Legendernas arkiv lever

I dokumentären om författaren Mare Kandre (1962–2005), som går att se på SVT Play fram till den 1 juni, finns en scen där reportern Johan von Sydow går ner i källarförrådet hos Mare Kandres föräldrar för att titta på hennes gamla manuskript.

Där nere, bland gamla skridskor och ledsen julgransbelysning, ligger buntar med gulnande A4-sidor: anteckningar och ändlösa omskrivningar av det som skulle bli hennes banbrytande romaner.

Bland dem ”Bübins unge”, en roman som Horace Engdahl i samma dokumentär höjer upp till samma nivå som Kafka och Dostojevskij.

Om Mare Kandre varit en amerikansk författare hade hennes anteckningar och manuskript inte legat i papperspåsar i ett källarförråd. Med stor sannolikhet hade de i stället förvarats i ett brandsäkert arkiv långt under jord i Austin, Texas.

University of Texas, med över 50 000 elever och 16 500 anställda, ligger mitt i Austin och dominerar hela stadslivet.

Universitetets betydande ekonomiska muskler har gjort att man kunnat bygga upp vad som blivit världens kanske förnämsta litteraturarkiv.

Medan elever med ryggsäckarna fulla av böcker hänger på sina blänkande BMX-cyklar utanför entrén och sörplar på frappuccinos i Texas­solen kan man kliva in i stillheten och svalkan på Harry Ransom Center och studera, till ­exempel, nyanserna i Samuel Becketts handstil.

Samuel Becketts handstil visar sig vara extremt svårläslig: bokstäverna c, r, s och v ser i det närmaste identiska ut. Studier av hans brev och manuskript har visat att till och med Beckett själv ibland misstolkade sin handstil när han renskrev sina manuskript på skrivmaskin.

Den här sortens närläsningar av litteratur pågår dagligen på Harry Ransom Center. Studenter på universitetet och forskare och journalister från hela världen kommer hit för att ta del av en ständigt växande samling med över 36 miljoner manuskript.

I en läsesal några våningar upp sitter en tjugonånting i shorts och t-tröja och läser Graham Greenes mytomspunna drömdagböcker. Mappen bredvid honom anger årtalen 1932–1933.

– Vi har alla Graham Greenes drömdagböcker utom en, förklarar min ciceron, Jennifer M Tis­dale, när hon ser att jag försöker läsa över tjugonåntingens axel.

Jennifer M Tisdale jobbar med public affairs på Harry Ransom Center och guidar runt mig bland samlingarna.

Vi tar hissen ned till det stora underjordiska litteraturarkivet. Miljön liknar något man sett i ”Men in black” eller någon annan Hollywoodfilm om hemliga CIA-arkiv. Det är lysrör på lysrör, sprinkler i beredskap i taket, och långa korridorer med rullbara arkivskåp.

Jennifer M Tisdales klapprande höga klackar är det enda ljud som hörs när hon bokstavligen leder mig runt i litteraturhistorien.

Bland de senaste förvärven finns hela Norman Mailers arkiv som Harry Ransom Center köpte för tre miljoner dollar. Det tar nu upp över 20 meter med arkivskåp.

– Det tog över två år för våra arkivarier att gå igenom och sortera allt, säger Jennifer M Tisdale. Förutom att Norman Mailer själv hade sparat det mesta hade även hans mamma sparat klipp och and­ra saker.

Harry Ransom Center grundades i Austin 1957. Initiativtagaren Harry Hunt Ransom (1908–1976) höll vid ingivningen ett tal där han förkunnande att ”den enda delstat i USA som började som en oberoende nation” borde ha en egen motsvarighet till Bibliothèque Nationale i Paris.

Ett centrum för research som skulle fungera som ”en kulturell kompass” för Texas.

Vad som då måste ha framstått som en orealistisk cowboyfantasi – hey, detta var ju femliterhattarnas Texas – blev verklighet redan öppningsåret 1957 då Harry Ransom förvärvade samlingar med just Samuel Beckett och även James Joyce, D H Lawrence och Dylan Thomas.

Därefter har Harry Ransom Center systematiskt köpt upp kvar­låtenskaperna efter den ena världsförfattaren efter den andra. Flera av de engelska författare man förväntar sig hitta på universitetsbiblioteken i Cambridge eller Oxford, som exempelvis Evelyn Waugh och Graham Greene, hittar man i själva verket i Austin, Texas.

– Universitetet har fått mycket stora oljedonationer och har använt dem på ett mycket intelligent sätt, säger författaren Lars Gustafsson som i 25 år bodde i Austin och undervisade på universitetet. Harry Ransom själv for Europa runt och köpte upp värdefulla manuskript.

