Litterär livskraft

Står i den gråa morgonen på knä och gör upp eld i kökets vedspis när en röst ur den nedskruvade radion meddelar att "världsreportern" Ryszard Kapuscinski är död. Jag blir kvar i den ställningen en kort stund. Jag har aldrig träffat honom, men det skedda känns ändå som en personlig förlust.

Men sådan är nu litteraturens kraft. För det var givetvis det han sysslade med. Tekniskt sett var det väl reportage, men förfinade till den grad att de upphöjts till konst, stor konst - mycket av den nutida litteraturens livskraft kommer också från hybrider och genremässigt svår­fixerade bastarder.

Kapuscinski var en stor inspirationskälla. Och inte trots utan just tack vare att det han skrev faktiskt var ett slags antihistoria. Han återförde alltid de stora processerna och de dramatiska, omskakande händelserna till det som kan sägas vara deras atomära beståndsdel: människan.

Det kunde framstå som maniskt, hans jagande efter krig, statskupper och revolutioner varhelst de uppträdde på jordytan. (Det blev visst 27 sådana till sist.) Detta var emellertid en metod att undgå förstelning, men även att undvika de hierarkier, karriärvägar och, inte minst, begränsningar som gällde för en journalist med bas i det kommunistiska Polen - det fanns ett slags frihet i allt detta fjärran kaos.

Ytterst var det givetvis Kapuscinskis drift att själv få se, känna och möta som var grunden för hans skepsis mot de abstraktioner och stora berättelser som förminskar människan till en faktor, en statistisk restpost.

För han var i mycket sin egen empiri, fanns själv i centrum för sina lysande böcker, som det iakttagande, frågande, registrerande jaget. Dock - och detta är viktigt - utan att låta den egna ryggtavlan skymma sikten; inte heller kan något friflytande författarjag tänkas i situationer som dessa, där skildraren själv är nedsänkt i just den ström han eller hon söker att skildra. (Ovidkommande kommentar: när jag skriver detta måste jag gång på gång backa tillbaka, motvilligt ändra tempus från presens till perfekt.)

I hans böcker är inte sällan absurditeten det mest framträdande. Platserna skiftar - Angola, Honduras, Kongo, Etiopien, Sydafrika, Ghana, Algeriet, Nigeria, Kaukasus - dock inte grundförutsättningarna. Människorna sprattlar fångade i en värld bortom rakt skurna ideologiska sy­stem och rationella kalkyler. Framställningen blir dock aldrig cynisk: därtill är personerna tecknade med alltför stor värme. Fram träder dessutom bifigurerna, de udda och fort glömda som annars aldrig får plats, inte ens i fotnötternas halvdunkel.

Det är alltid för sent i Kapuscinskis värld. Historien med stort H är redan på väg, och i hans texter hör vi det ohyggliga kraset från dess långsamma, glaciärliknande rörelse.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut