Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Bok

”Längtan efter renhet är otäck”

I sin nya roman beskriver den bästsäljande författaren Jonathan Franzen vår tids längtan efter renhet och tvärsäkerhet. Hanna Fahl möter en man som vill slå ett slag för kompromissen.

Tja ... jag kan förstå varför rockstjärnor tar droger, säger Jonathan Franzen.

Det är torsdag morgon och han har varit på bokturné i åtta veckor. Turnélivet är inte hans favoritsysselsättning. Han ger inte så många intervjuer, säger han, men desto fler publika framträdanden: varje kväll en ny scen. Han ser milt trött ut, tackar ja till en svart kaffe. Egentligen var planen att ta bilderna först, men han har bett att få byta ordning.

– Jag tycker inte om att bli fotograferad på morgonen. Det tar ett tag för mitt ansikte att stabilisera sig.

Jonathan Franzen skrattar lågmält.

Romanen ”Renhet” är hans femte, och den handlar om internet. Man skulle också kunna säga att den handlar om föräldraskap. Eller om Östtyskland, eller ett mord, eller sökandet efter sanning, eller om att vara i en kärleksrelation som sedan länge surnat och ruttnat. Den går också att beskriva som en uppväxtroman, ett myllrande dickenskt coming of age-äventyr. Förmodligen är det mest korrekt att säga att den handlar om allt ovanstående samtidigt.

Romanen följer en handfull huvudkaraktärer vars historier spänner över en tidsperiod från 1950-talet fram till nu, och över tre kontinenter. I Östtyskland växer Andreas Wolf upp under Stasis vakande öga och blir vansinnigt förälskad i och besatt av den tonåriga Annagret. I det nu- tida USA bestämmer sig den unga kvinnan Pip, eller Purity som hon egentligen heter, för att trotsa sin mor och ta reda på vem hennes far är. Tom driver en ambitiös nyhetssajt i USA, samtidigt som han plågas av minnen av sitt havererade äktenskap med feministiska konstnären och arvtagaren Anabel, som försvunnit spårlöst. Och hans kollega och älskarinna Leila delar sin tid mellan honom och sin förlamade författarmake. Samtligas liv vävs samman till slut, bland annat i Bolivia där den vuxne Andreas driver en sektliknande Wikileaks-inspirerad internetrörelse.

 

Folk säger ständigt att det finns feministisk kritik av mig, men ingen har någonsin ett svar på vad den består av. Det verkar som att vissa typer av snabba skottlossningar fungerar väldigt bra på internet.

 

Själv växte Jonathan Franzen upp i St Louis, Missouri. I tjugoårsåldern flyttade han till Tyskland för att studera, och bodde där i två år i skarven mellan 1970- och 1980-talet. Han tog sig an sin yrkesbana som författare beslutsamt och målmedvetet; romandebuten kom 1988 men det skulle dröja till 2001 innan han fick sitt stora pub-lika genombrott med ”Tillrättalägganden”.

– Jag tror att jag bestämde mig för att skriva professionellt dagen efter att jag fick ett brev från en förläggare som ville ge ut en pjäs jag skrivit tillsammans med en vän i gymnasiet. Jag var sjutton. Det tog ett dygn, för först trodde jag att jag var tvungen att betala hundra dollar för att de skulle ge ut den. Sedan kom min pappa hem och förklarade att jag skulle hundra dollar. Jag tror att det var ögonblicket som förstörde mig, åtminstone skulle mina föräldrar säga det ...

Var det en bra pjäs?

– Den publicerades! Den var väldigt framgångsrik på skolan! Den hade en väldigt bra scenografisk lösning, den handlade om Isaac Newton och vi hade spänt ett lakan ovanför scenen så när skådespelarna kastade upp äpplen försvann de, och ... Nej, det var en fruktansvärd pjäs. En fruktansvärd pjäs.

Hur föreställde du dig att en författare levde?

– På den tiden läste jag science fiction och fantasy. Isaac Asimov var en av mina favoritförfattare, och det fanns bilder på honom i böckerna där han satt i sitt arbetsrum med tidningar och böcker hela vägen upp till taket. Det var väl så jag tänkte mig en författares liv, att man tillbringade hela dagarna omgiven av ord på papper. Det lät ganska bra i mina öron.

Trodde du att du skulle bli en science fiction-författare?

– Jag ville inte skriva rymdhistorier, jag var intresserad av den verkliga världen, men jag föreställde mig en typ av berättelser som var noga konstruerade och fyllda av gimmickar. I gymnasiet ville jag skriva en bok som skulle heta ”Den sanna radikalen”, för i andra halvan av boken kunde man vända på saken och komplettera meningen: ”... är den konservative”.

Haha.

– Mm.

Jonathan Franzen är inte en man av stora gester. Varje skratt känns noga avvägt, varje blick lätt forskande från andra sidan bordet. Han pausar ofta för att tänka några sekunder, och varje mening han uttalar är grammatiskt komplett ned till minsta bisats.

I science fiction är konstruktion själva grunden; världsbyggen och regelkonstruktioner. Och det finns något arkitektoniskt i Jonathan Franzens uttryck, både när han talar och i hans romaner. De är byggen. Något som kanske kommer från hans ungdoms fascination för science fiction, säger han.

– Ja, faktum är att det tog ett tag att bli av med föreställningen att koncept och världsbyggande kommer först, och att man sedan petar dit karaktärer som gör vad man säger. I min första roman jobbade jag i allra högsta grad fortfarande så.

I ”Renhet” skriver du om Östtyskland, en plats och tid du inte själv har personlig erfarenhet av. Det är en sorts världsbygge.

– Man lägger fram reglerna, upprättar gränserna – i Östtysklands fall de bokstavliga gränserna. Allt sådant kommer naturligt för mig, kanske tack vare det jag läste som ung. Jag läste aldrig ”Lilla huset på prärien” eller ”Unga kvinnor” utan böcker som började: ”Året är 4015 och jag befinner mig på planeten Whorg.”

I sekvenserna som utspelar sig i Bolivia målar du upp en nästan ”Avatar”-liknande fantasyvärld med fantastisk djungelnatur.

– Ironiskt nog skriver jag om en verklig plats, Los Volcanes, som jag har besökt två gånger. Det är det vackraste ställe jag sett. Man kör genom ett dammigt landskap, genom fattiga städer, och plötsligt sluttar vägen nedför i 45-gradig vinkel och man befinner sig i en helt isolerad dal. Men när man försöker beskriva platsen antar den rent Shangri-La-liknande egenskaper. Som om den inte finns.

Var du där på semester eller för research?

– Först åkte jag dit med en fågelorganisation jag är engagerad i, för att leta efter en utrotningshotad art aror. Men jag reste tillbaka när jag jobbade med boken och hade fastnat. Jag antecknade faktiskt en del, vilket är ovanligt för mig. Jag skrev ned hur det doftade. I vanliga fall vill jag inte göra det, det är bättre att försöka föreställa mig en plats eller minnas den. Att ge sig ut med syftet att samla intryck känns så ... ansträngt författaraktigt.

Var kom ”Renhet” ifrån?

– Från ren desperation, som alltid ...

Jonathan Franzen skrattar tyst igen, innan han fortsätter.

– Jag kände att jag hade en bättre utgångspunkt än de flesta amerikanska författare att skriva vissa saker om Tyskland. Jag kunde språket, hade läst mycket av landets litteratur. Och så hade jag en tjugo sidor lång berättelseklump som jag började skriva när jag hade kört fast med ”Frihet”, om en man och en kvinna som är skilda men fortsätter att ha en affär. Mannen åker ut i skogen i New Jersey för att träffa henne, och smärtsamma scener utspelas. Det var de två polerna: något tyskt, och det här paret i skogen.

Paret i skogen, Tom och Anabel, har en febrigt hatisk dag tillsammans som mynnar ut i ett fientligt samlag – det är kanske romanens mest minnesvärda sekvens i all sin vidrighet. Den är skriven i dagboksform ur Toms perspektiv: han avskyr henne men är oupphörligt kåt.

– Jag kände att jag aldrig hade läst en tillräckligt bra skildring av det fruktansvärda med att vara i en relation man inte kan stanna i, och inte lämna. Att sätta sig ned varje morgon och ha en åtta timmar lång konversation om sitt förhållande, och vakna nästa morgon och börja om, säger Jonathan Franzen.

Samma känsla drev honom att skriva om Östtyskland, en känsla av att han inte sett eller läst den tiden beskrivas tillräckligt bra.

– Det finns många melodramatiska skildringar av Stasi-eran i Östtyskland, och jag kände tillräckligt många tyskar för att veta att de flesta inte alls upplevde den tiden som melodramatisk. De upplevde den som vanligt liv i ett helt okej land. Och fenomenet med en tungt övervakad stat intresserade mig.

Idén om renhet, idealism, det ädla, löper som en tråd genom romanen och har också gett den dess titel: ”Purity” på engelska. Huvudpersonen Pip döps till Purity av sin komplicerade mor, vars dragning till renhet bland annat tar sig uttryck i ätstörningar och drastiska idéer om moral. De övriga huvudkaraktärerna förhåller sig också på olika sätt till renhet; inte minst den karismatiske Andreas, som med sitt Wikileaks-liknande The sunshine project vill bränna bort all världens smuts och solk genom en sorts radikal sanningssägarideologi. Andreas har själv mörka hemligheter, men hans följare och fans ser honom som en ädel Messiasfigur som förkroppsligar det rena.

 

Jag kände att jag aldrig hade läst en tillräckligt bra skildring av det fruktansvärda med att vara i en relation man inte kan stanna i, och inte lämna. Att sätta sig ned varje morgon och ha en åtta timmar lång konversation om sitt förhållande.

 

Verkliga internetikoner som Julian Assange och Edward Snowden har liknande följare, som vill se sina hjältar som obefläckade. Vad är det som får människor att dras till idén om renhet?

– Jag kan förlåta det hos 19-åringar. Det är så mänskligheten föryngras: nya omgångar männi-skor är trötta på korruption, dubbelmoral, den äldre generationens kompromisser – och drabbas av en sorts idealism och vill rensa upp i alltihop. Det är otäckare med renhetslängtan hos vuxna. Tea party-rörelsen i USA består av feta, vita, gamla människor. Deras kusiner libertarianerna är ofta väldigt unga nu för tiden, de som tror att staten är roten till all ondska och att störta regeringen leder till en perfekt värld, men tea party-folket drivs nästan enbart av rädsla. Rädsla för en föränderlig värld, för invandrare, för att förlora de vitas dominans i amerikansk politik. Det är mycket obehagligare, och påminner om fascistiska idéer om rasrenhet och ideologisk renhet.

– Det är en av anledningarna till bokens titel; att idén om renhet har blivit så viktig i amerikansk politik, föreställningen att den som kompromissar är oren och måste avsättas till förmån för någon som aldrig någonsin kompromissar.

Har du någonsin varit en purist?

– Oh ja! Det här projektet var delvis ett försök att skriva om mina första två romaner, göra det igen och bättre. Kritiken av mina två första böcker var att de verkade skrivna av en väldigt arg, idealistisk, ung person. Jag hade till viss del förhäxats av Karl Kraus, så de innehöll en massa vildsint hån av medierna, idéer om att litteraturen kunde rena språket. Jag drogs till ganska radikala former av religion och övervägde att bli katolik. Jag var, åtminstone till namnet, marxist. Och jag trodde på radikal jämlikhet mellan könen. Jag var känslig mot alla sorters sexism, fast övertygad att utrota varje sexistisk partikel i mig själv. Ja, jag var väldigt arg. På vissa sätt driver boken med min egen idealism som 19-åring eller 25-åring. Jag försöker skriva utan ilska om sakerna jag en gång var så arg på.

I skildringen av Tom och Anabels förhållande ekar en del av detta – Tom är mannen som lever med och vill leva upp till en feministisk kvinna. I en absurt symbolisk passage utövar Anabel känslomässig utpressning för att tvinga Tom att sitta ned på toaletten: ”Enda sättet jag kunde få henne att sluta [gråta] var att, där och då, bli en person som lika intensivt som hon upplevde orättvisan med att jag kunde stå och kissa.” Jonathan Franzen låter även den östtyske Andreas ha en havererad relation med en feminist, som dock slutar mer i tristess än i hat.

– Andreas tycker helt enkelt att det är tråkigt. För Tom tar det ett tag att inse att oavsett hur spännande ett förhållande är, är det inte värt att förlora hela sin identitet. Och en del av hans identitet är att han är man. Utan att vara alltför essentialistisk, så finns det skillnader mellan män och kvinnor. Det blir en oundviklig kollision mellan att vilja eliminera alla skillnader mellan sig själv och sin heterosexuella partner, och realiteten.

Vad vill du säga om feminism?

– Att säga något om feminism fanns inte på att-göra-listan för den här boken.

Men vad tror du att du säger i slutändan?

