DN Bok

Lotta Olsson: Mörkret kan man också sakna, efteråt

Av någon anledning kom det plötsligt massor av skildringar av andra världskriget. Det tog ett tag innan jag förstod varför: visstja, det var jubileum förra året. Sjuttio år sedan freden 1945. Det resulterade förstås i en hel uppsjö böcker (och teveserien ”Kampen om tungvattnet” som går att se på SVT play) i alla inblandade länder just i samband med jubileet, och en del av dem har nu letat sig till Sverige.

Genom åren har jag läst åtskilliga vittnesbörd från andra världskriget, och känt att jag ”kan” det kriget. Men så är det förstås inte. Dels behöver alla få det levandegjort då och då, om igen, för minnen är konstigt nog en färskvara. Dels finns det åtskilligt som inte berättats än.

Nu läser jag om förlorarna, om tyskarna som upptäcker att de förlorar kriget. Om berättelserna som inte är ärorika hjälteberättelser, soldaterna från Australien som dör som flugor i japanska fångläger. Och en ljus berättelse om en dödssjuk ungrare som hamnar i Sverige.

De här böckerna är i stor utsträckning kärlekshistorier. Som om kriget måste balanseras med ett visst mått hopp för att alls bli uthärdligt att ens läsa om.

Men det finns också något som jag skyggar för till en början: en nästan ofattbar, omöjlig liten kärlek dold just i det allra värsta. De utmärglade, dödssjuka fångarna som dör medan de bygger järnväg i Burma i Richard Flanagans ”Den smala vägen mot norr”, de gör nästan vad som helst för varandra. Där är kärleken den sista, mänskliga resten av värdighet när allt annat är förlorat. Efter kriget stannar en otäck liten saknad kvar.

Det finns så många sorters kärlek, vilket jag ofta tjatar om. Det finns vänner och djur, det finns arbetskamrater och släkt. Det finns också hela det mänskliga samhället, som jag själv blir mer och mer förälskad i.

Och så finns det kärlek som bara är en liten svag låga i det stora mörkret. Ingenting är starkare.

Men vad gör hjärtat?
En ovanligt vacker faktabok kom ut lagom till Alla hjärtans dag: Lena Sjöbergs ”Slående fakta om hjärtat” (Opal). Det är en bilderbok för barn, men som vanligt med de bästa barnböckerna är den synnerligen lämpad även för vuxna, med en imponerande blandning av pedagogik och poesi.