflyttningsfest liknar den i ”Lasermannen” – torftigt samtal, få gäster och ingen musik. Annies optimism, typisk för antihjältar, är både naiv och desillusionerad, den förutsätter en bristande kontakt med verkligheten. En form av självbevarelsedrift.
”A Kind of Intimacy” är ett lysande exempel på jagperspektivets klaustrofobiska potential. Här är man utlämnad till en karaktär som man absolut inte vill identifiera sig med. När Annie går över till grannen för att be om mjölk vill man helst stanna kvar hos grannen. När hon ljuger och gör bort sig vill man skaka på huvudet och gå därifrån. Men man är kompisen i släptåg, vare sig man vill eller inte.
Läsarna antingen älskar eller hatar Annie, berättar Ashworth.
– Många läsare har blivit ganska skrämda av Annie. Eller så är de rädda för att träffa mig, för att de tror att jag ska bete mig eller se ut som Annie. Det är nog en av anledningarna till att jag gång på gång påpekar att boken inte är självbiografisk.
Ashworth, som är född 1982, har haft en stegrande framgång i England sedan boken kom ut på det lilla bokförlaget Arcadia Books i slutet av mars. ”Vem skulle inte döda för en komisk talang som Jenn Ashworths”, utropade The Guardian. Hon har studerat i Cambridge och arbetat som bibliotekarie. Nu håller hon i skrivarkurser och skriver på bok nummer två och tre, vilka även de ska innehålla tragiska figurer i grå småstäder.
– Jag har alltid tyckt att outsider är mer intressanta än hjältar. Misslyckande är ett konfliktrikt och utmanande tema, säger hon.
Oroade du dig någonsin för att göra Annie för osympatisk?
– Ja, det gjorde jag. Och jag har hittills inte mött någon som tycker om henne lika mycket som jag gör. Jag vill alltid stå upp för henne när folk tycker att hon är hemsk och ondsint, vilket hon i för sig är. Jag inser att jag är partisk.
Visar 1-10 av 22. Per sida:
Bästa DRB, jag betalar gärna fullpris för min smala kultur, och de flesta som uppskattar den är högutbildade och välavlönade som har råd. Men i utbyte vill jag betala lägre skatt - jag har inte lust att sponsra era idrottsklubbar, poliser på fotbollsmatcher och demonstrationer och andra av era udda specialintressen och föreningar som mina skattepengar går till. Lägg kostnaderna på deltagarna och åskådarna direkt. Deal?
Pomelo, 10:09, 28 oktober 2009. Anmäl
Niedrich, då kan du ju betala för den. Alternativt kan du börja betala skatt för att jag ska få billigare Bond- filmer.
Det handlar inte om att man missunnar dig smal kultur, det handlar om att man inte vill betala för något som egentligen bara är underhållning för ett fåtal.
DRB, 12:02, 27 oktober 2009. Anmäl
Gesper, JAG vill ha den där kulturen som du säger att ingen vill ha.
Niedrich Frietschze, 09:25, 27 oktober 2009. Anmäl
DRB, du verkar inte fatta. Kultureliten behover inga konsumenter. En procent av BNP ska ju ga till kultur som ingen vill betala for. Det kommer kulturjournalisterna att ga over lik for att forsvara.
Gesper, 02:44, 27 oktober 2009. Anmäl
För majoriteten av befolkningen (inklusive mig) är kultur (i den mediala meningen) underhållning, något man använder för att slappna av efter arbetsdagen eller som man helt enkelt tycker är givande eller fint. Kultur- "branchen" skjuter sig i foten om den ska se ned på konsumenten. Då får man SD och utspel om "verklighetens folk".
DRB, 10:59, 26 oktober 2009. Anmäl
Betty! Pippi är ingen antihjälte, utan en riktig hjälte; stark, modig, rättvis! Och till Descartes - Vad har du för rätt att avgöra vilken slags kultur som är tillräckligt fin eller inte? Alla människor är olika och jag vågar påstå att majoriteten helre läser Bridget Jones än Proust. Tragiskt och tecken på kulturellt förfall? Kanske det, men DN måste såklart appelera till sina läsare.
Anna, 10:38, 26 oktober 2009. Anmäl
Den ultimata sluskidioten är ändå Ricky i den kanadensiska serien Trailer park boys. Finns inte en gnutta intelligens där, men han är ändå älskvärd. Det finns gott om risiga tjejer i den serien också, om man vill se det (dit vill man). Men fortfarande så brukar kvinnor oftast spela rollen som den trista realisten som tillrättavisar de puckade männen och bromsar deras accelererande idioti. Speciellt i dåliga komediserier.
ShitHawk, 09:44, 26 oktober 2009. Anmäl
"Poängen är dock att en manlig antihjälte aldrig är varken korkad eller naiv". The Big Lebowski....
Oscar, 04:53, 26 oktober 2009. Anmäl
Edina och Patsy i "Helt hysteriskt" vet jag inte om jag vill kalla "antihjältinnor". Serien är nog snarare en satir över konsumtionssamhället. Edina och Patsy är rika som troll därför att kvinnornas behov av skräp och bjäfs är outtömligt.
Lillemor Ohlsson, 17:52, 25 oktober 2009. Anmäl
Genus: ta Seth Rogens karaktär i Knocked Up, eller Napoleon i Napoleon Dynamite, eller Will Ferrell i Stranger Than Fiction, Elf, Old School osv (finns gott om exempel). Är de verkligen smarta, tycker du?
Leo, 17:36, 25 oktober 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
Annonser
-
Kulturutbildningar inom drama
Studera i en kreativ och livlig miljö på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke. Vi erbjuder kurser...
-
Läs om EU och kultur
Partipolitiskt neutral information om EU och svenska medlemskapet.
-
Opera med middag
Opera & middag i en oslagbar combo! En underbar upplevelse i Stockholm.