– För det första finns det många olika feminismer. I boken säger Tom att han aldrig förstått om det är meningen att män och kvinnor ska vara likadana, eller om män och kvinnor är olika och kvinnor är bättre. Den förvirringen är en nyckel, det finns ingen monolitisk feminism i slutändan. Jag var intresserad av att skriva ett porträtt av en ung man stöpt i feminismen, som drar sin önskan att bli av med skuldkänslorna över att vara man till dess logiska och absoluta spets. Men det är inte en kritik av eller kommentar till feminism – det handlar om vad som händer inuti en individ med väldigt specifik personlighet. Det handlar också om vad som låg i luften i slutet av 70-talet. Om man gick på en bra skola då, så formades ens relationer oundvikligen av samtidens politik. Det hade känts orealistiskt att berätta en historia om ett äktenskap som börjar runt 1980 och inte referera till det.

I boken är det något som bara berör den äldre generationen. De här frågorna figurerar knappt i den unga Pips liv.

– Nej, Pip är en del av den moderna världen, den märkliga värld där vi har en enorm klyfta mellan tillåten diskurs och hur de två könen interagerar i verkligheten. Å ena sidan är det tydligt vad man får och inte får prata om. Studenter och professorer på universiteten har en lång lista på saker som inte är okej att säga, vi är plågsamt känsliga för vad som kan väcka anstöt.

Du menar konceptet ”triggervarningar”?

– Triggervarningar, och att vissa sorters idéer inte får höras på ett universitetsområde för att de inte är godkända – det är verkligen ganska extremt i USA. Å andra sidan finns det studier som visar att 10 procent av kvinnliga studenter rapporterar att de blivit våldtagna, och 40 procent att de blivit sexuellt utnyttjade eller kränkta. Så för Pip finns det ett gap mellan hur vi alla vet att vi bör prata, och verkligheten som på vissa sätt är värre än den var för 40 år sedan. Om du är ung så vet du hur du ska navigera det: säg aldrig fel sak, men samtidigt ute i skyttegravarna måste du deala med en massa skit.

Du har fått kritik från feministiskt håll.

– Den läser jag inte. Vad är det för kritik?

Dels på ett strukturellt plan, där du blir symbol för en typ av manlig författare som vissa menar får oproportionerligt mycket uppmärksamhet jämfört med kvinnliga kolleger.

– Det är ju väldigt märkligt, hur kan man göra en individ ansvarig för ett statistiskt problem?

Och dels på ett individplan, jag har läst recensioner av ”Renhet” som tar upp dina skildringar av kvinnor.

– Hur då?

Till exempel att alla kvinnor beskrivs som väldigt vackra, men ospecifika.

– Är Leila en ospecifik karaktär? Annagret?

Jag försöker bara sammanfatta vad jag har läst. Men du läser det inte?

– Nej, men jag är nyfiken. Folk säger ständigt att det finns feministisk kritik av mig, men ingen har någonsin ett svar på vad den består av. Det verkar som att vissa typer av snabba skottlossningar fungerar väldigt bra på internet. Folk klickar på dem, vilket leder till att fler klickar, och sedan är det plötsligt en grej. Givet det, hur kan jag inte vara fientligt inställd till diskursen på internet?

Internet, ja. Det är en annan av sakerna Jonathan Franzen går hårt åt i ”Renhet”. Andreas Wolf, karismatisk öppenhetsivrande internetledare, blir själv alltmer paranoid och trängd ju längre berättelsen fortskrider, och internet utmålas allt tydligare som en parallell till Stasis övervakningssamhälle: ”Han var så indragen och invecklad på nätet, så snärjd i dess totalitarism att hans existens där började synas verkligare än hans fysiska person.”

– Internet verkar vara designat för att belöna extrema, oansvariga uttalanden och straffa nyanserade ansvarsfulla uttalanden genom att ignorera dem. Internet utger sig för att vara en digital demokrati, men det är en märklig demokrati som ger så mycket uppmärksamhet åt surkarten.

Visst, det är internets dåliga sida. Men ligger det inte också något i att internet ger en plattform åt grupper som tidigare inte haft någon?

– Jag är säker på att det finns många exempel på att det är sant. Jag är inte absolutist. Jag säger inte att internet alltid är dåligt, jag säger att den generella kvaliteten på samtalet är mycket låg.

Om du hade makten, skulle du stänga ned internet?

– Nej, jag använder det varje dag. Det är väldigt användbart för att boka flygbiljetter, eller för att läsa användarrecensioner av hotell. Jag läste faktiskt en recension av hotellet där jag bor nu, det stod att det var trevligt men att det låter från nattklubben på första våningen. Och det var sant. Så nej, jag skulle inte stänga ned det. Jag är författare, jag tror på yttrandefrihet, men jag tror också att det finns stora problem med hur internet är strukturerat, särskilt ekonomiskt. Det finns problem med att de som skapar innehållet inte får betalt. Lyckligtvis är jag inte president över världen så jag behöver inte besluta de här sakerna. Jag kan bara peka på att debatten är dum, och att den här nivån av dumhet inte hade varit möjlig före internet.

När jag senare skriver ut intervjun märker jag att det i skrift ser ut som om Jonathan Franzen är upprörd när han pratar. Man skulle kunna säga att det bevisar hans tes: vissa av citaten ovan skulle uppfattas som arga eller konfrontativa om de styckades upp i korta, slagkraftiga tweets på en skärm. Men i själva verket låter han lugn, lite avmätt, möjligen lätt road. Ett skratt som inte gör sig särskilt väl i skrift.

Hans ansikte har stabiliserat sig och vi går till fotostudion. Han är inte mycket för kallprat.

Foto i text: Beatrice Lundborg

Fakta. Jonathan Franzen

Född: 1959 i Illinois, USA.

Uppvuxen: I en förort till St Louis, Missouri, USA.

Studier: Har en examen i tyska från Swarthmore college, studerade även i München och har bott i Berlin.

Bor: Delar av året i New York, resten av tiden i Boulder Creek, Kalifornien, tillsammans med sin flickvän Kathy Chetkovich.

Böcker: Debuterade med ”Den tjugosjunde staden” 1988, och gav ut ”Strong motion” 1992. Det stora genombrottet kom med ”Tillrättalägganden” 2001, som bland annat utsågs till årets bästa bok av New York Times och vann National book award. 2006 kom memoaren ”Den obekväma zonen”, 2010 romanen ”Frihet” och 2012 essäsamlingen ”Längre bort”.

Aktuell: Med sin femte roman ”Renhet”, som ges ut på Brombergs förlag i översättning av Rebecca Alsberg.

Utifrån. Röster om ”renhet”

”Liksom Franzens två föregående romaner dramatiserar ’Renhet’ de svåra och skadade relationerna mellan föräldrar och barn i det vita Amerika, vänskapens slitningar, hur vanan och tiden och mänskliga svagheter får äktenskap att falla sönder.”

Colm Toibin, New York Times


”Franzens nya roman ’Renhet’ är fylld av samma ambitioner och omsorg om detaljerna som de tidigare. Men den är också rolig och kanske inte fullt lika självmedveten som ’Frihet’, och den handlar väldigt mycket om sex.”

Philip Teir, DN


”’Renhet’ är en Charles Dickens-inspirerade roman för ’Netflix-generationen

Gabriel Michael Vosgraff Moro, VG


”Å ena sidan skulle jag dra mig för att rekommendera den här boken till mina kvinnliga vänner. Jag tror att de har annat att göra än att läsa en 575-sidig roman där en vuxen man äcklas av sin mammas medicinsvullna ansikte ... Å andra sidan, om ’Renhet’ var en okänd författares debut, hade jag bländats av dess rika scener och dess sprudlande dialog, dess delikata iakttagelser om vardagslivet, dess hänförande ambition.”

Curtis Sittenfeld, The Guardian


”Efter sidan 70 började jag räkna antalet gånger jag såg orden ’vacker’, ’skönhet’ och ’snygg’. Vid sidan 412 hade jag nått 50, alla relaterade till kvinnor. Problemet med att kalla en kvinna vacker är att det inte är en beskrivning. Skönhet är ett omdöme. Förutom Anabel tillåts ingen av kvinnorna i boken att röra sig bortom detta omdöme.”

Lyz Lenz, magasinet Salon

 

”Franzens prosa är sprakande av intelligens, och redan på första sidan av ’Renhet’ kan läsaren se honom ge sig i kast med ett uppgift som han bemästrar: att visa hur människor tänker.”

Caleb Crain, The Atlantic

Fakta. Bakom kulisserna

Text: Hanna Fahl intervjuar Jonathan Franzen.

Plats för intervjun: Över en kopp svart kaffe i DN-husets bottenvåning, där Jonathan Franzen är märkligt oberörd av skramlet från byggarbetet utanför.

Foto: Beatrice Lundborg i DN:s studio.

Om fotograferingen: Han frågar om han ska fotograferas i helfigur, hans skor är alltför vardagliga. Sedan säger han att vi ju är i Sverige där män har träskor, så det får gå…