DN Bok

Lotta Olsson: Nästan bara språket skiljer nu från då

Det lilla förlaget Deckarhyllan översätter och ger ut klassiska deckarförfattare från guldåldern, vilket är en kulturgärning. Å ena sidan gråter jag lite över att Ellery Queen i deras utgivning inte har det gamla fina språket, men å andra sidan minskar avståndet till 1951 års miljöer väldigt när Ellery Queen säger ”Det är inte okej”.

Nyöversättningar är ett sätt att göra böckerna lätttillgängliga, och det är roligt. De historiska sambanden blir tydliga: vår tids Lee Child har till exempel mycket gemensamt med gamle Erle Stanley Gardner, och Earl Derr Biggers har Agatha Christiedrag, vilket jag inte hade fattat tidigare. Polisen Charlie Chan är Hawaiis egen miss Marple, fast orientalisk.

Vi läser ju deckare av en rad olika skäl, och själv grumsar jag oftast när gestaltningen haltar. Personerna får inte vara för klippdockeartade, och miljöerna har blivit viktigare än jag tyckte förr: som tidsbilder. John Quincy beställer fram sportbilen i ”Huset som saknade nyckel”, Peder af Rooth kliver bara ut genom dörren till sin Maserati i ”Fartblinda”.

Somliga deckare, nu som då, lägger hela tyngdpunkten på intrigen, och blir den bra så är även jag beredd att göra avkall på gestaltningskraven. Men oftast blir då boken lite för skelettartad, en räcka händelser drabbar människor som inte riktigt angår läsaren.

I varje tids deckare syns också tidens storpolitiska frågor, som när Ellery Queen vädrar femtiotalets skräck för de nya makterna (Agatha Christie gör en liknande skildring i sin ”Destination okänd”, på svenska 1956), med en övertydlig blinkning till Orson Welles film ”Citizen Kane” från 1941. I vår tids böcker är finansmagnaterna sällan lika allsmäktiga.

Men i övrigt är det nästan snopet att dra paralleller mellan nu och då, det finns för många likheter. Jag känner mig som en kronologisk miss Marple, med insikten om att människor är sig lika vare sig de bor i den lilla byn S:t Mary Meade eller i London, i historien eller nu.