Universitetet i Texas har även hittat sin nisch genom att specialisera sig på samtida litteratur och kontakta nu levande författare.

Don DeLillo, ständig Nobelpriskandidat, är en av nu många amerikanska och engelska författare som skänkt sina originalmanuskript till Harry Ransom Center medan han själv ännu är i livet.

Förutom de 101 lådor med Don DeLillos manuskript, anteckningar och privata brev nere i det underjordiska arkivet finns det även upphängda manuskript i den del av samlingarna som visas upp för allmänheten.

Mitt bland montrar med Gutenbergs bibel har man på en vägg hängt upp till tio olika utkast till inledningen på Don DeLillos episka ”Under jord”.

Att stå och läsa dessa tio olika ratade inledningar till en roman – maskinskrivna A4 med ilskna strykningar, inspirerade tillägg i blyerts och förtvivlade frågetecken i marginalen – är en svårförglömlig manifestation av det fysiska arbete som skrivande innebär.

Varför är det ingen som presenterar utkasten till exempelvis Mare Kandres ”Bübins unge” på samma sätt? Varför finns det ingen motsvarighet till Harry Ransom Center i Sverige?

Svaret är att det gör det. Skillnaden är att de svenska arkiven med manuskript är utspridda i olika städer, och att det är få utanför forskarvärlden som känner till dem.

– Universitetsbiblioteken i Sverige har förnämliga handskriftssamlingar, säger Johan Svedjedal, professor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala och även litteraturkritiker i Dagens Nyheter.

– Men de vänder sig i första hand till forskare och har inte samma resurser till inköp som de amerikans­ka biblioteken.

Vid Humlegården i Stockholm ligger Kungliga Biblioteket, där åtta personer jobbar på Enheten för handskrifter, kartor och bilder. I magasinet finns i dag fyra kilometer med handskrifter.

Vad som definieras som en handskrift kan i själva verket vara allt från en medeltida bok på pergament till ett maskinskrivet manu­skript på papper och även utskrifter av e-postkorrespondens.

Flera av de medeltida handskrifterna kom till Sverige som krigs­byten under trettioåriga kriget. Här finns till exempel rariteter som Codex Gigas, Djävulsbibeln från 1200-talet, som Harry Ransom i Austin skulle betala många, många, många miljoner dollar för.

Ingrid Svensson på Kungliga biblioteket säger att man just nu inte har möjlighet att arrangera större utställningar av handskrifter men att man förra året visade en stor utställning med Selma Lagerlöf.

– Vi gör även vårt material offentligt genom att katalogisera det i databasen Eddifah som är fritt tillgänglig på nätet, säger Ingrid Svensson. Ediffah.org är än så länge i prototypstadiet men fullt fungerande och kommer att utvecklas under 2009.

Varför kontaktar ni inte levande författare och försäkrar er om deras efterlämnade arkiv?
– Vi gör det, inte minst genom Författarförbundet. Vår verksamhet har presenterats i Författarbundets tidskrift och vi har inbjudit till visningar och berättat om hur vi arbetar.

Den som letar efter manuskripten till Stockholmsklassiker som ”Doktor Glas” och ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg hittar dem dock inte i Stockholm, utan på Göteborgs universitetsbibliotek. (Undantaget är ”Martin Bircks ungdom” som finns i Stockholm men inte på KB utan hos Bonniers som har ett eget omfattande arkiv.)

Handskriftavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek har rötter tillbaka till 1860-talet. Göteborgs handskriftsavdelning, som fått rykte om sig som det mest aktiva i Sverige, sitter även på författararkiven för nationalpoeterna Birger Sjöberg, Nils Ferlin och Evert Taube.

– Målet är att digitalisera allt men det finns en rättighetsgräns som sträcker sig till 70 år efter att författaren avlidit, säger Anders Larsson, som har hand om samlingen i Göteborg.

Göteborgs universitet har digitaliserat alla manuskript av Birger Sjöberg (död 1929) och kommer inom kort att successivt lägga ut allt detta på nätet. Däremot måste man vänta innan man kan lägga ut material av till exempel Hjalmar Söderberg (död 1941) eller Evert Taube (död 1976).

– Vi jobbar även hela tiden med att uppdatera samlingarna med samtida författare, säger Anders Larsson. Men det kan vara känsligt att fråga en författare som är gammal eller sjuk. Många författare rusar i mål utan en tanke på vad som ska hända med deras arkiv. Och ibland kommer man för sent. Anhöriga kan ha slängt alla gamla papper, utan att inse vilket värde detta har för eftervärlden.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut