En kompromisslös Liv Strömquist om kärleksmytens skitiga avigsidor

Arg - både vildsint och sträng på samma gång. Ilsket sparkande rakt mot den känsligaste punkten i varje förtryckande maktcentrum, men också benhårt principfast mot sig själv. Jag får - samtidigt som jag hickande skrattar mig fram genom Liv Strömquists tuschsvärtade serier - en helt ohemult stor respekt för kvinnan bakom verken. Det är ju så intelligent och samtidigt så kompromisslöst.

- Jooo, säger hon själv och rör lite generat i koppen,

- Men det blir ju så mycket roligare när man tar i. Det är skönt att vara så tydlig och det är också lite tabubelagt att vara det, framför allt inom konsten.

Men privat, nä - riktigt så sträng som i sina serier är hon inte, även Liv Strömquist tvekar och fegar ställd inför det komplicerade spelet kring makt och kön och kärlek. Det mörka håret är uppsatt i en slarvig knut, kinderna rosiga efter hastande från Telefonplan till det immiga, överfulla fiket fullt av barnvagnar med bebisar i, rundögda resultat av den där kärleksmyten.

Just nu är Liv Strömquist på hastigt besök i Stockholm för ett gästlärarjobb på Konstfack, en kurs i serieteckning för illustratörstudenterna. Hon ska lära dem att våga släppa taget om den perfekta bilden, i stället fokusera på att berätta en historia. Just det som hon verkligen kan, alla bilder som nedklottrats ända sedan barnsben har hängt ihop med en text, alla figurer kommunicerat genom pratbubblor och gett Liv Strömquist något att berätta.

- Och så gillar jag att serieformen är en lite "ful" konstform, inte riktigt accepterad som finkultur, säger hon.

Framför allt i debutalbumet, "100 procent fett", arbetade Liv Strömquist medvetet med det "fula", det ickeperfekta, lät linjerna bli skeva och figurerna slarviga. Denna gång har hon varit mer noggrann med det visuella, lagt ned tid och möda på den bildmässiga kompositionen, men visst känner man igen henne ändå. Och de där olika komponenterna: direktheten i tilltalet, det drastiska budskapet och den fulsnygga estetiken skapar ett helt eget konstnärligt uttryck, och en helt egen humor. Samma serier som till en början skapades för det egna fanzinet Respekt, blev i albumet "100 procent fett" en kritiker- och läsarsuccé som sålt slut i flera upplagor och nu kommit i pocket.

- Jag är helt chockad. Jag trodde att det var alldeles för smalt, alltför rabiat för så många läsare.

Men tydligen var det just det rabiata som läsarna längtade efter, den knivskarpa analysen av maktstrukturerna och den fritt associativa mixen av ämnen.

Nya albumet "Einsteins fru" sparkar välriktat och hårt mot vår tids främsta religion: tvåsamheten. Det handlar om fruar, flickvänner och älskarinnor till historiens stora män, kvinnor som aldrig fick en rimlig chans att bli något annat än bittra och förgrämda, tvingade att spela en biroll i sitt eget liv.

- Idén att kärlek kan uppfylla en helt kan vara så destruktiv. Den romantiska kärleken och drömmen om kärnfamiljen har blivit det enda vi har kvar efter religionernas och ideologiernas fall, det enda som kan rädda oss. Men om man litar på att det är kärleken som ska göra en komplett blir den bara negativ.

Som en stomme genom "Einsteins fru" löper berättelser om ett antal historiska personer, vars öden berättar just exakt hur begränsande det kan vara att vara en mans kvinna. Som just den om Einsteins fru, Mileva Maric, som med Einstein utförde den forskning som gjorde honom geniförklarad, bland annat kom de fram till relativitetsteorin tillsammans. Sedan blev hon dumpad med deras två barn och han gav sig ut i världen för att skörda all ära. Eller den om konstnären Jackson Pollocks fru Lee Krasner som fick utrymme för sitt eget skapande först efter att hennes krävande make dött.

En av de mest fascinerande berättelserna är den om Priscilla Presley, en riktigt motbjudande studie av kvinnohat tagen ur Priscillas egen självbiografi. Elvis såg och paxade henne för framtiden redan när hon var 14 år. 16 år gammal flyttade hon in på hans Graceland och han styrde hela hennes liv, ända ned till detaljer kring hur hon bar sitt hår.

- Det är fascinerande att läsa om hur hon så tidigt insocialiserades i ett beroende i en relation helt byggd på en romantisk dröm.

Men varför utgår du från historiska personer?
- Det har funnits en stark självbiografisk trend i svenska vuxenserier ganska länge och därför känns det kul att göra något annat. Jag är nog den enda som gör serier med fotnoter, men det kändes nödvändigt för att folk verkligen ska förstå att jag baserar dem på fakta.

Så får man med sig lite matnyttig kvinnohistoria med skratten. Som att de allra första kända texterna som hittats är skrivna av en kvinna, den sumeriska månprästinnan Enheduanna som 3.000 år före Kristus skrev hyllningsdikter till gudinnan Inanna.

Gör inte alla dessa förspillda kvinnoliv dig arg?
- Jag blir lycklig av att hitta de här kvinnorna. Det är som att få sin historia rekonstruerad. Efter att ha genomlevt skolan utan att få läsa någonting om kvinnornas historia så känns det som en upprättelse att lära sig om deras liv, få veta att de faktiskt funnits och vad de gjort.

Bristen på kunskap om vad kvinnor har gjort tidigare bakbinder en, menar Liv Strömquist. Får en att tro att det aldrig har gjorts och därför inte är möjligt.

Och trots att hennes serier hånar svensk films mysrasism, avslöjar Cornelis Vreeswijks hatbrott, går loss på klassförtryck och allmän förljugenhet, så är det tveklöst det feministiska projektet som är den starkaste tråden. Förra året gav hon sig på det område som fortfarande är allra mest svårhanterligt, både för feminister och för deras motståndare: den kvinnliga sexualiteten. Knepigt och läskigt och hur drar man gränsen mellan slampiga offer och fria kvinnor?

- Det har under flera års tid förts en feministisk debatt om kvinnors rätt att säga nej, med utgångspunkt i alla uppmärksammade våldtäkter. Det har verkligen varit välbehövligt men jag kände att det var dags att skildra sexualitet på ett positivt sätt, ta tillbaka möjligheterna till en fri sexualitet och beskriva den på ett oproblematiskt sätt.

Resultatet blev "Drift", en erotisk novell om kvinnlig frigörelse, illustrerad av Jan Bielecki för att få till den rätta 50-talsnostalgiska Starlet-estetiken.

Men varför ville du att det skulle se ut som en Starlet-serie?
- Jag har alltid älskat 50-talsestetiken, men serierna är oerhört konservativa samtidigt som de har en erotisk underton och därför kändes det roligt att använda den stilen samtidigt som man berättar en historia om handlingskraftiga kvinnor.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut